Såväl överlevares berättelser som resultat från forskning målar en tydlig bild av vilken allvarlig skada en hånfull och nedsättande ton mot människor som träder fram för att berätta om övergrepp kan ha. Christie Blaisy Ford, som anklagade en av domarna i USA:s högsta domstol – Brett Kavanaugh – för sexuella övergrepp, berättar om grabbarnas skratt under våldtäkten som det värsta, det som för alltid dröjer sig kvar.

Personer som upplevt tortyr och militärt våld berättar ofta om att smärtan inte är det värsta, utan att behandlas som en hund. Matilda Gustavsson skriver i sin bok Klubben (2019) om Svenska akademin att en av kvinnorna som vittnade mot Arnault reagerade på att författaren inte uppfattades ”som en vanlig grävande reporter”. En sådan hade kvinnan inte öppnat sig för. Den utsatta har känsliga spröt.

Smärtan i avvisandet och misstroendet är så stor. Det vet hon redan innan. Ett hårt ord vid fel tillfälle blir kvar som en tagg i köttet, ständigt framkallande mer smärta. Just därför blir det också lätt att förstå varför just denna strategi använts så länge och så framgångsrikt av såväl akademiker, yrkesverksamma som debattörer som skräms av och vill hejda de framsteg som kampen för upprättelse för utsatta kvinnor och barn fört med sig.

Överlevarnas berättelser har stöd i forskning. Studier som undersökt vad som påverkar kvinnors hälsa efter sexuellt våld har funnit att negativa ”skammande” reaktioner från omgivningen på offrets berättelse har större betydelse än de positiva och skyddande reaktionerna.

Den intuitiva reaktionen att snabbt fly eller sluta sig inför en person som inte är tillräckligt känslig och omsorgsfull i sitt bemötande är alltså en helt adekvat och adaptiv strategi för överlevare. Det är ett sorgligt faktum att de kvinnor som berättat om sina övergrepp som grupp mår sämre än de som fortsatt hålla erfarenheterna dolda.

Kvinnors möjlighet till att berätta om övergrepp samt återhämtningen efter övergreppen är också avhängigt normerna i samhället såsom exempelvis syn på våldtäkt och uppfattningar om hur ”hederliga” offer ska bete sig. Den enkla logiken blir att det finns ett relativt linjärt samband mellan det utbud av trygga miljöer samhället lyckas erbjuda överlevare och graden av övergrepp som kommer till allmänhetens kännedom. Detta bör noga tas i beaktande när företrädare för samhällets institutioner adresserar överlevare av sexuellt våld.

Förminskning, hån och förnekande av realiteten i våldet mot kvinnor och barn är ett historiskt faktum. Den amerikanska psykiatern Judith Lewis Herman beskriver i sin klassiska bok Trauma and recovery (2015) hur frågan om traumatiska erfarenheter i perioder tar plats i samhällsmedvetandet.

Först, Sigmund Freud och Pierre Janets chockerande ”upptäckt” att de kvinnor som diagnosticerats med sekelskiftets modediagnos hysteri så ofta berättade om sexuellt våld. Freud fann även att kvinnornas symptom mildrades av att få uttrycka sin historia tillsammans med någon som lyssnade empatiskt och intresserat. Utifrån dessa observationer och samtal formulerade Freud sin förförelseteori där han antog att hysteri hade sitt ursprung i tidig sexuell förförelse av någon vuxen i barnets närhet.

Teorin bemöttes med stor misstro av det medicinska etablissemanget i sekelskiftets Wien. Freud fann sig utesluten och marginaliserad och ändrade sin ståndpunkt till att istället formulera sin psykoanalys utifrån barns sexuella fantasier om sina föräldrar snarare än faktiska, levda, erfarenheter av tidig sexuell utsatthet.

Den andra vågen kom med första världskriget. Slagfältets fasor, vanmakt och terror utspelades åter i soldaternas kroppar när de kom hem. Dåtidens medicinska etablissemang förstod soldaternas symptom främst i termer av neurologiska skador orsakade av granatexplosioner – ”shell-shock”. Soldaternas symptom utmanade viktiga kulturella föreställningar om det heroiska kriget och krigarens heder och ära. De med tur utsattes för hårdföra och förnedrande behandlingsmetoder (isolering, kränkningar och kraftiga el-chocker). De oturliga fängslades eller avrättades för feghet i strid.

