Nu öppnar Stora scenen på Dramaten återigen för den kritikerrosade föreställningen Liv Död Sex Pop som, om coronapandemin tillåter, ska ges vid ytterligare åtta tillfällen under januari och februari.

I december fick en del föreställningar ställas in i sista stund, och under videointervjun med Fempers nyheter några få dagar före fredagens nypremiär väntar Tove Sahlin ännu på besked från producenten.

Det är hon som tillsammans med dramatikern Malin Holgersson, scenografen Josefin Hinders och kompositören Malin Dahlström har skapat ”en dokumentär och dansant föreställning om livet och döden”, med en uttalad ambition gällande tillgänglighet.

Texten är baserad på de medverkandes berättelser och upprinnelsen ett samtal från Dramatenchefen Mattias Andersson. Han ville att Tove Sahlin skulle inta stora scenen med sin kroppsperformance och erfarenhet från tidigare verk kring omsorg, omvårdnad, kollektiva överenskommelser, sårbarhet och livskrångel.

Stort symbolvärde

Parallellt pågick en stor ombyggnad för att göra Sveriges nationalscen tillgänglig för rullstolsanvändare. Både för publik och artister.

– Det har byggts en herrans massa ramper inne i Dramaten där det förut inte gick att ta sig in på teatern, men nu går det, till scenen och upp till artistfoajén. Det är ett jättesvårt hus med en massa trappor i sten.

En temporär hiss har väckt uppmärksamhet i medierna och en del sura miner på Östermalm. Den ska ersättas med en permanent hiss så småningom. Men en sak är det organisatoriska, konsten en helt annan, betonar Tove Sahlin.

– Konsten är sedan att göra ett konstverk som kan kommunicera på själslig nivå, musikalisk nivå, men som ändå kan prata om det vi höll på med strukturellt. Så fort man tar i politiska frågor måste man se till att det kliver bort från organisation i själva konstverket, men det kräver sitt års planering för att det inte ska bli för dåligt och för grunt.

Och i ett skede bad hon om att få göra föreställningen på lilla scenen: ”skulle det inte passa bättre ändå, för dans”.

– Jag var ju skiträdd, vad ska jag göra på stora scenen, sist jag var med där så var jag en liten älva i En midsommarnattsdröm, och hoppade in och ut i tutu och fick springa bort och gömma mig för gubbarna, så jag hade en bild av stora scenen, att där är det jobbigt att vara, berättar Sahlin.

Samtidigt såg hon symbolvärdet, både ur bransch- och publikperspektiv, eftersom Dramaten är just nationalscenen. Och att Mattias Andersson verkligen trodde på att hon skulle kunna åstadkomma något där.

– Jag vill att de som har normbrytande upplevelser av livet ska kunna känna igen sig, och jag vill att vi normater ska bli omskakade från vår bekväma plats. Så det är ett försök att grejsa med konventionerna, vem som är tilltalad.

Castingskam

Den sortens frågor – vilka som ska stå på scenerna, regissera, ha makten – har Tove Sahlin hållit på med länge, inte minst från 2008 då hon var med och grundade nätverket Women in swedish performing arts (Wisp). Var är de kvinnliga dramatikerna, regissörerna? Idag kallar hon vad de höll på med då för klassisk vit feminism:

– Ju mer intersektionellt man fick in i sig själv, ju mer förståelse för sin egen placering i världen och ju mer medelålders vi har blivit, har jag tänkt att jag måste agera någon slags plattform för andra röster. Och det är ju också problematiskt. Jag måste alltid syna mig själv när jag bjuder in och bjuder upp och blandar grupper och jobbar med mångfald: Vem är jag som gör det och i vilket läge gör jag det och varför?

