Osäkerheten kring det italienska presidentvalet, som avgörs i flera omröstningar i parlamentet den 24 januari, är stor. Denna gång finns det överhuvudtaget inga tydliga offentliga kandidater som de politiska partierna är enade kring, vilket annars är brukligt.

Ekobrottsdömda och sexskandalomsusade Silvio Berlusconi vill gärna toppa sin karriär med tronen. Premiärminister Mario Draghi står också till förfogande, men vem ska då styra landet? Ingen majoritet har samlats kring något namn när det återstår två veckor till omröstningen.

Mot bakgrund av de sexskandaler och domar på grund av ekonomiska bedrägerier som Berlusconi har bakom sig, menar Giorgia Serughetti att Berlusconis kandidatur innebär en tillbakagång både kulturellt och ur jämställdhetsperspektiv för nationen i stort.

Kvinnorna utesluts

Från civilsamhällesorganisationer och en del falanger inom partierna kommer utrop om att det behövs och är dags för en kvinna på presidentposten.

– Men det stannar vid ”en kvinna”, inget namn följer, inga konkreta förslag på vilka kvinnor som skulle kunna vara möjliga kandidater. Det verkar som ingen vill lägga fram ett konkret förslag, säger Serughetti.

Vilket, hon menar, pekar på ett grundläggande strukturellt problem inom italiensk politik, där kvinnorna utesluts och hålls tillbaka på grund av en stark patriarkal struktur, till skillnad från flera andra samhällsområden där kvinnor kan ta sig fram på egna meriter.

– Här vet man att det inte håller att ta fram en kvinnas namn, eftersom det inte finns någon organisation bakom som står upp och stöttar en sådan.

Under Italiens 75 år som republik har ingen kvinna varit president eller premiärminister i landet.

– Vill vi ha ”en kvinna på Colle” (slang för presidentpalatset, reds anm). Om vi inte tar fram konkreta namnförslag är det inget annat än retoriska eller strategiska grepp. I båda fallen ett nedslående budskap för dem som verkligen tror på den politiska kraft som kvinnor kan representera, konstaterar Serughetti.

Viktig roll

”En fars” kallar en skribent i dagstidningen Il fatto quotidiano Berlusconis öppna kandidatur och menar att det är ett spel för gallerierna. Men både högerpopulistiska partiet Lega och det nationalkonservativa och nyfascistiska partiet Italiens bröder säger sig stå bakom honom.

Italiens nuvarande och populära president Sergio Mattarella svor presidenteden i februari 2015 och avslutar snart sina sju år i ämbetet. Men i teorin skulle han kunna bli omvald, om han ställer sig till förfogande.

Trettio dagar innan Mattarellas mandat löper ut ska den italienska deputeradekammaren, underhuset i det italienska tvåkammarparlamentet, samlas för att rösta fram en ny president enligt konstitutionen.

I ett italienskt politiskt landskap som kännetecknas av att vara fragmentariskt har statschefen en mycket viktig symbolisk roll att spela som enande kraft. I övrigt har presidenten mest ceremoniella arbetsuppgifter. Men hen utnämner även ministrar efter förslag från regeringschefen. Presidenter har genom åren avfärdat ministrar, stoppat budgetförslag, lagar och tillsatt nya regeringschefer i svajiga kristider.

Bilden kompliceras

Senast Mattarella ingrep var när regeringen ledd av premiärminister Giuseppe Conte föll samman och regeringskoalitionen inte lyckades få fram en kandidat med tillräckligt stöd för att leda en ny regering. Då ringde Mattarella in den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi. Och lyckades få alla politiska partier att ställa sig bakom honom som regeringschef.

– Det spekuleras så klart kring om presidentämbetet var föremål för diskussion när Mattarella förhandlade med Draghi om att han behövdes som regeringschef för drygt ett år sedan, säger Giorgia Serughetti.

Hon fortsätter:

– Men med tiden har bilden komplicerats eftersom det inte finns någon potentiell efterträdare till premiärministerposten i nuläget som skulle kunna ta över efter Mario Draghi om han skulle vilja bli den nya presidenten. Och varken de nuvarande regerings- eller oppositionspartierna vill förlora honom innan nästa val år 2023. De har helt enkelt för mycket att förlora.

Mario Draghi är ännu ingen officiell presidentkandidat, men ett par uttalanden har av journalisterna tolkats som att han står till förfogande.

Brett stöd krävs

Giorgia Serughetti från Milano Bicocca-universitetet säger att det naturligtvis finns flera tungt meriterade kvinnor som skulle kunna nomineras.

– Det viktiga är att det är en person med brett stöd som kan ena de olika partierna i parlamentet bakom sin kandidatur, säger hon.

En sådan kvinna är Marta Cartabia, justitieminister sedan februari 2021 och tidigare ordförande för landets författningsdomstol, bland flera tunga meriter.

– Hon är en förtroendeingivande, balanserad och katolsk person som alla gillar och som skulle kunna få stöd från de olika politiska lägren, säger Serughetti.

Ett annat namn som förekommit i spekulationerna är Letizia Moratti, chef för sjukvården i regionen Lombardiet – den region som drabbats allra hårdast av coronaviruset. Hon har dock sagt att hon inte står till förfogande.

Även senatens ordförande, Maria Elisabetta Alberti Casellati, förekommer i spekulationer i medierna.

Insyn saknas

Parlamentet brukar stå inför en ganska säker omröstning med en presidentkandidat som man på förhand vet har majoritetens stöd. Av 1 007 röstberättigade måste vinnaren få två tredjedelar av rösterna, vilket motsvarar 672 röster, efter tre röstomgångar för att i en sista omröstning få absolut majoritet, vilket är 504 röster.

Men den här gången saknas transparens och insyn i det politiska spelet. Det är helt enkelt svårt att se vilka de verkliga kandidaterna egentligen är. Och det är högst osäkert vem som kommer att inta presidentpalatset, Quirinale, i Rom i februari.

Om en kvinna ska slå igenom det italienska politiska patriarkatet och bli vald till Italiens nästa president är högst osäkert i dagsläget.

– Även om det för en tid sedan verkade lite troligare att det skulle kunna hända just i år än tidigare år, säger Serughetti.