Det var en påtagligt nöjd Göran Hägglund, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna, som i sitt Almedalstal 2009 fick närmast totalt genomslag för uttrycket ”verklighetens folk”.

Inte bara kluckades det glatt i stugorna och på de redan förvirrade redaktionerna – efter Feministiskt initiativs inträde på den politiska scenen var det fritt fram att göra sig rolig på bekostnad av feminism i allmänhet och Fi i synnerhet: Skulle en Alma heta Knut nu och alla tvingas att könskorrigera sig? Det skulle bli en kul valrörelse.

Göran Hägglund visste att gnugga sig mot journalistkåren. Endast Feministiskt perspektiv fick honom att bli irriterad. Partiledaren har senare kommit att förknippas med uttrycket och partiet lyckades också varumärka det, men sanningen är att det användes flitigt redan i början av 1990-talet, av högerpopulistiska Ny demokrati.

Verklighetens folk har en egen sida på Wikipedia – en liten historia med stor politisk innebörd. Tidigare hade Kristdemokraterna, under förste och dittills ende ledaren Alf Svensson, lyft kristen moral och etik; Jesus gjorde inte skillnad på folk och folk.

Bevisen bestod av tolv populära förskolor med genuspedagogik och möjligen så småningom det historiska beslutet att upphöra med tvångssterilisering i samband med könskorrigerande kirurgi 2013.

Fram till Ny demokrati dök upp i Sverige i början på 1990-talet hade tyskans volk legat begravt i bilindustrin eller för all del i Sverigedemokraternas ymniga undervegetation.

Det var precis på gränsen till vad svensk självbild kunde hantera – då. Uttalandet var ju djärvt, men självklart ville KD ha tillbaka sina väljare som strömmade över till SD och det som fick medier att gå loss på alla cylindrar var frustrationen hela kåren upplevde bänkade framför sina nya trafikpromptrar. Vissa dagar gick det bäst på nätet för dåvarande Avpixlat, i det avseendet sammanföll Kristdemokraternas och pressens intressen.

Samtalen om verklighetens folk kom att domineras av det onämnbara overklighetens folk, en stark elit av vänsterintellektuella diffust hopklumpade i den farliga genusideologin som styrde och ställde, närmast som den ”djupa staten”.

Bevisen bestod av tolv populära förskolor med genuspedagogik och möjligen så småningom det historiska beslutet att upphöra med tvångssterilisering i samband med könskorrigerande kirurgi 2013. I övrigt är det svårt att se några landvinningar för overklighetens folk under perioden.

Tvärtom bredde rasismen ut sig, segregationen ökade och skillnaden mellan kvinnors och mäns livsinkomster stod stilla.

Nu är det 2022 och i år har ”folket” hittat in i både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets valretorik. Nu vill alla ha tillbaka sina röster från SD. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin talar om ”hederligt folk”, Nooshi Dadgostar nöjer sig med ”vanligt folk”. Magdalena Andersson undslipper sig ett triumferande ”heja Sverige” i sin digitala fredagshälsning.

Det kanske allra tråkigaste i figuren, innan valpaketen förseglades och overklighetens folk och dess hejdukar till sist förpassats till källarhålorna, är att antirasismen, socialismen, friheten och feminismen får maka på sig – när de behövs som mest.

Sverige behöver fortfarande mer feminism, antirasism, socialism och frihet och det är inte läge att huka.

I sitt inledningsanförande på Vänsterpartiets kongress förra helgen ville Nooshi Dadgostar ”skapa ordning och reda på byggena och på våra vägar – i Sverige ska svenska löner och villkor gälla”. Det låter som som Byggnads i början på 90-talet, som ville anmäla arbetare ”som hade konstiga namn och åkte hem på helgen”.

Förvånande få reagerar i det egna partiet och Dadgostar axlar bygghjälmen som någonsin muraren Lars Werner på sin tid. Och visst är vi många som vill se Nooshi kick some ass, men till vilket pris?

Bland det sista som händer på V-kongressen är att ombuden kör över partistyrelsen och petar in feminism och socialism i valplattformen och vässar skrivningarna om Nato. Nån jävla ordning får det väl ändå vara i ett parti?

Sverige behöver fortfarande mer feminism, antirasism, socialism och frihet och det är inte läge att huka. Minskad flygskam eller köttskatt avhjälper inga av de stora problem världen brottas med. Det krävs mer mod än så. Eller, för att citera Michelle Obama: ”When they go low – we go high!”.

Nu återstår Miljöpartiet, Centerpartiet och Feministiskt initiativ. Till skillnad från de övriga partierna har de inga röster att hämta hos Sverigedemokraterna, utan har snarare chans på de som tyst lämnar scenen i Liberalerna, SAP eller V. Kanske kan de hyfsa samtalet?

Hela havet stormar och burken är lös. Kämpa, Sverige!