”Humor och knasigheter fyller en viktig funktion. Det är en riktigt bra väg att gå för att göra kropp, sexualitet och även våld talbart”, skriver Sandra Dahlén apropå det omdebatterade barnprogrammet John Dillermand.
”John Dillermand har världens längsta snopp och han kan göra nästan allt med den. Han kan svinga den runt, han kan rädda världen.”
Så inleds den danska animerade serien för fyra- till åttaåringar som hade premiär den 2 januari på public service-kanalen Ramasjang. Så nu var det dags igen för föräldrar att rasa – såsom det heter på tidningsspråk. Jag blir dock aldrig klok på när det rasas och inte.
Exempelvis rasades det, i alla fall i Storbritannien, över småbarnsprogrammet Teletubbies som började produceras för BBC i slutet av 90-talet. De dockliknande figurerna i dräkt, helt utan tillstymmelse till könsorgan, lyckades vuxna att sexualisera. Trots den fysiska könlösheten har Tinky Winky och Dipsy av tittare tolkats som pojkar, och Tinky Winky har lila dräkt, triangel på huvudet och en handväska – ja, ni förstår, det blev för queert på något sätt. De som rasade över Teletubbies längtade nog dock tillbaka till Tinky Winky när SVT:s Barnkanalen 2015 gjorde den glada tecknade sången Snoppen och Snippan. Då rasade det som en löpeld genom världen.
Några månader innan hade SVT:s Bacillakuten gjort en liten film om hur barn blir till, och det gick vad jag vet helt obemärkt förbi. Så var dock inte fallet ett par år senare med det väldigt snälla och annars okontroversiella Biet Maya. I denna småbarnsserie, som jag tror att alla barn i världen med tillgång till någon skärm har sett, dök helt plötsligt en penis upp i förbifarten på en trädstam. Lite förvånande måste jag själv säga, för det är verkligen en klassiskt klottrad kuk som flimrar förbi. Föräldrar ”tänkte på barnen” men för dem gick den nog helt förbi. Hur ska så små barn ens förstå att det där klottret ska symbolisera en penis? Det går bara med förförståelse och kunskap om symbolik som inte så små barn har.
Förfäran utan ände
Dansk public service visade redan i höstas ett program med könsorgan; Ultra smider tøjet. I ett av avsnitten klär vuxna av sig nakna, i sann 70-talsanda, för att visa hur vuxenkroppen ser ut i verkligheten. Tydligen väckte detta starka reaktioner men skapade inte något internationellt ras, som jag förstår det. Danska DR lät sig i alla fall inte avskräckas eftersom det var dags för könsorgan igen för ett par veckor sedan i och med premiären av John Dillermands bångstyriga men även behjälpliga penis.
Självklart både fnissar och jublar en hel del föräldrar, men det finns inte heller någon ände på förfäran och okunnighet om barn och sexualitet. Faktiskt säger jag så nu. För det kommer alltid påståenden om att könsorgan inte har med barn att göra (eh), att barn blir skadade av att se eller få information om könsorgan, och att inget ”sånt här” hör barndomen till.
Det här är bara nonsens. Att barn upptäcker sina kroppar, inklusive sina könsorgan, och dessutom kan vara nyfikna på andras, är en del i barns utveckling. Att de har lustkänslor, pillar och frågar hör också barndomen till. Det är inte en åsikt utan fakta. Men barn pillar i munnen och örat också, och får rysningar av att bli kliade på ryggen. Hur vi uppfattar våra könsorgan förändras under livet. Lite äldre barn uppfattar dem som laddade. I föräldraålder är de förknippade med sexualitet och många har svårt att skilja på egna vuxna föreställningar och barnens värld.
För barn är en jättelång snopp som gör saker något roligt och knasigt, kanske ointressant – men inte hotfullt eller sexuellt. En förälder jag läser verkar tro att barnen kommer att härma figuren och blotta sig. Frågan är dock var tanken på blottning kommer ifrån. Vi får faktiskt inte se en snopp utan den rödvitrandiga dräkten åker bara ut i en lång ”snabel”. Och jag vill förtydliga här att penisen aldrig åker ut i någon sexuell kontext – inget han ser, tänker eller gör orsakar ”erektionen” – den bara åker ut.
Ställa till rätta
Det här med påverkan av barn och unga tänker jag dock som förälder såklart på. Könsorgan gör mig mindre konfunderad. Istället tycker jag det finns annat att fokusera på som sällan får uppmärksamhet. Vad leder exempelvis det starkt heteronormativa barnkulturutbudet till? Hur tar mitt barn emot alla dessa barnkulturella hjältar som brukar vapen? Alla huvudpersoner som helt förbehållslöst stöttar odemokratiska kungahus?
Hur påverkar fenomenet med alla unga tonårsflickor som över hela världen lägger upp sexiga danser till den mest sedda barnsången Baby shark? Och hur påverkar en rolig karaktär såsom Victor i det oerhört populära IJustWantToBeCool på Youtube? I ett av avsnitten har han äntligen lyckats skaffa tjej och de sjunger glatt och roligt om att han såklart kollar porr och att de också ska göra det ihop. Troligtvis gick det här bara min åttaåring förbi men klart att jag ändå undrar – vad fastnar och hur i längden?