Och just i castingögonblicket kan det kännas ”riktigt vidrigt”. Att vidga normen kräver objektifiering, konstaterar Sahlin krasst:

– Jag drabbas av castingskam, men representationsnivån måste vara med, åtminstone än så länge, när jag får en fråga om att göra något på Dramatens stora scen som ska ha att göra med kroppsfunktion. Jag måste ju ha de här problemen.

De existentiella frågor som föreställningen bygger på vaskades fram genom intervjuer med de medverkande, några ur Dramantens ensamble och några externa. Tove Sahlin startade ett konstnärligt råd med de externa artisterna varav flera med normbrytande funktionalitet.

– Jag lärde mig otroligt mycket, vi lärde känna varandra mycket innan vi började med intervjuerna. Då fick de en förberedelsepott betalt, och det har varit viktigt för mig att alla som kommer in nya inte ska vara gratis rådgivare till normen, så det var en kamp jag förde. Det tycker jag var ett bra drag, och att jag fick igenom det.

En av de externa artisterna är Christine Bylund, som svarat på några frågor från Fempers nyheter i en mejlintervju.

Vad kan du berätta om din relation till dans, teater, både allmänt och specifikt Dramaten, innan arbetet med den här föreställningen?

– För ungefär tio år sedan var jag med i en dansteaterföreställning, men dans är ingenting jag skulle säga att jag arbetat med professionellt tidigare. 
Däremot har jag ju arbetat med scenkonst och performance på olika sätt, som regissör och manusförfattare och med egna verk. Innan och jämsides med Liv Död Sex Pop har jag också fortsatt att arbeta som doktorand vid Umeå universitet.

Berätta om arbetsprocessen, vad var svårast, mest givande, vad tar du med dig?

– Svårast har nog varit att arbeta med dokumentärt material från mitt egna liv som en pusselbit i en större berättelse. Men det mest givande har också varit det. Jag tar med mig känslan att jobba i en ensemble där jag själv inte är den enda med normbrytande funktionalitet. Det har varit en ovan upplevelse som gjort det möjligt att visa att personer med normbrytande funktionalitet är komplexa nyanserade människor som inte alltid håller med varandra om vad det betyder att vara normbrytande. Jag tar också med mig hur olika sorters scenkonst det kan bli om en har tillgång till en institution med ekonomiska och materiella resurser i jämförelse med att jobba som frilansare.

Hur var det att gå från repetitioner till att möta publik?

– Det har varit fint! Responsen har varit överväldigande positiv och föreställningen landar verkligen olika i olika människor. Allt från en helt tyst publik som ger stående ovationer i slutet till en publik som följer med i varje vändning och skrattar som att det var stand up.

Under vilka förutsättningar kan du tänka dig att göra något liknande igen?

– Om jag får drömma om ett Liv Död Sex Pop 2.0 skulle jag önska att processen fick genomsyras av ett ännu mer normkritiskt förhållande till tillgänglighet och tillgängliga arbetsmetoder. Det är på många sätt revolutionerande att Dramaten tillgängliggörs för både publik och artister och att vi får spela med just den här ensemblen på stora scenen. Men det får inte stanna här, vi måste förändra både vem som spelar var och vilken slags scenkonst som spelas.

Ingen piedestal

Tove Sahlin är inne på samma linje. Teatervärlden har en lång väg att gå. På frågan om vad som varit svårast kommer hon också in på pusselbitar.

– Det är alltid svårt att jobba såhär idealistiskt kring ett gruppskapande för det pusslar ihop folk med helt olika utbildningar, helt olika kvalitetskriterier. Bara mellan dans och teater är det väldigt olika språk.

Som arbetsledare letar Tove Sahlin i det läget efter en minsta gemensamma nämnare där det går att mötas i ett gemensamt formspråk. Själv rör hon sig mellan genrerna som utbildad mimare, en teaterform, men har arbetat mest med dans – för att det var roligare.

– Jag har en metod som jag har använt förut, men det slår alltid lite olika beroende på gruppdynamiken. För jag envisas inte bara med dokumentära berättelser, jag vill hitta din dansstil, din dans där du är bekväm i din kropp.

