Onsdagen den 9 februari 2022 avskaffades de pandemirelaterade restriktionerna formellt i Sverige, även om vissa särskilda rekommendationer fortfarande finns kvar. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En sprudlande glädje och en lättnadens suck spreds över hela Sverige, för att samhället äntligen ”öppnade upp” igen. Det var som om pandemin var på väg att glömmas bort i samma ögonblick som beskedet om slopade restriktioner tillkännagavs.

Fredagen den 25 februari samma år offentliggjorde Coronakommissionen sitt tredje och sista delbetänkande (eller deltidsbokslut, som de kallar det) gällande Sveriges hantering av coronapandemin sedan virusutbrottets spridning under våren 2020. I likhet med kommissionens tidigare delbetänkanden fanns skarpa anmärkningar mot såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten.

Osammanhängande styrning, undermålig beredskap och lika senfärdiga som otillräckliga åtgärder är bara ett axplock av de aspekter i den svenska strategin som kritiserades i hårda ordalag. Faktum är att Sverige har över 16 000 döda i covid-19, vilket är nästan tre gånger fler än övriga nordiska länder tillsammans. Varje dödsfall i sviterna av covid-19 är en tragedi för såväl den bortgångna som för dess anhöriga.

Mot bakgrund av den omfattande tragedi som den världsomfattande epidemin inneburit och Sveriges överlag bristfälliga hantering av densamma bör man inrätta minnesmonument för pandemins offer.

Om Sverige på allvar skall dra lärdomar inför framtiden av tidsperioden som gått, så vore ett eller flera minnesmonument runtom i Sverige att manifestera en offentlig påminnelse om samhällets sårbarhet och erkänna det historiska trauma som pandemin inneburit.

Så som läget ser ut idag, håller istället en framgångssaga på att gestaltas genom narrativet att Sverige uthärdade pandemin. Den riktigt allvarliga konsekvensen av den dominerande berättelsen om den värsta krisen i modern tid blir att de mindre smickrande inslagen (för att uttrycka det milt) nonchaleras.

Några väsentliga poänger med just minnesmonument bottnar i att pandemin behöver belysas ur humanistiska perspektiv. I förlängningen kan det bidra till att främja ett etiskt förhållningssätt till vår egen historieskrivning. Det finns en fundamental skillnad mellan förflutet och historia. Det förstnämnda är alltid ett oändligt fält som ständigt utforskas, medan det sistnämnda är en konstruktion för politiska syften.

Vilka röster har förmånen att få formulera berättelsen om samhällsutvecklingen och vilka röster exkluderas? Historieskrivning handlar alltid om maktutövning, och är alltid en kollektiv process, som Karl Marx beskrev det.

Minnesmonument handlar om att försöka avbilda samhällets kollektiva minne. De handlar om närvaro, såväl den historiska som den samtida. Den historiska närvaron markerar att människor kan berätta om den tidsperiod de själva befann sig i, medan den samtida närvaron innebär att man beskådar hur samhället ser ut sedan pandemins dagar.

Oaktat ens bakgrund skall alla kunna ta del av denna historia och kritiskt reflektera över sin samtid för att därigenom få möjlighet att förändra samhället för framtiden och även påminnas om att det går att göra skillnad.

Över 16 000 i Sverige har avlidit i sviterna av detta fruktansvärda virus och de smärtsamma förlusterna får vi aldrig någonsin ignorera, vilket riskerar att ske om berättelsen om återgången till det ”normala” fortskrider.

Det vore förtjänstfullt om kulturminister Jeanette Gustafsdotter åtog sig uppdraget att inrätta minnesmonument i syfte att hedra minnet till pandemins offer. 

Filip Hallbäck är fristående debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.