Med böcker om kärlekslivets psykologi, främlingsskap och värdet av att ta risker gjorde sig Anne Dufourmantelle ett namn inom fransk filosofi och psykoanalys. Ana Valdés om hennes gärning och för tidiga död.
Jag är ledsen att jag lärde känna Anne Dufourmantelle så sent. Den franska filosofen föddes 1964 och dog i en drunkningsolycka 2017. Med henne försvann en av de nyaste och mest förnyande röster inom den franska filosofin och psykoanalys. Utbildad både i Sorbonne och Brown-universitetet i USA var hon hemma både i den franska och den anglosaxiska debatten.
Listan över hennes böcker är lång. Med En cas d’amour: Psychopathologie de la vie amoureuse, om kärlekslivets psykologi, fick hon ett genombrott. Det gav henne många läsare som såg henne som en empatisk psykoanalytiker som kunde identifiera sig med de som kom till hennes rum och berättade om sina drömmar sina förväntningar och sina besattheter.
I boken presenterar hon många som med henne delade hemligheter och tabubelagda drömmar. Men hon var aldrig fördömande, alltid empatisk, full av förståelse och värme. Kärlekens ambivalens kändes aldrig så levande och så uppriktig som här. Begäret, drömmen om lyckan, misslyckandet, allt fann plats i det breda spektrum som Dufourmantelle spelade med som en virtuos målare.
I hennes bok om drömmens essens går hon in i självaste rummet där vårt omedvetna spelar upp våra rädslor och våra känslor av otillräcklighet. Drömmen och spöken och visioner möts här lika tveeggade och svårtydda som oraklet av Delphis profetior. Det dolda det icke sagda det täckta det hemliga det som inte visas, religionens sancta santorum där gudarna gömmer sitt ansikte, rummet bara de heligaste präster eller prästinnor har tillgång till, det är det som Dufourmantelle skriver om.
Änglar och gudomliga guider som Virgilius eller guden Hermes/Merkurius blir förmedlare mellan gudar och människor och står för ett slags övergång, de är broar mellan det gudomliga och det vardagliga.
Rasismen, klassificering av människor i raser och etniska grupperingar, är gammal och inrotad i mänskligheten sedan början av tiden.
1997 bjöd hon filosofen Jacques Derrida att svara henne om gästfriheten. Samtalet mellan henne och Derrida blev en bok som kom ut både på franska och på engelska och som än idag framstår som en av de viktigaste böckerna om mötet med den andre, främlingen, vännen, gästen. Men vi är bortom sociologen Saskia Sassens begrepp om gästarbetarna som Västerlandet bjuder in som billig arbetskraft. Här i samtalet mellan Derrida och Dufourmantelle går vi bakom i tiden och ser hur romare och greker myntade ord och koncept som fortfarande styr våra liv i Västerlandet.
Barbaren, den som inte talade latin, blev romarnas beteckning för germaner franker och alla som inte var födda inom den latinska världen. Grekerna hade ett annat ord, metik eller meteque, för att skilja ut alla som inte var födda i Aten, som var centrum för deras värld. Inuiter kallar alla som inte är inuiter för icke-människor. Rasismen, klassificering av människor i raser och etniska grupperingar, är gammal och inrotad i mänskligheten sedan början av tiden.
Hur vi möter den andre är ett tecken på vilka vi är, på vår identitet, på vårt igenkännande. Den bulgariske lingvisten Tzvetan Todorov skrev en bok som blev mycket uppmärksammad 1992 när Europa firade femhundra år sedan mötet mellan européerna och urbefolkningar i Nord- och Sydamerika, de som av misstag kallades för indianer.
Todorov hävdar att det inte var ett möte utan ett icke möte. Att ett riktigt möte innebär symmetri och ömsesidighet, och att européerna aldrig såg Amerikas invånare som sina likar. Det var därför de kunde kolonisera förslava och mörda. Urfolken saknade de egenskaper som kunde få européerna att känna att de stod inför likvärdiga människor.
Våra liv är värdelösa utan risker, de är själva livets värde, att riskera sitt liv är för författaren en av språkets vackraste formuleringar, den som inte tar risker är inte värd att leva.
Derrida, själv en fransman född i Algeriet i en familj av sefaradiska judar som hade utvisats från Toledo i Spanien under 1500-talet, visste allt om utanförskap och främlingskap. Det var bara hans briljanta arbete som forskare och tänkare som gjorde honom rumsren. Han hade flera doktorshattar från både franska och amerikanska universitet. I samtalet med Doufourmantelle reflekterar de över hur Västerlandet är byggt kring en falsk eller felaktig känsla av identitet, som om identitet vore ett homogent koncept kring en känsla av ”vi mot dem”.
Intressant att se hur deras röster och samtal närmar sig genusteoretikern Rosi Braidotti, en italienska uppfostrad i Australien som undervisar i Utrecht, Nederländerna. Braidottis böcker om vår fragmenterade identitet, om hur vi spelar eller agerar ut våra roller beroende på sammanhanget, tillhör de mest originella tankarna kring hur vår identitet byggs av multipla referenser och hur komplexa och dystopiska våra jag är.
Men det är kanske med Hyllning till risken, Eloge du risque, från 2014, Dufourmantelle uppnår en litterär och filosofisk mognad. Boken är uppdelad i många kapitel men har ett ledmotiv, livet är riskabelt och all risk är värdefull. Våra liv är värdelösa utan risker, de är själva livets värde, att riskera sitt liv är för författaren en av språkets vackraste formuleringar, den som inte tar risker är inte värd att leva.
Tre år senare blev hennes tes en grym verklighet när hon dog nära Saint Tropez när hon kastade sig i vattnet för att rädda två barn som höll på att drunkna.