I Tove Sahlins verk får det inte bli för duktigt, för uppställt. Hon säger ”stå inte för parallellt”, ”slappna av i händerna”, ”slappna av i magen”. Hon bygger ingen piedestal, är snarare ute efter ett: ”Hej! Här är jag och där är du.” Ett sätt att dansa som ligger nära språket.

– Att det är lika konkret att dansa som att prata, liksom. Den gestaltning jag kräver är imperfekt i en tradition av skillfulness, rakt och rätt. Ibland vill jag till och med inte ha riktigt rätt rytm, för att jag inte vill ha konventionerna av rakt och rätt och civiliserat. Det kommunicerar en väldigt duktig person. Min inställning är att jag inte är ovanför någon. Så jag håller på med sådant: Hur man dansar en dans utan att sätta sig i fjärran, bortom.

Sedan återkommer Sahlin till det där med svårast och ändrar sig lite:

– Det var också inte jättesvårt, men eftersom jag vill jobba så mycket med kollektivet och gruppdynamiken så gör jag det också krångligt för mig. Jag ser både processen och teaterskapandet som en mötesplats. Själva händelsen teater, det är en slags festlighet där vi samlas, en plats där vi kan diskutera demokrati. Och man öppnar dörrarna för människor som man inte vet exakt vad de tänker; ”men kom och möt oss i det här tänkandet och görandet, och vi kommer använda musik och ljus och vackra saker för att stimulera er”.

De nya idéerna

För Tove Sahlins del är Dramatentiden över. Nu jobbar hon med egna kompaniet Shake it collaborations, och ska spela föreställningar som blev inställda under corona på Aliasteatern i Vasastan. Shake it i källaren heter projektet:

– Ja jag går från guldscenen in i källaren. Det är roligt för mig att röra mig mellan de olika scenkonstrummen, säger hon.

För Sahlin handlar det om scenkonstens näringskedja.

– Frigrupperna lever under så skrala förhållanden. Aliasteatern är i dagsläget totalt otillgängligt för rullstolar, tjugo trappor ner i en källare. De har så klart en dröm och en plan för att tillgängliggöra teatern, men då måste det skjutas till resurser. Hur ska det annars gå till? undrar Sahlin, som vill att de små teatrarna ska få finnas:

– Det är så otroligt viktigt. De är snart borta allihopa och det gör Stockholm så tråkigt. Underground måste finnas, där kommer de verkligt nya idéerna. Men visst, alla lokaler – då menar jag butiker, teaterar gallerier, kyrkor – måste vara öppna för alla. Det är dit vi måste sträva, för att öppna staden och de offentliga rummen. Så här som det är nu kan vi inte ha det!

FAKTA/Liv Död Sex Pop

”Liv Död Sex Pop är som en dråplig, dansant och dödsallvarlig popsång. En drömsk dokumentär dystopi”, som hade urpremiär 9 december 2021 på stora scenen. Spelas igen 14, 22 och 23 januari, samt 5, 6 17, 25 och 26 februari.

Regi och koreograf: Tove Sahlin. 
Text: Malin Holgersson, baserat på intervjuer med ensemblen. 
Musik: Malin Dahlström. 
Scenografi, kostym och ljus: Josefin Hinders. 
Koreografassistent: Destiny af Kleen. 
Mask och peruk: Thea Holmberg Kristensen, Frida Ottosson. 
Dramaturg: Irena Kraus. 
Medverkande på scen: Marlene Bergqvist, Uje Brandelius, Christine Bylund, Hamadi Khemiri, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Christopher Lehmann, Tanja Lorentzon, Maria Naidu, Sindri Runudde, Nemanja Stojanović, Maria Wärme. 
Övriga medverkande: Madeleine Månssons intervjusvar är med i föreställningen men på scenen är hon ersatt av Marlene Bergqvist.