Min pappa fyller 65 i år. Den 8 mars mer bestämt. Bara någon vecka efter att jag kliver av som partiledare för mitt och mångas Feministiskt Initiativ. Jag gick i första hand in i partipolitiken för att att ändra på det orättvisa och ojämlika pensionssystem som vi har, som väldigt få gynnas av. Ett pensionssystem som är format efter att du ska ha jobbat alla dina vuxna år i Sverige, tjänat bra med pengar och utan en längre föräldraledighet, sjukskrivning eller deltidsanställning. Ett system som mer och mer bygger på privat sparande och investeringar i fonder som varken gynnar människor, djur eller övriga miljön. 

Jag bestämde mig 2015 för att under några år göra allt jag kunde för att ändra på detta pensionssystem så att även mina föräldrar kan gynnas av förbättringarna. Det innebar bland annat att jag lade mycket tid på Pensionsrättvisa, ett initiativ som blev en förening och som än idag arbetar för ett värdigt pensionssystem. En naiv tanke kan tyckas, men samtidigt så blir läget allt mer akut då många under en lång tid levt på en fattigpension och med ett beroende och stöd av bland annat barn och ideella insatser i bästa fall. 

Trots heltidsarbete, tidiga morgnar och sena kvällar och en hög utbildning, så kan inte min pappa gå i pension vid 65 år. Hans pension är helt enkelt för låg och alla extra år han kan och orkar jobba är avgörande för att kunna höja den redan låga pensionen. Jag kan inte hålla mig för gråt när jag skriver detta för jag är ledsen över hur läget är och över att jag inte kunnat göra mer för att påverka mina föräldrars och många andras pension.

Det känns som att jag har svikit dem även om jag förstår att ansvaret inte bara är mitt. Jag har många gånger prioriterat ideellt arbete istället för min familj och står ändå här med detta usla stelbenta, rasistiska, funkofoba system. Det känns det sorgligt att ha förlorat tid och födelsedagar när allt ännu är som förr. Samtidigt vet jag att ändringar inte kommer över en natt och att all påverkan är viktig för att på sikt få till förändring.

Det som pappa och många kvinnor har gemensamt är bland annat en låg pension. En låg pension som många skäms över och sällan vågar tala högt om.

En 65-årsdag skulle kunna vara ett roligt firande. Att fira att man lever, att man förhoppningsvis är frisk och äntligen kan arbetsbefrias och få tid för annat i livet. Ett arbetsliv som för många innebär att vakna tidigt, gå och lägga sig tidigt, städa på lördagen och vara utslagen på söndagen för att sedan göra sig redo för måndagen igen där du arbetar på en arbetsplats som du har lite inflytande över och där du utsätts för olika former av diskriminering och stress.  

Jag har sedan många år missat min pappas födelsedag eller kommit sent på kvällen då han fyller år just på feminismens högtidsdag, den 8 mars. Pappa brukar ofta säga att det är inte någon fara, det är bara en födelsedag och att kampen för ett jämställt och jämlikt samhälle är viktigare. Det som pappa och många kvinnor har gemensamt är bland annat en låg pension. En låg pension som många skäms över och sällan vågar tala högt om. Jämställdhetsperspektivet nämns många gånger, men när det kommer till att tala om jämlikhetsperspektivet i pensionssystemet så är politiken inte lika högljudd. 

”Vadå hur kan pensionssystemet bygga på strukturell rasism?” har många ansvariga politiker och debattörer uttryckt. Om vi nu kan erkänna att det finns strukturell sexism som missgynnar kvinnor måste vi våga inse att det även finns strukturell rasism och funkofobi inom våra olika system. Idag utgör de som rasifieras som icke-vita och personer födda utanför Europa, både män och kvinnor, en stor del av Sveriges fattigpensionärer. Det är ett stort och växande problem som få är intresserade av att nämna eller strida för då kampen idag tas för den vita medelklassen och överklassen. Även när pensionerna senast förhandlades så var det tydligt att den prioriterade gruppen inte hette garantipensionärer eller pensionärer som idag är beroende av äldreförsörjningsstöd. 

Feministiskt initiativs kamp för ett reformerat pensionssystem, som ser till att korrigera för samhällets orättvisor istället för att cementera dem, den kampen fortsätter även om jag inte är med i fronten och där har jag fullt förtroende för partiledaren Teysir Subhi och mina övriga partivänner. Jag har sedan februari 2019 haft äran att leda Fi och det stora ansvaret att, ihop med vänner i kampen, vara med och utveckla och sprida ordet och hoppet om att en annan värld är möjlig.

Jag kommer inte leda Fi efter helgens valkonferens, men jag kommer vara fortsatt övertygad om att den väg vi tar och den politik vi står för är den som klimatet, miljön och alla vi som lever på jorden behöver och förtjänar. Jag är också övertygad om att vi endast kan förändra och förbättra genom att stå fast vid det vi tror på, hålla ut och få andra att komma till oss snarare än att följa med på den pågående flykten till den konservativa högern och mer nationalism och protektionism. 

Kollektiv kamp som motstånd måste marineras i kollektiv kärlek och kamratskap där vi lyfter varandra och främjar hälsan först, för att orka hålla i och hålla ut. 

I valplattformen som vi i helgen presenterar och kommer ta beslut kring så är följande områden centrala: folkhälsa, mänsklig säkerhet och klimat- och miljörättvisa. Dessa områden innebär i praktiken att vi väljer att fokusera på förebyggande politik, långsiktig politik och politik som inte bara gynnar pensionärer, som inte bara gynnar hela Sverige utan hela världen. Det är även politik som utgår från det lokala, där vi kan göra mest skillnad. 

Jag ser fram emot att klubba igenom denna valplattform i helgen och sedan ser jag fram emot att fira min pappa den 8 mars. Om ett tag återkommer jag säkert till barrikader och torg, men under en tid framöver behöver jag ge tid och kärlek till mina närmaste för vad än något system säger så är de och vi värdefulla och tillräckliga. 

Många kommer vilja göra allt de kan för att vända den politiska utvecklingen inför och efter valet i september – till er säger jag tack, lycka till och kom ihåg att det inte finns några misslyckanden utan bara för få försök, och dessa försök kan vi göra med intervaller och med pauser emellan, för att vi ska räcka till hela vägen.

Var snälla mot er själva och varandra för detta samhällsklimat är hårt nog mot oss. Vi är tillräckliga och vi värdesätts varken efter framgång i aktivismen, politiken eller på arbetet. Kollektiv kamp som motstånd måste marineras i kollektiv kärlek och kamratskap där vi lyfter varandra och främjar hälsan först, för att orka hålla i och hålla ut. 

Tack Fempers för att ni givit mig och Fi denna plattform och tack till alla er för att ni läst mina krönikor sedan 2019. Vi hörs snart igen <3

Farida Al-Abani, avgående partiledare i Feministiskt Initiativ