Normer och mikroaggressioner som ger kvinnor och minoritetsgrupper ett föraktfullt bemötande spär på en ett redan allvarligt tillstånd: minoritetsstress. Platsen som ska hjälpa blir istället en där kränkningar och diskriminering kan pågå i det tysta.
Det tar inte lång tid innan komikern Aron Flam och psykiatrikern David Erberhard, regionchef på Prima Maria öppenvård och beroenden, hånar och förnedrar skådespelaren Bianca Kronlöf efter hennes deltagande i SVT:s Min sanning. Kronlöf berättar öppet, sårbart och med en tydlig feministisk analys om vad patriarkatet har gjort med henne.
På Flams Youtube-kanal släpper de loss sitt förakt mot kvinnor. Som ett smatterband marinerat i våld avlöser hånen, höhöhö-skratten och självgodheten varandra. Ingen vettig människa som tittar på detta kan låta bli att bli illamående.
Kritiken mot Flam och Eberhard lät, tack och lov, inte vänta på sig. Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn.se, skriver sylvasst i Amelia. Myra Åhbeck Öhrmans triumferande text i Arbetet är måsteläsning. Båda två drar fullständigt ner byxorna på David Eberhard och Aron Flam.
Nu finns ett ypperligt tillfälle för psykiatrin och nyckelpersoner inom beroendebranschen att rensa i sina egna led. För psykiatrikern David Eberhards agerande ska inte ses isolerat från psykiatrins eller beroendevårdens kontext. En kontext som inte direkt kan skryta om hur kvinnor genom historien har blivit behandlade.
Kvinnor har diagnostiserats som sinnessjuka, psykotiska, hysteriska. Kvinnor som inte levde upp till de rådande förväntningarna på kvinnlighet blev sjukförklarade. Kvinnor med beroendeproblematik och som är utsatta för våld får skylla sig själva. Listan kan göras lång.
Om vi nu tar psykiatrin. Visst, den har förändrats, tack och lov. Men det innebär inte att den historiska bilden av kvinnan har upphört. Det är i ljuset av detta som vi ska se på David Eberhards agerande. Han ska ses som en produkt av ett system. Parallellt med detta så borde beroendevården kräva att han fråntas sin position som regionchef på Prima Maria öppenvård och beroenden.
I cirka sju år har jag bland annat utbildat vårdinstanser, chefer, kuratorer, psykiatriker och personal om normer, inkludering och om behovet av en normkritisk och intersektionell analys i bemötandet av patienter. Och det lämnar tyvärr mycket övrigt att önska. Kunskapen är generellt låg. Inte för att det finns ett uttalat motstånd, utan för att många är skolade i att inte se människan som ett agerande subjekt i sitt eget liv, påverkad av olika maktordningar i samhället.
Kunskapen om människors olika livsvillkor och förutsättningar för att kunna ta del av samhällets resurser är undermålig. Många inom branschen missar därför den osynliga deltagaren i rummet – de normer och förutfattade meningar som de själva besitter. Det som ofta är den största anledningen till att patienter inte känner sig trygga i mötet med läkaren, terapeuten, psykiatrikern eller behandlaren. Detta i en samhällskontext som ständigt reproducerar ett ”vi och dem”.
I mötena sker ofta läckage som leder till att patienter tappar tron på de instanser som ska hjälpa. Med läckage avses att behandlarens egna normer och föreställningar om patienten läcker ut i samtalet.
Det kan handla om aversion i kroppsspråket gentemot något som är främmande för en själv eller att det ställs irrelevanta frågor för att stilla sin den egna nyfikenheten. Till exempel om en homosexuell man berättar att det inte kändes bra när hans partner gjorde si och så sexuellt eller en att en patient som bär slöja får frågor om hon är tvingad att bära slöja när hon faktiskt är där för att prata om sina relationsproblem.
Det är i ljuset av detta vi ska se psykiatrikern David Eberhard. Han må sälla sig till den skara vita män som öppet basunerar ut sitt förakt mot kvinnor. Men han är absolut inte ensam om att bära på de normerna.
Normer och mikroaggressioner som ger kvinnor och minoritetsgrupper ett föraktfullt bemötande spär på ett redan allvarligt tillstånd: minoritetsstress. Mottagningen som ska hjälpa blir istället en plats där kränkningar och diskriminering kan pågå i det tysta.
Ni som vill stå för något annat, ta detta som en möjlighet. Ni sitter säkra. Det gör inte patienter som står i beroendeställning, vare sig det är till Prima Maria öppenvård och beroenden, eller dagligvården där du verkar.
Ida Ali Lindqvist,
författare och samtalsterapeut
