Medan vi dansade kom minnen fram
som registrerats i våra kroppar, minnen
som fanns i blodet, musklerna, benen,
håret och huden. Våra politiska kroppar
kom fram genom rörelserna. 
/Paloma Madrid

Haninge konsthall är inrymd i en byggnad som ser ut precis som i visionära prospekt för nya stadsdelar. Rationellt till formen, transparent redovisande sina moduler och material. Betong och glas och med prydliga helvetica-bokstäver i relief redovisande lådans innehåll: KULTURHUS, BIBLIOTEK, KONSTHALL. Check, check mot de fastslagna kulturmålen i fullmäktige. Jag har varit här förut och reflekterat över konsthallens fönsterlösa instängdhet i relation till caféet och biblioteket mellan vilka gränserna hålls ungefärliga. Det krävs en optimistisk och öppet tänkande curator för att få liv i det utrymme som lämnats åt konsten. Tur för Haninge att det är just det som finns!

Jag har läst på förhand att det är en performance som visas och försäkrat mig om att den ska äga rum när jag planerat mitt besök. Därinne är det nedsläckt, men inga människor. Ändå gör jag mig snabbt hemmastadd i det mjuka ljuset från en projektion från taket som bildar tre cirklar i färgerna rött, grönt och gult. Som trafikljusens signaler. Stopp – vänta – kör. Rummet är också fyllt av ett suggestivt, snudd på sövande ljudspår med ihållande vind. 

Det är ingen brådska med performancen, kanske dyker den upp om en stund eller också har de bara tagit en paus. Jag slår mig ner på en stol och tittar på filmen som projiceras på väggen. Två gestalter i balaklava och fladdrande kjolar rör sig i ett bergig och vackert, men livlös stenöken. Senare läser jag att filmen Pato negro, är inspelad i Atacama, världens torraste öken. 

Strax ser jag utanför ingången två personer röra sig mot mig. De rör sig sakta in i rummets mitt, hand i hand, vanligt klädda i tröja och byxor. Men de är barfota och performancen börjar. De röd-grön-gula ljusmattorna blir nu scen för en stillsam koreografi, som jag till en början bara uppfattar som ett ogenomträngligt flöde. Än står de stilla med armarna uppsträckta, än intar de en position där ryggen är böjd och händerna tycks plocka något ur marken, monotont och målinriktat. I nästa stund står kroppen i konfrontativt med arm och axel i utskjutningsläge. Handen är kupad runt något osynligt som väntar på att kastas mot något eller någon. Rörelserna fylls för mig gradvis med mening.   

Nu ser jag hur en av dansarna tittar rakt mot mig, hen pekar på mig med två fingrar, gesten som jag tolkar som det universella, ”hallå, där – jag ser dig nog!”. Med samma fingrar pekar hen på sina egna ögon. Ja, det är mig hen ser. De aktiva rörelserna övergår till vilande, liggande på golvet och mot sidoliggande fosterställning. Och så långsamt upp igen, stående på ett ben, framåtlutad med armarna utsträckta som i flygposition. Och så allt från början igen. Efter en stund inser jag att rörelserna återkommer i intervaller och att de två utför en koreografisk kanon där rörelserna avlöser varandra som en tvinnad tråd. Hur länge kommer de att hålla på? Finns det ett slut, eller kommer de att fortsätta schemat tills jag bestämmer mig för att gå?

Under en liten stunds kontemplativt iakttagande har jag helt ordlöst fått begrepp om ett språk, en sorts kommunikativt, universellt alfabet som jag tolkar som kamp, självförsvar, omsorg, pånyttfödelse och vaksamhet. Det klaustrofobiska rummet transformeras till en intim plats för en annan sorts tänkande.  

I sitt verk 8 positioner – En rörelsevokabulär har koreografen Paloma Madrid tillsammans med dansaren Ninoska Benavides med dansens hjälp fått fatt i och formulerat kroppens ord genom att iscensätta proteströrelsers rörelsemönster. Det blir ett sätt att på distans, i exil, kollektivt delta i motståndshandlingar. Genom verket behandlas minnen av protest och kamp. Paloma Madrid och Ninoska Benavides bearbetar sina olika erfarenheter av Chiles politiska historia, inte minst de senaste protesterna 2019, då landets regim bussade militär på demonstranter i attacker som orsakade många civilas död. Dansen har förmågan att härbärgera och samtidigt ge uttryck för det språk som inte längre talas, men som lämnat spår efter sig. Rörelserna bli då till behållare av historier och kollektiva minnen – en sorts levande hieroglyfer, eller ”corpoglyfer”, ett kodspråk som vid behov kan upplösas i nonsens med minsta gest.  

De åtta rörelse-positionerna kan göras om och om igen och upprepas i nästintill oändliga kombinationer. Som en evig rörelse. Positionerna skapar ett språk bortom språket. Ett språk för läkning och bearbetning, ett språk för att minnas och för att utöva motstånd. Jag lämnar konsthallen något mildare till sinnet än när jag kom in, med förvissningen om konstens möjligheter att förvandla kommunala resultatenheter i betong och glas till en plats där vem som helst kan komma in och se ett nytt språk uppstå. 

FAKTA/Paloma Madrid på Haninge konsthall

Performanceverket 8 positioner – en rörelsevokabulär framförs av Paloma Madrid och Ninoska Benavides samt Shaya Khalil, Daniel Staaf, Sarai Alvarez Rivero, Patryk Korzybski och Amanda Johansson Nilsson, samt ungdomar från 16+-verksamheten i Haninge kulturhus. Utställningen För att veta vart du ska, behöver du veta var du kommer ifrån pågår 19 februari-20 mars 2022.