De intressanta inläggen i fallet John Dillermand är såklart de feministiska. Kritiken handlar dels om att det är tröttsamt med fallocentrism, vilket exempelvis The Guardian skriver om. I mitt eget Facebook-flöde ser jag att någon skriver hur den mest är trött på fenomenet rolig kuk, hur det känns så gjort och höhösnubbigt. Den stora feministiska kritiken handlar dock om att John Dillermands penis ofta inte går att styra, vilket orsakar problem såsom att den klottrar ner huset, har sönder en vas eller råka fastna i det snurrande vindkraftverket.
Barnpsykologen Margrethe Brun Hansen, som granskat programmet under produktion, poängterar i dansk artikel hur budskapet för barn blir att det handlar om att klanta till det och sedan ställa det till rätta. Det här med att ställa till rätta har inte någon debattör lyft. Istället poängteras det problematiska med en penis som inte kan kontrolleras. Som feminist är man ju oerhört medveten om allt det sexuella våld och förövares ansvarsfrihet som frodas i och med den föreställningen.
Inget aktivt val
Den danska genusprofessorn Christian Gross poängterar i The Guardian-artikeln hur serien ska vara rolig och därmed ses som harmlös, men att den absolut inte är det då den bygger på ”omklädningsrums-kultur”. En representant för programmet responderar med att de lika gärna hade kunnat göra en serie om en kvinna som inte har någon kontroll över sin vagina. Till saken hör bara att penisar och vaginor inte har samma position i världen eller symbolik kopplat till sig – det blir olika budskap.
Och jag säger dessutom: Really?! Varför råkade det då inte bli så? Satt de verkligen på redaktionsmötena och spånade vilket könsorgan de skulle ta? Ingen ska inbilla mig att de gjorde ett aktivt val. Det här med jättevagina lyftes i Morgonpasset i P3, där jag först hörde om serien. En programledare nämnde direkt idén om en jättesnippa som exempelvis sväljer bovar. På Facebook såg jag sedan Instagramkontot @serieverkets illustrationer som snabba kommentarer till John Dillermand. På färgglada bilder ser vi Jonna Fittman med världens största fitta som hon kan göra nästan allt med – flyga med de stora blygdläpparna och knåda en pizzadeg.
Och nu har vi inte ens benat ut att John Dillermand hjältemodigt räddar världen med sin snopp. I det militaristiska patriarkat världen består av verkar det ju behövas just penisar för att rädda kvinnor, barn, nationen och världen – det är i alla fall de som har penisar som först och främst ska stå för säkerhet. Osmakligt kan tyckas, att presentera det på ett roligt sätt för barn. Men frågan är tycker jag, om det är den randiga långsnoppen och allt den gör som är det stora problemet. Är inte problemet egentligen avsaknaden av roliga och stora snippor?
Det är nog dock omöjligt att göra något roligt om könsorgan för barn utan att det blir feministiskt problematiskt. Jag kan redan höra en oändlig kör av klagomål: Varför ska en snippa fläkas upp på det där sättet? Varför ska ens en penis vara med? Varför är både en snippa och en snopp med, är inte det onödigt heteronormativt? Hur kan man ha med en vuxens mans könsorgan i ett barnprogram? Hur kan man visa ett barns könsorgan i ett barnprogram – är det pedo-tv eller? Ska det där vara roligt – vem definierar det? Varför är det så tillrättalagt, vem vill dom pleasa?
Vänta inte
Kanske ska vi därför helt strunta i roliga program om könsorgan för barn? Mitt svar är nej. Humor och knasigheter fyller en viktig funktion. Det är en riktigt bra väg att gå för att göra kropp, sexualitet och även våld talbart. Vi behöver synliggöra och samtidigt avdramatisera snippor och snoppar. Om könsorgan kan vara roliga är de också möjliga att ställa frågor om, och det går lättare att berätta hur de mår och vad de har varit med om.
Med detta sagt vill jag avsluta med att säga att så många rasare inte bara är okunniga utan även otacksamma. Det är viktigt att analysera budskap i olika barnprogram. Men att rasa över de få program som görs, som faktiskt ger ingångar att samtala om sådant som för de allra flesta föräldrar är svårt att prata om, är så otacksamt.
Och tro inte att det är en god idé att vänta med det stora samtalet tills barnen är stora. Tro inte att det går att prata om ”frön i jorden” med små barn, för att sedan ha fruktbara samtal om sex när de är tonåringar. Med fröna i jorden har du sumpat chansen. Snacket med 14-åringen kommer bara att bli konstlat, besvärande och helt poänglöst eftersom vare sig 14-åringen eller du är van vid sådana samtal. Något så galet som John Dillermand kan därför vara något att hålla i handen – även om det är problematiska budskap. Det gäller att ta alla tillfällen som dyker upp.