Efter världskrigets slut föll fenomenet återigen ut ur den allmänna debatten och samtalet. Det skulle dröja tre decennier innan förtryckets effekter på utsatta åter skulle ta plats i det allmänna medvetandet. Den tredje vågen kom genom två viktiga rörelser för social rättvisa som tog form i USA på sjuttiotalet; feminismen och vietnamveteranerna. Dessa gräsrotrörelsers kamp, inte de professionella, tvingade fram att diagnosen ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) inkluderades i diagnosbibeln DSM:s tredje upplaga 1980 vilket radikalt påverkade vården i USA för dem som tjänstgjort i krig.

När kvinnor och barns berättelser om sexuellt och fysiskt våld får allt mer medieutrymme utmanas traditionellt manliga discipliner som medicin och juridik. Foucault hade mycket att säga om hur kategorisering av patienter inom psykiatrin tjänar maktens intressen, men hade väldigt lite att säga om hur privilegierade män var i ett sådant system. När kvinnliga röster (och expertis) om våld och övergrepp privilegieras innebär detta därför en direkt utmaning av denna fördelning av makt där män getts fördelar sedan hundratals år.

Detta gör det naturligt att vissa auktoriteter inom medicin provoceras kraftigt av kvinnliga röster som utmanar deras världssyn, upphöjda position och status quo. Svaret blir känsloutbrott av hån och förnekande av de högst reella erfarenheter som våld och övergrepp mot barn och kvinnor utgör. 

Kriminologen Michael Salter lånar filosofen Slavoj Žižeks resonemang om nöjet att håna som politisk kraft för att förstå den hånfulla och nedsättande ton som används som strategi för att misstänkliggöra överlevares berättelser om våld och övergrepp. Žižek, som i sin tur lutar sig mot den franska psykoanalytikern Jacques Lacan och Hegels moralfilosofi, beskriver hur en sammanblandning av affektutbrott och ideologi resulterar i att aktörer i ett polariserat samtal upplever ”a theft of enjoyment”.

Žižek menar att vi i en sådan antagonism tillskriver den andre överdriven njutning. Den andre vill förstöra vårt sätt att leva (feminismen förstör glädjen i vårt vardagliga liv som män och fäder exempelvis) genom att stjäla vår njutning och/eller hen har tillgång till någon hemlig, pervers njutning vi ej har tillgång till (hysteriska, känslostyrda terapeuter och socialarbetare finner njutning i att rota i och förstöra det privata familjelivet med påhittade historier om våld och övergrepp exempelvis). Utifrån en sådan fantasi legitimeras njutningen att hämnas genom att den sker i en kontext av återerövring av något som blivit stulet.

Enligt Brottsförebyggande rådets statistik från 2020 rapporterade cirka 68 000 personer det året att de utsatts för vad lagen skulle rubricera som våldtäkt. Antalet uppklarade brott samma år var 1 560. Detta innebär att cirka 98 procent av våldtäkter aldrig får någon rättslig följd för gärningsmannen.

Det kan tyckas anständigt att ta sådana siffror i beaktande när man som professionell eller privatperson bemöter en person som berättar om sexuellt våld. Oavsett om personens förövare dömts eller ej. 

Johan Melander Hagborg är psykolog, forskare, artist och skribent.

Lästips!

Foucault, M (1964). Madness and civilisation: A history of insanity in the age of reason, New York, Pantheon

Herman, J L (2015). Trauma and recovery: The aftermath of violence–from domestic abuse to political terror. Hachette UK.

Salter, M (2013). Organized sexual abuse. Routledge.

Swingle, J M, Tursich, M, Cleveland, J M, Gold, S N, Tolliver, S F, Michaels, L & Sciarrino, N A (2016). Childhood disclosure of sexual abuse: Necessary but not necessarily sufficient. Child abuse & neglect.

Voss Gustavsson, M (2019). Klubben, Albert Bonniers förlag

Žižek, S (1991). For they know not what they do: Enjoyment as a political factor, London.

Žižek, S (1993). Tarrying with the negative. Duke university press.