Historien är som alla vet ett slagfält för ideologi. För konservativa män som längtansfullt blickar tillbaka mot ett föreställt förflutet när män stod med yxan i handen, kvinnor var kvinnor och den egna kulturen ännu inte var ”uppblandad”, utgör särskilt  vikingatid och järnålder tacksamma projektionsytor även om mer och mer forskning börjar visa att många föreställningar om dessa perioder är ren nationalromantisk fiktion.

Detta tema används på ett begåvat sätt i brittiska Sarah Moss roman Offermur, som först gavs ut 2018 och nu kommer i svensk översättning. Huvudpersonen Silvies pappa är en busschaufför utan formell utbildning men med ett enormt intresse för den brittiska järnåldern . Denna representerar för honom ett ”rent” brittiskt ursprung utan pakistanska restauranger. En tid då kvinnor inte tjafsade om mensskydd eftersom de blödde så sällan på grund av långvarig amning, precis som det ”ska” vara. Detta närmast maniska intresse har fått honom att tvinga med sin fru och tonårsdotter på en iscensättning av järnåldersliv tillsammans med en professor och några studenter.

De flesta känner säkert igen manstypen även om Moss dragit både personer och situationer till sin spets: en insnöad besserwisser som i själva verket är full av osäkerhet. Flera gånger skrattar jag högt. Som åt pappans försök att hålla fast vid ett ärorikt förflutet i ett samtal med professorn där det blir uppenbart att mycket som han hållit för ”ursprungligt britanniskt” i själva verket är hybrider med influenser av romersk kultur. Men Offermur är också en smärtsam läsning.

Det blir snart tydligt att Silvies pappa inte bara romantiserar historiskt våld. Han brukar det även frikostigt mot sin dotter och fru. Nästan ännu obehagligare än själva våldet är skildringen av Silvies och hennes mammas förmåga att läsa av varenda liten skiftning i pappans humör. Varje gång han blir förödmjukad av professorns och studenternas större kunnande vet de att är på deras kroppar han eventuellt kommer att ta ut sitt mindervärdeskomplex.

Och också som skildring av klass är Offermur en smärtsam läsning trots att porträttet av pappan ibland kommer farligt nära en karikatyr. Kanske kan Silvies skarpa tillsägelse när en av studenterna härmar hennes snabbköpsarbetande mammas dialekt läsas som en kommentar även till läsaren (och författaren själv?) om det förrädiskt enkla i att håna den obildade arbetarklassen och bekvämt tillskriva denna all misogyni och rasism i samhället.

Översättningen flyter såvitt jag kan bedöma på fint förutom på ett ställe där översättaren använder det otympligt svengelska ”varför?” istället för ”hurså?”. Det är en petitess, men tyvärr gör sådant att läsningen hakar upp sig och man börjar ifrågasätta helheten.

En annan anmärkning är att berättelsens klimax både känns lite forcerat och tillrättalagt vilket är synd på en annars så tät och vass roman. Det är nästan så att det snudd på orealistiskt lyckliga slutet känns som en del av den ”magi” sällskapet har satt i rörelse med sina offerriter.

Offermur 
Av Sarah Moss
Översättning Rose-Marie Nielsen
Atlas förlag