”Vi är en miljon mixade som bor i Sverige. Se oss.” Leandra Caldarulo om helt och halvt, talan och tystnad, att räkna och räknas.
Jag är en halvblatte med halv arbetarbakgrund och ett halvkonstigt namn som halvklassrest och blivit halvt utmattad. Var passar jag in i dagens polariserade samhälle?
Media kryllar av uttalanden som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.
Tidningen Chef konstaterar att andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg. Jag har varit marknadschef, men utan personalansvar, och jag är bara halvitalienare. Räknas jag?
I Sverigedemokraternas principprogram inför valet 2018 stod det att ”…invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. Är jag som har en utlandsfödd förälder ett hot, eller är det safe att umgås med mig?
”Invandring har blivit en belastning för Sverige”, sa Ulf Kristersson 2021. Menar han mig som är andra generationens halvinvandrare? Min dotter, som är både tredje generationens kvartsinvandrare och andra generationens halvinvandrare? Hennes pappa, som är första generationens helinvandrare?
Otydligheten gör att jag tycker att det är svårt att våga ta plats i migrationsdebatten.
Vilka av oss borde ta åt sig och skärpa sig, och vilka slipper undan? Kan Kristersson förklara hur han menar? Kan SD förtydliga sin programpunkt? Kan tidningen Chef vara mer specifik?
Statistiska centralbyrån definierar en person med utländsk bakgrund som antingen utrikes född eller född i Sverige men med utrikes födda föräldrar. Enligt SCB är jag alltså svensk. Samtidigt är jag enligt vissa av mina klasskompisar från högstadiet en pizzabagare. Enligt några av mina mer avlägsna bekanta är jag latina, eftersom jag råkar prata flytande spanska.
Enligt ett stort antal svensktalande speakers från diverse sportevenemang och konferenser har jag ett namn som inte går att uttala. Enligt många som jag träffar för första gången ser jag tillräckligt utländsk ut för att de ska känna att de behöver fråga var jag kommer ifrån, egentligen. Så vem är jag?
Otydligheten gör att jag tycker att det är svårt att våga ta plats i migrationsdebatten. Får jag föra invandrarnas talan, jag som kan tas för helsvensk och bara får uppleva en liten del av diskrimineringen? Kan jag tala för de som är helsvenska, trots att jag inte hör hundra procent till dem?
Nu fanns sådana som jag plötsligt med på samhällskartan och jag var inte längre ensam.
Osäkerheten gör att jag bara vågar höja rösten när situationen är glasklar, och jag går omkring med ständigt dåligt samvete över allt som jag kanske borde eller inte borde ha sagt.
För mig var det en stor lättnad när Aftonbladet i somras startade sin serie Mix där personer med blandad bakgrund får kliva fram och ta plats. Nu fanns sådana som jag plötsligt med på samhällskartan och jag var inte längre ensam. Nu var vi en på tio med samma problem, samma position, samma upplevelse. En på tio som inte vet hur vi ska förhålla oss till olika rubriker och uttalanden och normer.
Och kanske kan vi tillsammans uppmärksamma myndigheter, media och vanliga människor på att världen inte är så polariserad som vi förleds att tro. För vi finns här, alla vi som är halvor och kvartar och sextondelar. Alla vi som utgör gråskalan, som inte får synas. Men det räcker nu.
Det är hög tid att vi blir erkända och sedda. Vi är en miljon mixade som bor i Sverige. Se oss.
