Under tidigt 2000-tal blev uttrycket livspussel populärt i det offentliga samtalet. En påstridig feministisk organisering inom partierna och facken i slutet av 1990-talet tvingade alla att förhålla sig till de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan könen på arbetsmarknaden – och i hemmet. Sjuktalen talade.

Inom det dåvarande liberala och nyliberala borgerliga mitten blev begreppet ett trevligt sätt att förhålla sig till en ekvation som inte går ihop. Dåvarande TCO-ordförande Sture Nordh och tillträdande statsminister Fredrik Reinfeldt tvistade till och med om vem som hade myntat ”livspusslet”.

Borgerlighetens svar på bristerna i livspusslet blev rut-avdraget som torgfördes som en balansering av det mansdominerade villaägardopande rot-avdraget. Detta skulle inte bara göra vissas pappor och mammor mer lediga, utan det skulle också göra en stor svart marknad vit. Om detta visste borgerligheten en hel del.

Man utgick ifrån att detta skulle sätta de arbetslösa, i vad de då nya Moderaterna kallade utanförskapet, i arbete. Så blev det inte. Är det några som hade kunnat förutse det, vid sidan av facken, så är det alla de som köpte svarta tjänster. Vare sig det gällde omlagt tak eller städning.

Frågan var också aktuell i samband med inträdet i EU och vad tidigare statsminister Göran Persson befarade skulle bli ett slags social turism; EU-medborgare som flyttade hit för att åtnjuta de sociala tjänster som Sverige kunde erbjuda. Så blev det inte heller.

Vad som istället hände var att Sverige kom att bli ett lapptäcke av underleverantörer med medborgare från andra länder som inte åtnjuter de sociala tjänsterna som Sverige kan erbjuda. De som buntades ihop av Reinfeldt i ett utanförskap, däremot, bär nu inhemsk äldrevård på sina axlar – dessa också utan att till fullo åtnjuta de sociala tjänster som Sverige kan erbjuda. Det medger inte arbetsgivarna och deras underleverantörer. Genom att endast erbjuda timanställningar och vikariat nekas fortfarande många svenskar inträde till både fack, försäkringar, lån, bostad och pension.

Så i dag kan den tjänstebeställande klassen fortsatt köpa rot- och rut-tjänster av pendlande EU-medborgare, göra det vitt och dessutom dra av det på skatten samtidigt som de utarmar den inhemska vårdsektorn – och klagar på densamma.

I efterhand kan vi konstatera att ingen av herrarna fick rätt. Tvärtom blev det någon form av asocial turism närmast att likna vid trafficking och människohandel. Så i dag kan den tjänstebeställande klassen fortsatt köpa rot- och rut-tjänster av pendlande EU-medborgare, göra det vitt och dessutom dra av det på skatten samtidigt som de utarmar den inhemska vårdsektorn – och klagar på densamma.

I veckan kom en rapport från S-märkta Tiden, Varje förslösad skattekrona – Bokslut över privatiseringar och marknadsexperiment i svensk välfärd, av Anne-Marie Lindgren som slår fast just detta. Även Skattebetalarnas riksförbund, som också står bakom rapporten, konstaterar att avdragen utgör ett slöseri med skattemedel.

Exemplet med Magdalena Anderssons papperslösa städhjälp, fint porträtterat av Dagens arbete, blixtbelyser allt som har gått snett med dessa medelklassbidrag. Samtidigt har det varit smutsigt på våra sjukhus, underbemannat i omsorgen, villkoren på arbetsmarknaden har försämrats för alla inblandade, även de brukare som har blivit fler, äldre och skörare.

I rot- och byggbranschen ser vi samma lager av underleverantörer. Samma exponentiella upplösning av rättigheter. Det mest omfattande exemplet just nu är ju bygget av den skandalomsusade anläggningen Northvolt där över tretusen migrantarbetare från hela världen arbetat på under pågående pandemi. Utan vare sig sociala eller fackliga rättigheter. Så kallade svenska jobb.

Det visade sig inte vara EU-medborgare som kom att ägna sig åt social turism utan företag som ägnar sig åt asocial turism och människohandel. Röj upp och lägg ner rut- och rot! Öppna dörrarna för rena sjukhus, vägar och skolor – med riktiga jobb av riktiga arbetsgivare, Magdalena Andersson. Varför inte kalla det Lex Andersson?