”Klimatkrisen ställer det patriarkala koloniala samhället på sin spets. Varje orättvisa skärps. De som skitar ned mest betalar minst. De som skitar ner minst betalar mest”, skriver Gudrun Schyman (Fi).
Är klimatet en feministisk fråga? Det spontana svaret är förstås att alla frågor är feministiska. Den grundläggande patriarkala maktordningen tar sig uttryck på samtliga livets områden och inte minst i samhällets syn på planeten. Vi ska vara ”Herrar över jorden”, vi ska lägga nya områden under oss, vi ska tränga in i nya segment. Orden speglar maktförhållanden. Alltid.
Dominans genom konkurrens och kontroll upprätthålls genom hot om våld och utlöst våld. Det är samma mönster i de intima relationerna som i samhällets affärsliv och i den globala konkurrensen. Klimatkrisen ställer det patriarkala koloniala samhället på sin spets. Varje orättvisa skärps. De som skitar ned mest betalar minst. De som skitar ner minst betalar mest.
Klimatförändringarna och dess konsekvenser bidrar redan nu till påtvingad migration och konflikter. Brist på naturresurser ökar motsättningar mellan grupper och bidrar till nya konflikter. Dessutom har klimatförändringarnas konsekvenser en långsiktig inverkan på mänsklig säkerhet.
Människor står inte över naturen eftersom vi lever i samma ekosystem. För att lösa klimatkrisen krävs därför mer än ny teknik.
Långvarig torka och översvämningar gör att tillgången till grundläggande behov såsom mat, rent vatten och energikällor minskar. Kvinnor och flickor måste söka sig allt längre bort för att få tag på dessa resurser, vilket ökar risken att de utsätts för sexuellt våld. Klimatförändringar, konflikter och mänsklig säkerhet är djupt sammanbundna med varandra.
År 2020 kom paraplyorganisationen Concord med en rapport där man analyserar globala ansträngningar för att nå klimatmålen utifrån ett feministiskt perspektiv Feminist policies for climate justice . Enligt organisationen finns ett stort behov av att utforska klimatdebatten från ett genusperspektiv: Dels för att se kopplingarna mellan genus och klimat och dels för att skapa klimaträttvisa genom en rättighetsbaserad strategi, sammanlänkad med ett ekologiskt perspektiv.
Människor står inte över naturen eftersom vi lever i samma ekosystem. För att lösa klimatkrisen krävs därför mer än ny teknik. Det krävs samhällsförändring och ett intersektionellt perspektiv där man tittar på hur klass, genus och etnicitet påverkar människor på olika sätt.
Jag tror inte någon i den svenska debatten skulle säga emot detta, men det är heller ingen debatt som hörs.
Konsekvenserna av klimatförändringarna upplevs också olika av män och kvinnor på grund av bristande jämställdhet inom utbildning, beslutsprocesser och tillgång till resurser. I en rekommendation till alla EU-länder sägs att det krävs särskilt fokus på kvinnornas roll i klimatarbetet och att jämställdhet är en direkt faktor för hållbar utveckling och klimaträttvisa.
Jag tror inte någon i den svenska debatten skulle säga emot detta, men det är heller ingen debatt som hörs. Därför är det uppfriskande att ta del av den franska debatten. I höstas, oktober 2021, visade en opinionsundersökning att 93 procent av väljarna ansåg att klimatfrågan var viktig och att politikerna borde göra mer för att skydda miljön. I Frankrike har detta ökande intresse för miljön också fört med sig ett ökat intresse för ekofeminismen.
Det faktum att den globala miljökampen i stort sett leds av unga kvinnor har spelat roll men många har också påverkats av de frejdiga paroller som en del feministiska organisationer visar upp. Hör här (lite fritt översatt): ”Krossa patriarkatet – inte klimatet!” och ”Planeten min fitta – skydda våtmarkerna!”
De passar kanske inte in i den svenska valrörelsen men håll med om att det är både uppkäftigt och uppfriskande.
Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot för Feministiskt initiativ i Simrishamns kommunfullmäktige och återkommande krönikör i Fempers nyheter.
