Kvinnor och minoritetsstudenter möter återkommande stereotypa föreställningar, diskriminerande behandling och nedlåtande jargong från handledare, personal, patienter och medstudenter. Det framgår i en ny avhandling av Emelie Kristoffersson, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

– Orättvisor legitimeras av föreställningar om skillnader mellan ’kvinnor’ och ’män’ respektive ’svenskar’ och ’invandrare’ eller ’rasifierade’, säger hon i ett pressmeddelande.

Genom en enkätstudie, gruppintervjuer och individuella intervjuer med studenter tillhörande en kulturell eller etnisk minoritet bland studenter på de kliniska terminerna 6-11 vid Umeå universitet under åren 2011 till 2018 har Kristoffersson kunnat visa hur erfarenheterna påverkat studenterna.

Eftersom deltagarna förväntat sig att läkarutbildningen skulle vara jämställd och jämlik, blev de osäkra på om deras erfarenheter kunde betecknas som sexistiska eller rasistiska och förklarade människors agerande med rädsla eller okunskap.

– Bilden av Sverige som jämlikt gör det svårt att identifiera diskriminering. Sexism och rasism ses gärna som avsiktliga handlingar som begås av omoraliska individer. En välutbildad person, till exempel en handledare som inte definierar sig som kvinnofientlig eller rasist, anses inte kunna handla sexistiskt eller rasistiskt. Detta fokus på individens avsikter döljer diskrimineringens strukturella natur, konstaterar Emelie Kristoffersson.

Hon beskriver utrymmet för de utsatta studenterna att hantera situationen som begränsat, framför allt av yttre faktorer som exempelvis klinisk hierarki och bristande stöd. För att undkomma särbehandling, försökte studenterna motbevisa stereotyper och smälta in.

– Fördomar och negativ särbehandling orsakas inte av de kvinnliga eller rasifierade studenternas agerande, och därför kommer försök till beteendemodifiering inte att befria dem från diskriminering. Det är givetvis inte deras ansvar att förändra utbildningsklimatet. Men samtidigt blir universitetets åtaganden för jämlikhet och nolltolerans mot diskriminering tandlösa när ingen vågar protestera och de systematiska orättvisorna fortsätter, understryker Emelie Kristoffersson.

Av resultaten drar Kristoffersson slutsatsen att studenter, handledare och lärare behöver teoretisk förståelse för hur strukturell och vardaglig sexism och rasism fungerar. De behöver också uppmuntras att reflektera över sin egen roll i hur maktrelationer upprätthålls, och skaffa sig strategier för att motverka diskriminering:

– Det är viktigt att frångå synen på sexism och rasism som något som endast utövas av några få individer. Istället bör sådan diskriminering betraktas som något som återskapas av oss alla – medvetet och omedvetet, aktivt lika väl som passivt.