De flesta aktörer är överens om att det är ett problem att flickor och kvinnor med utländsk bakgrund är underrepresenterade inom idrottsvärlden, ändå sker ingen förändring. Menar vi vad vi säger när vi sätter upp mål om inkluderande verksamhet, eller är det bara spel för gallerierna? 

På Riksidrottsförbundets hemsida står följande mål att läsa: ”2025 speglar medlemmarna i idrottsrörelsen befolkningen i Sverige.” 2017 startade min idrottsförening, Felix DF, ett integrationsprojekt i ett försök att bidra till att uppnå den målbilden. Vi ville lära nyanlända flickor och kvinnor att simma och spela undervattensrugby och sänka trösklarna för de som stod längst ifrån vår sport. 

Söktrycket på att delta i projektet blev stort, andelen kvinnliga utlandsfödda föreningsmedlemmar ökade och alla som hörde talas om projektet applåderade och sa att det vi gjorde var viktigt och bra. Nu, nästan fem år senare, vill vi lämna över ledartröjan till andra klubbar. 

De flesta säger ja till vindkraft och förstår fördelarna, men ingen vill ha ett vindkraftverk på sin bakgård.

Det borde vara lätt. Grovarbetet är gjort. Rutinerna är dokumenterade, lärdomarna nedtecknade och vi erbjuder oss att arrangera uppstarten och hjälpa till med rekrytering. Ändå vill ingen haka på. Alla gör tummen upp och säger att vilket fint erbjudande, lycka till, hoppas någon nappar, men just jag, just min förening, vi hinner inte, orkar inte, är för få, har för mycket annat. 

Ingen vill kliva fram och ta över, och jag frågar mig vad det beror på? Är det covid som spökar, eller dagens ökända brist på engagemang i föreningslivet? 

Tyvärr tror jag att förklaringen delvis är en annan. Jag tror att det ligger till på samma sätt som med vindkraften. De flesta säger ja till vindkraft och förstår fördelarna, men ingen vill ha ett vindkraftverk på sin bakgård. De låter, förstör kulturlandskapet, stör naturlivet. Nackdelarna kommer för nära inpå. 

Och även om vi inte vill erkänna det så är situationen densamma inom idrotten. Inkludera gärna invandrarkvinnorna, för det ger stora socioekonomiska vinster, men kanske inte i just min förening. Det blir så besvärligt när de saknar föreningsvana, är otränade, klär sig annorlunda, inte kan språket. 

Oavsett anledning så är det nu hög tid att på riktigt släppa in invandrarkvinnorna i idrottsvärlden.

Det handlar om en strukturell rasism som vi som redan är inne i idrottsvärmen inte alltid ser. För som en av våra projektdeltagare sa: 

”Vi vill! Vi vill vara med, men då måste någon visa oss att det här finns och att vi är välkomna.” 

Tjejerna som står utanför idrottssverige vill vara med och ekonomiska medel finns att söka, så det kan vi inte skylla på. Istället måste vi inse att det är vi som utgör majoriteten, normen, som är bromsklossen. Vi behöver acceptera att vi måste anpassa oss och backa på vissa punkter för att fler ska kunna ta plats. Och det kommer att bli jobbigt och stökigt i början, men det finns långsiktiga vinster att hämta i form av bidrag och tillgång till bättre träningstider för den som vågar bjuda in nya grupper. 

Eller så öppnar vi upp bara för att vi älskar vår idrott och vill att fler ska kunna ta del av den, oavsett egen vinning. Oavsett anledning så är det nu hög tid att på riktigt släppa in invandrarkvinnorna i idrottsvärlden.