Nu heter det inte sex- och samlevnadsundervisning längre. Vem säger ens samlevnad? Hur kan det ordet ha funnits med så länge i just skolans värld? Nu rensas det i alla fall ut för i höst stärks hela kunskapsområdet som nu officiellt kallas för ”Sexualitet, relationer och samtycke”.

Jag har arbetat med sexualundervisning i 26 år och försöker hänga med. Jag läser Skolverkets information. Jag ser hur tre olika personer nu släpper böcker för att möta upp lärares behov av stöd i undervisningen. Jag ser RFSU:s digitala seminarium om vad som är nytt i läroplanerna för sexualundervisningen. Och jag tänker mycket på det här moderna ordet samtycke som nu skrivs in för första gången.

Jag ser i SVT:s Min sanning hur Bianca Kronlöf undrar om det sexuella våld hennes kille utsatte henne för skedde med samtycke. Hon funderar: ”Och här är det svåra. För om en person ber dig göra något förnedrande och du gör det, är det samtycke?” Och jag far iväg i undervisningsminnen. Jag minns en klass för länge sedan med elvaåriga pojkar som redan tog så mycket plats och trakasserade flickorna. Jag minns tonårskillarna som bad mig att prata om kärlek. Hur en cool lite blasé tjej på en fritidsgård till slut vågade be mig att undervisa om kyssar.

Minnet fastnar sedan hos tjejerna jag mötte för ett tag sedan som var så stolta över att de kunde just samtycke. I stort sett alla hade dock blivit utsatta för grovt sexuellt våld av sina killar.

Jag minns frågor om onani, förälskelse, flirt, menscykler, ställningar, penisstorlekar, orgasm, våldsamma relationer och tips på att komma ut. Och jag tänker på hur bra unga är idag på att definiera samtycke, liksom rabblar färdiga formuleringar. De berättar för mig vad som är rätt och vad som är fel. Minnet fastnar sedan hos tjejerna jag mötte för ett tag sedan som var så stolta över att de kunde just samtycke. I stort sett alla hade dock blivit utsatta för grovt sexuellt våld av sina killar. De upplevde att de hade samtyckt. De älskade. Ville inte bli lämnade. Hoppades. Var rädda. Stod ut. Hade traumatiska bindningar.

De skämdes över samtycket – om vi nu tänker att det verkligen var samtycke. Och jag läser, i en text av Irena Pozar, i Expressen hur psykiatrikern och politikern David Eberhard och komikern Aron Flam skrattar i en Youtube-kanal åt Biancas berättelse om det sexuella våldet hon blev utsatt för. Hur de i kör svarar på hennes fråga: ”Ja, det var 100 procent i samtycke!” Och jag tänker: När är något egentligen 100 procent? Men jag tänker också det jag nu knappt törs skriva – att de mycket väl kan vara inne på något. Våld kanske kan ske med samtycke. Det är därför vi behöver speciallagar, som den om 15-
årsgränsen, för det finns sådant vi inte ska behöva samtycka till. Men det finns också moral bortom lagar. Jag ska inte göra allt en annan samtycker till och friskriva mig själv från ansvar. Eller sitta och skratta åt någon som samtyckt till våld.

Jag vet inte varför jag inte hör ett feministiskt jubel. Det här är så viktiga skrivningar i ett samhällsklimat som blir alltmer dränkt i en brun sörja.

Vi behöver ha en samtyckeslagstiftning och vi behöver undervisa om vad det innebär. Men det är så otillräckligt, så ytligt med detta fokus. Vi kan vara bra på samtycke men ändå förtrycka och förtryckas. För vi känner och agerar. Vi vill vara normala, bli älskade, ha sällskap, överleva eller kanske straffa oss själva. Vi bär på uppväxtmönster. Vi kan vara bra på någonting och ändå hamna snett. Ungefär som ett heteropar som är bra på jämställdhet
och ändå drar hon det största lasset hemma och i relationen.

Därför räcker det inte att undervisa om samtycke – det behövs också ett grävande under ytan. Och när samtycke står som nyckelord blir det lätt så att andra begrepp utesluts. Som sexuellt våld, våld i nära relationer eller respekt. Men förhoppningsvis får lärare ihop detta med andra nya skrivningar såsom att kunskapsområdet ska omfatta maktstrukturer kopplat till kön.

Maktstrukturer – ett nytt ord i läroplanen. Ordet normmedvetenhet står nu också. Jag hade gärna haft det radikalare ordet normkritik. Men nu finns i alla fall någonting med norm som borde betyda att maktrelationer ska granskas och utjämnas. Ordet rasism är också nytt – att det ska förebyggas och bemötas. Jag vet inte varför jag inte hör ett feministiskt jubel. Det här är så viktiga skrivningar i ett samhällsklimat som blir alltmer dränkt i en brun sörja.

Och så har vi nu porren! Eleverna ska få utveckla kritiska förhållningssätt bland annat i pornografi. Porrsamtal är alltså inte ett krav men ett starkt ord, en fingervisning då just det lyfts ut. Det märkliga är att det står i grundskolans inledande delar av läroplanen. Det betyder att det gäller alla årskurser från lågstadium och uppåt.

Vi behöver alltså lyfta det som behöver stärkas för elever ska inte bara behöva överleva utan faktiskt även kunna leva inom ett patriarkat.

Jag hoppas bara att lärare på allvar också vågar ta till sig skrivningen om att främja elevernas hälsa och välbefinnande. För då räcker det inte att undervisa om hedersrelaterat våld eller stötta elever att kritiskt granska pornografi. När vi ska främja hälsa behöver vi även våga släppa det hemtama riskperspektivet. Lägga oron för allt hemskt som unga kan utsattas och utsätta varandra för på hyllan en stund. Och det kan vara riktigt utmanande. För hälsofrämjande arbete handlar om att bygga på det som fungerar och som ger kraft.

Kanske behöver vi då se på en del fenomen på nya sätt – se med nya ögon på något unga gillar men som för en vuxen tidigare varit helt obegripligt. Och vi behöver ge utrymme åt pirr, kåthet, nyfikenhet, njutning och kärlek utan pekpinnar och granskningar. När vi vill främja god hälsa gäller det att se att unga redan kan och gör så mycket fint. Vi behöver alltså lyfta det som behöver stärkas för elever ska inte bara behöva överleva utan faktiskt även kunna leva inom ett patriarkat.

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare – aktuell med boken Frigående barn – och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.