Studieförbunden har mycket de behöver ändra på, men att lägga skammen på Ibn Rushd och plocka enskilda historier för att montera ner folkbildningen gagnar inte någon som värnar om demokrati och lokalt engagemang, skriver Farida Al-Abani (Fi).
Jag har jobbat på två studieförbund och har som medlem genom föreningslivet samverkat en del med flera andra. Ett studieförbund kan verkligen göra mycket gott för att stötta föreningar och personer utan föreningskoppling och engagera dem i att lära, folkbilda, förändra och skapa. Jag har stöttat föreningar som i sin tur gjort fantastiska saker för sig själva och andra. Jag har varit med och ansvarat för arrangemang som skapat mening för människor som de inte visste att de letade efter. Studieförbunden är lokala organisationer som finns runt om i landet med en mångfald av inriktningar där det finns rum för kvickhet, kreativitet och flexibilitet.
Vad som blev tydligt för mig på insidan av studieförbunden var vilken press de var under, inte minst den press som sattes på de anställda verksamhetsutvecklarna då de är i den mest utsatta positionen. Det handlar om att få så mycket timmar och verksamhet som det bara går, och samtidigt erbjuda föreningar det stöd man har, bland annat personella resurser, samverkan med andra föreningar och lokaler.
Tidigt hörde jag hur det talades om kvalitet och relationen till kvantitet och det blev också tydligt hur uppfattningarna om detta skiljde sig mellan olika anställda. ”Det är en balans mellan kvalitet och kvantitet”, sa en kollega till mig, på vilket jag svarade ”jag tycker kvaliteten ska komma först och därefter kommer kvantiteten”. Det betyder inte att allt som görs ska vara av högsta kvalitet men att det bedrivs på rätt sätt bör inte kompromissas med.
Vissa kollegor hade oproportionerligt många timmar och föreningar att administrera medan andra hade färre än vad som egentligen var okej för att den personens lön skulle gå runt. Man pratade om att du måste få in runt 12 000 timmar per år för att din tjänst ska löna sig, men samtidigt så talas det om att vi delar på detta ansvar och att vissa får ligga lägre då deras föreningar och verksamhet kräver annat arbete.
Vissa har så pass många timmar och föreningar att de inte skulle hinna göra annat än att besöka deras cirklar och arrangemang för att säkerställa kvalitet och att de som sägs ska genomföras faktiskt också görs. Men det görs inte, för hur ska man då hinna med administration, möten, nya förfrågningar och återhämtning?
Studieförbunden tävlar mot varandra då de delar på samma pott, och om alla växer lika mycket så blir det ingen ändring. Det kan vara värt att nämna att denna pott inte blivit nämnvärt större på flera år trots att det nu också är fler studieförbund och mer verksamhet. Detta resulterar i att man springer efter mer timmar, försöker skapa mer verksamhet men också värvar föreningar som redan skapar verksamhet som man kan knyta till sig för att få fler timmar.
Resultatet blir en ohållbar arbetsmiljö och konkurrens som inte gagnar folkbildningen och som resulterar i att kvantitet kan gå före kvalitet. ”Vi biter oss själva i svansen” var ett vanligt uttryck bland kollegorna. Det resulterar även i att studieförbunden, likt andra delar av civilsamhället och offentlig sektor, anammar företagsmodeller som har effektivisering som mål och där Lean-modellen smugit sig in.
Finansieringsmodellen och fördelningen är en av många saker som lett till att det gått snett och där vi gång på gång fått höra om skandaler om överdrivna timmar inom studieförbunden. Inget studieförbund är oskyldigt och inget har ensamt ansvar över dagens läge. Det är en situation som dessutom gör att de går ifrån sin expertis och konkurrerar inte bara om timmar, utan även om ämnen och profilering. Ja, vilket studieförbund är egentligen bäst på musik? Alla vill vara bäst på allt och tilltala alla istället för att hålla sig till sitt ändamål. Men kan vi klandra dem när det styrs av New public management-modeller?
Ett ytterligare problem är vilka som blir beskyllda för fusk. Inte nog med att Ibn Rushd länge trakasserats, även föreningarna och verksamhetsutvecklarna kopplade till dem har i många fall blivit uppsökta av studieförbunden. Särskilt är det de som kallas för de ”etniska föreningar” som fått störst skuld och skit samtidigt som samma föreningar varit med och dragit in miljontals kronor till förbunden.
Är det så att dessa föreningar inte bedriver verksamhet? Inte alls. Mångfalden av aktiva föreningar som finns i många av våra förorter är något många inte kan förstå. Där sker möten i olika form där många människor möts på regelbunden basis. Det är stora föreningar med vuxna och unga som ihop arrangerar sociala aktiviteter för sig själva och andra. Allt från läxläsning till samtal och fester.
Det är föreningar som många gånger har egna lokaler men som också saknar ändamålsenliga lokaler. Det är föreningar som inte alltid varit föreningar men som genom föreningskulturen och kulturen inom studieförbunden formas in i ett sätt att arbeta och ett sätt att få stöd för att bedriva sina träffar. Det är föreningar som på grund av sin storlek är attraktiva för studieförbunden då de kan ge många deltagare, många timmar och därmed mycket pengar för lite jobb. Men det är inte samma sak som att majoriteten av det som görs är falskt och att alla fuskar. Det är och får inte bli slutsatsen.
I debatten hör jag få som lyfter hur dessa personer och föreningar blir utnyttjade av detta system och denna finansieringsmodell. Den som säger att det inte pågår fusk från förbund eller föreningar, ja den ljuger, men det är inte samma sak som att säga att allt är en lögn. Jag tycker vi kan lägga ännu mer pengar på folkbildning, men först måste vi naturligtvis komma fram till hur fördelningen ska ske och bestämma vad vi vill med en mångfald av studieförbund så att de kan lyfta varandra istället för att konkurrera ut varandra.
Folkbildningen i Sverige är unik på många vis och möjligheterna att demokratisera och öka det lokala engagemanget är enormt och ännu finns mycket outforskat. Att detta behöver bevaras råder ingen tvekan om. På samma vis som vi tar biblioteken för givna så tror jag inte vi förstår hur mycket folkbildningen och studieförbunden har betytt för demokratin och kulturen. Att detta nu hotas har sin grund i antidemokratiska krafter, men också i att det finns fel i systemet som vi behöver tala om och ändra på själva.
Vi kan inte låta högern vara ensamma med kritiken, när det är deras modeller som lett oss hit från första början. Det här är problem som studieförbunden känner till bäst själva och frågor som inte är nya internt, som oroat chefer och anställda under en längre tid.
Det finns många goda initiativ inom förbunden och jag är hoppfull om att saker kan förändras, men se till att förbunden är de mest högljudda kritikerna ihop med Folkbildningsrådet. Inte de som saknar intresse för folkbildningens utveckling, utan använder enskilda fall med rasistiska och islamofoba argument för att nedmontera den.
