Små ljus i mörkret

Säg hej till pandemins tuffaste period hittills med oxiga veckor, tom plånbok, kroniskt grådis och eventuellt en annalkande tredje våg. Goda råd är dyra – men gratis nåd finnes i form av några riktigt spännande utställningar att se fram emot. Den hårt drabbade konstvärlden gör allt i sin makt för att kunna ta emot besökare under strikta former. Ta chansen! Paulina Sokolow guidar till några ljus i mörkret.

Carin Ellberg på Andréhn-Schiptjenko

25.2– 10.4

Den som har haft vägarna förbi Sturebys tunnelbanestation har säkert lagt märke till en ganska speciell lyktstolpe på perrongen. Något som ser ut som ett knubbigt, knotigt träd i brons står och lyser ner på huttrande resenärer med klockliknande lyktor. Det är Carin Ellbergs verk Främmande växtlighet. Vid närmare inspektion av skulpturen ser man att ”stammen” inte består av bark, utan snarare ihopknölade och vridna tygstycken eller klädesplagg. Ett annat offentligt verk av samma konstnär är glasmålningarna i antréatriet i Hägerstenshamnens skola. De pastelliga organismerna som slingrar sig runt upp i taket och in i springor förvandlar en prosaisk plats till ett fantasieggande och vänligt akvarium för undervattenskrumelurer. Redan i början av nittiotalet, då Carin Ellberg debuterade i konstvärlden, kunde man ana hennes specialområde, nämligen sensualiteten i det vardagsnära och intima. Bruna tunnstrumpbyxors elasticitet och varma nyanser blir till slingrande träd eller och enkla järnvajrar bildar Jugend-liknande ornament som kastar dekorativa skuggor på sin omgivning. Varje dag under studietiden på Konsthögskolan i Stockholm och flera år framåt, började hon sin dag genom att måla ett självporträtt. I dag är de flera hundra och har ställts ut vid ett flertal tillfällen runt om i landet. I februari öppnar hennes första utställning i Stockholm sedan den hyllade presentationen på Carl Eldhs ateljémuseum 2018. I galleri Andréhn-Schiptjenkos ljusa lokaler på Östermalm kommer hon att visa nya målningar med fantasifulla, drömska landskap, miniatyrakvareller med surrealistiska-abstrakta snäck- och klippformationer inspirerade av hennes barndoms Beddinge-kust i Skåne. Därtill visar hon nya skulpturer, eller snarare mobiler. Som uppförstorade jättesmycken påminnande om Torun Bülow Hübes organiska silverarbeten med lösa delar av glasdelar i jordfärger, rör de sig stilla i luftdraget från människor i rörelse. Carin Ellberg tillhör helt enkelt en av de mest mångsidiga och sofistikerade konstnärerna i sin generation. En mästare av stilla sensualism och underfundig humor.

Återskapat toppemblem (för fana) i form av uggla i glas, 2020, av Ingela Johansson.

Södertälje konsthall

Ingela Johansson – Var ska vi äventyra?

13.2 – 28.3



Jag har redan uppmärksammat konstnären Ingela Johansson i ett tidigare nummer av Fempers. Då handlade det om hennes timslånga bild- och ljudspel Silvertunga, ett verk som ingår i den pågående men tillfälligt stängda Kiruna-utställningen på ArkDes och som sätter ljuset på händelserna kring de dramatiska veckorna under den stora gruvstrejken i december 1969. På Södertälje konsthall visar hon ett helt nytt projekt men i samma anda: Det handlar om tillfällen då konstnärer enskilt, men oftast i grupp, samlats kring olika solidaritetshandlingar. Ingela Johanssons sätt att arbeta liknar lite grann arkeologen, med sin varsamma hantering av benrester och skärvor, omsorgsfullt frampenslade ur lager av sediment på platser som inte ser mycket ut för världen eller ligger alldeles nedanför fötterna. Vem har varit här, varför och vad kan vi lära oss av det? Utställningens startpunkt är en bonad av konstnären och filmskaparen Peter Weiss (1916 – 1982), funnen av Ingela Johanssons i Södertälje konsthalls arkiv. Utifrån Weiss verk, har hon gjort en intervju i essäfilmsformat med den i dag nittioåriga Gunilla Palmstierna Weiss. Ett samtal som kretsar kring omständigheterna för verkets tillkomst och utställningen på Södertälje konsthall 1976, då Peter Weiss fortfarande levde. Var ska vi äventyra?, som är utställningens titel, bildar ett associationsrikt pärlband av Ingela Johanssons tidigare verk, bland annat ett urval ur den strejkkonstsamling som mobiliserades av solidariserande konstnärer under gruvstrejken, en undersökning av barnperspektivet i konsten som fanns med som en viktig ingrediens i sjuttiotalets museipedagogik men som i dag har fallit i glömska. Även där finns skatter att gräva fram i konsthallens eget arkiv med vandringsutställningar av leksaker. Parallellt har Ingela Johansson återskapat leksaker hon hittat på bilder på de leksaker som tillverkades i den självorganiserade verkstaden i East London av suffragetten och den feministiska frontfiguren Sylvia Pankhurst under 1910-talet. Ingela Johansson är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm, men närmar sig i sin egen praktik konsten mer som en undersökande antropolog. Med bakgrund i Smålands Glasrike och föräldrar med olika positioner inom glasproduktioner i Boda är hennes främsta fokus konstens bakomliggande drivkrafter och de hierarkiska strukturerna. I en annan del av utställningen har hon sytt upp ett antal fanor (eller är det borddukar?) med porträtt av viktiga kvinnor i arbetarrörelsen. Sammanfattningsvis: Var beredda på ett rikt långbesök i Södertälje inom de närmaste månaderna! Det som avhandlas här är garanterat några av de hetaste ämnena framöver.

Vår i Hallonbergen, 1972, av Anna Sjödahl.

Anna Sjödahl – All denna jävla lycka

25.9 – 27.2 2022

Vem vet hur världen ser ut efter sommaren? Många museer och konsthallar har skjutit fram sina största satsningar till hösten för att vara på den säkra sidan. Norrköpings konstmuseum har länge lyft fram betydande kvinnliga konstnärer. Innan stängning pågick en större utställning med Cecilia Edefalk och ganska nyligen presenterades den hyperintressanta surrealisten Greta Knutsson Tzara. Anna Sjödahl (1934-2001) gjorde succé med sina tidiga feministiska verk under 1960-och 70-talen. Hennes Vår i Hallonbergen från 1972, med ett mammahuvud i form av Munchs Skriet-dödsskalle med rosafluffig bebis i bakgrunden, blev en väckarklocka i det optimistiska samhällsklimatet. Ingen hade dittills pratat öppet om svårigheten att kombinera konstnärskap med moderskap. I sin konst var hon personlig och innovativ i sitt sätt att se på världen och hon förebådade flera av de stora samhällsreformer som förändrade Sverige i grunden. Utställningen All denna jävla lycka lyfter fram vardagslivets drömmar och motgångar som ett av Anna Sjödahls centrala teman. Ett annat är den snabba tekniska utvecklingen och dess påverkan på oss människor. Utställningen samlar över fyrtio år av Anna Sjödahls rika konstnärskap genom ett stort och varierat urval av måleri, teckning och skulptur.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV