Krönika

Fäll ner ringen för f-n!

Sandra Dahlén.

”I detta fall vet jag att vi är många som reagerar kraftigt. Det måste handla om symbolik.” Sandra Dahlén om känslostormar och forskning kring uppfällda toaringar världen över.

Jag går in på kontorets toalett och får genast puls. En liten men kännbar vrede sköljer genom kroppen, nedifrån och upp, och kommer ut genom munnen med ett: ”Men va f-n!” Toaringen är uppfälld igen. Jag går ut i korridoren och till rummet jag tror inrymmer den skyldige – som gått hem för dagen.

På kvällen tar jag upp det här med närstående man och han utbrister att ”så är det väl ingen som gör längre?!”. Men jo, så görs det och vi är många som retar oss på det. Så pass att det blir starka känslor och bråk i hem och
offentliga miljöer över hela världen där toaringar finns.

Och bråket är ett tydligt könskrig – de med snippa hatar att de med snopp låter ringen vara kvar uppfälld. De med snopp fattar ofta inte grejen eller tycker att det är lika rätt att ha den uppfälld som att ha den nedfälld. (För enkelhetens skull kommer jag hädanefter att referera till män och kvinnor såsom det görs när det skrivs och talas om detta fenomen.)

Kanske är det främst straighta män som låter ringen vara uppfälld. En känsla jag har men lämnar det därhän utan anekdotiska bevis. När jag går i taket över en till synes liten grej vill jag ofta analysera vad det egentligen
handlar om för mig. Är det barndom? Stress? En laddad symbol?

I detta fall vet jag att vi är många som reagerar kraftigt. Det måste handla om symbolik. Några olika forskare (män verkar det som) i USA, Kanada och Australien har faktiskt tagit fram en vetenskaplig lösning på toaringskriget.

Forskningen kan tolkas som vetenskaplig humor men säger ändå något om vidden av det här ämnet. Men också något om hur långt borta från varandra män och kvinnor kan vara i perspektiv och känslor.

De har, i sina olika rapporter, behandlat rättvisa kopplat till rörelse – att behöva ta upp eller ner ringen. Efter många grafer och resonemang kommer alla fram till att om det är lika många kvinnor som män i hushållet eller fler så ska toasitsen vara nerfälld. Är det fler män ska den vara uppfälld.

Två forskare tar in parametern att kvinnor blir arga om den är uppfälld, varav en tycker att det då inte är värt, även om det är rätt. Den andra tar hänsyn till skadan mannen kan ta av kvinnoskrikandet men anser att rätt ska vara rätt – toaringen ska förbli uppfälld om det är fler män i hushållet.

Forskningen kan tolkas som vetenskaplig humor men säger ändå något om vidden av det här ämnet. Men också något om hur långt borta från varandra män och kvinnor kan vara i perspektiv och känslor. Så som det kan vara i ett
patriarkat.

Som när sexuella trakasserier kommer på tal. Medan män kan börja skämta
blir många kvinnor alldeles spända. Män kan också på allvar undra varför det inte bara är trevligt att få lite sexuell uppmärksamhet, varför det inte bara är att ta bort en hand på fel ställe och varför det blir så stort och skrämmande.

Kvinnor kan inte alltid svara på detta, kan inte verbalisera den skräck som gnagt sig in i oss från barnsben om hur farliga män är som bara vill en sak. Kan inte alltid förklara hur en sexuell gräns som överskrids får oss att bli stela av fasa. För om någon gör så här vad är den då kapabel till att göra mer?

Det ser ut att bara vara en blick, en hand, en kommentar. Något litet och samtidigt gigantiskt som skapar ett bråddjup mellan olika erfarenheter och positioner i ett patriarkat. Här tror jag att vi hamnar med toaringen.

För den vreden handlar inte om att det är jobbigt att ta upp eller ner en toaring. Det handlar om att kvinnor i väldigt många familjer och på arbetsplatser plockar upp efter män.

Den kan se ut att bara vara uppfälld – beroende på vem som ser den.
Ena sidan tänker: Men herregud det är en toaring. Den som vill kan ta upp den och den som vill kan ta ner den. Utifrån just denna utgångspunkt har forskare med vetenskap som vapen förlöjligat all den kvinnovrede som uttrycks världen över.

För den vreden handlar inte om att det är jobbigt att ta upp eller ner en toaring. Det handlar om att kvinnor i väldigt många familjer och på arbetsplatser plockar upp efter män. Torkar rent efter män. Diskar efter män. Städar upp alla möjliga svinerier efter män, ofta utan något som helst erkännande eller respekt för det.

Den uppfällda toaringen blir droppen som får bägaren att rinna över: Jag ska inte behöva ta i den äckliga ringen efter dig!!! En liten nyansering: Många kvinnor städar inte efter män. De blir ändå upprörda över en uppfälld toaring, vilket handlar om äcklighet – om könsorgan som är i närheten av ringen. Om kiss som kan komma på ringen. Att bajs, som är oändligt äckligt, också kan komma på ringen.

Men bajs brukar inte smetas på ringen. Rent objektivt är en toaring oftast en relativt ren plats, i alla fall när det gäller bakterier. Urin är sterilt och bajs
innehåller vanligtvis inte några farliga bakterier i ett västland. Toasitsar städas oftare än exempelvis mobiltelefoner som vi gärna har nära ansiktet.

Att jag nu skriver ner det här gör att jag mjuknar en aning. Hur farligt är det att behöva ta ner en toaring egentligen? Om jag inte vill riskera att få kroppsavsöndringar på fingrarna så kommer jag ju ändå att tvätta dem efter toabesöket.

Har jag också blivit en del i en allmän hysteri över bakterier som inte finns? En del i den här oproportionerliga rädslan över bakterier som faktiskt inte är farliga? Tror jag att något hemskt kommer gå genom huden in i min kropp?
Hoppas inte det, hoppas det bara handlar om att kiss på ringen är äckligt.

Och faktum är att jag går lika mycket i taket när kvinnor på offentlig toalett har vägrat sitta på toasitsen. Istället har de stänkt ner den genom att ståhuka sig över den. Så otroligt respektlöst att tycka att jag ska torka upp någon annans kiss innan jag själv kan sätta mig.

Varför kan inte alla bara sitta ner så det blir fräscht för alla?! Och jag menar alla. Män brukar ju se sig som rationella och lösningsorienterade. Eftersom toaringskriget handlar om att de behöver fälla upp vid ståkissning så kan väl alla bara sitta ner? Hur kan forskarna ha missat denna lösning?

Det är tydligen otänkbart. För många män låtsas om att det handlar om något så simpelt som en upp- eller nedfälld toaring när det egentligen handlar om väldigt starka känslor kring manlighet. Att vara man är att stå upp och kissa. Det spelar ingen roll hur länge vi har vetat att prostatan mår bra av sittkissande, att det rent biologiskt är på det sättet. Det ska ändå ligga i mäns natur att stå upp.

Och då kanske han tycker att det är schysst att fälla upp ringen så det inte
kommer stänk där. Ska han då också behöva tänka på att fälla ner den?
Det här med vad det innebär att vara schysst finns det olika definitioner av.

För de män som pissar ner är ju inte de män som städar – det är jag helt övertygad om.

Jag kan till exempel tycka att jag är schysst som inte kissar på den mannen som säger att han är schysst. Att det skulle vara schysst att fälla upp ringen innebär ju att mannen låtsas om att han aldrig sitter ner och skiter. För jag tror inte han skulle vilja sitta och skita på en nedkissad, intorkad, kladdig toaring.

Men han tänker inte tanken för han vet att någon annan kommer att göra rent den. För de män som pissar ner är ju inte de män som städar – det är jag helt övertygad om. Och nu är vi tillbaka i arbetsordning, positioner,
bristande respekt och därmed starka känslor.

Och summa summarum så är det så här: Öppnar du en dörr stänger du den efter dig. Drar du fram en stol skjuter du in den. Smular du ner torkar du bort. Tar du av dig kalsonger så lägger du dem i tvättkorgen. Tar du upp toasitsen fäller du ner den. Det är bara så det är. Allt annat är respektlöst.

Och låtsas inte om att kvinnor är känsliga och män är rationella. För då kanske många droppar får bägaren att rinna över genom att vi med snippa också börjar stå upp och kissa. Och tro mig, det finns stor risk att det
skvätter på ställen just du vill ha rena. För rent biologiskt har vi svårt att pricka.

Krönika

Högerauktoritära hand i hand med klimatförnekare

Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

Inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent. en dyster utveckling, konstaterar Malin Björk.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer