Att kunna röra sig fritt i Europa är ett vitt privilegium. Jag minns när jag blev varse detta. Jag minns när jag blev varse detta. Jag var arton år och jag hade distansförhållande med en schweizisk kille. Jag följde med mina föräldrar till Österrike på en skidresa och där sammanstrålade vi med honom då han semestrade i närheten. Det året var det ont om snö i Alperna och vi bestämde oss alla för att lämna Österrike och åka till mina föräldrars bekanta i södra Tyskland, nära både österrikiska och schweiziska gränsen. Min pojkvän skulle följa med och jag färdades i hans bil. Mina föräldrar tog täten mot gränsen och vi hakade på.

Vid gränsen till Tyskland fick mina föräldrar rulla ner rutan och visa sina pass. Det hela tog mindre än en minut. Därefter var det dags för mig och min pojkvän. Vi räckte över våra pass. Gränsvakten tittade snabbt på min pojkväns pass och öppnade sedan mitt. Han tittade på passet, sedan på mig. Därefter på passet igen och åter på mig. Han tittade på bilen och frågade min pojkvän om vem jag var. Det korta svaret var inte tillräckligt. Det blev ytterligare meningsutbyten vakten och min pojkvän emellan. Samtidigt såg jag mina föräldrar på andra sidan gränsen. De hade stannat bilen och klivit ur. De stod och tittade bort mot mig, jag antar att de såg frågande ut.

Gränsvakten sa något och traskade sedan iväg med mitt pass. Jag tror att det dröjde en halvtimme innan han kom tillbaka med mitt pass och lät oss passera. Jag undrade vad som hade hänt och min pojkvän förklarade att gränsvakterna inte kunde förstå vad en sådan som jag gjorde med ett svenskt pass i en schweiziskskyltad bil.

När jag läser om hur icke-vita i Ukraina behandlas vid gränskontrollerna påminns jag om känslan av att inte behandlas som dem som jag betraktade som mina närmast anhöriga. De två hundra metrarna till mina föräldrar har aldrig känts så långa som den gången.

Jag var uppfostrad till att inte prata om rasifiering. Jag var svensk, punkt slut. Jag minns att jag inte riktigt kunde ta in det min pojkvän sa eftersom jag inte identifierade mig som något annat än svensk. Östasiat var inte ett ord som jag förknippade med mig själv och jag kände mig närmast förolämpad av min killes ord.

När jag läser om hur icke-vita i Ukraina behandlas vid gränskontrollerna påminns jag om känslan av att inte behandlas som dem som jag betraktade som mina närmast anhöriga. De två hundra metrarna till mina föräldrar har aldrig känts så långa som den gången.

Mina tankar går till de familjer som kommer att behövs fly Jag tänker på de olika konstellationer som finns, på hur löst sammansatta familjer kan vara rent juridiskt, oavsett hur starkt sammansvetsade de är. Jag tänker på alla tusentals hushåll där vissa familjemedlemmar inte ser ut som resten. Om du behöver fly hals över huvud i denna stund – har du giltigt pass? Har du hunnit förnya det? Har du ett körkort som håller på att gå ut? Kanske du till och med sitter och väntar på ett nytt?

Jag tänker på hur de som sökt sig till Sverige har mötts av krav på identitetshandlingar. Och sedan tänker jag på mitt åtta år gamla pass som ligger i en låda i mitt nattygsbord. För en vecka sedan hade jag inte en tanke på att jag skulle behöva ett nytt än på ett bra tag. Idag tänker jag annorlunda. Jag vet inte ens när mitt körkort går ut. Panikartat bokar jag första lediga tid på passkontoret. Första veckan i augusti.

Maken skrattar lite åt mig och menar att det inte är någon fara. ”Vi är ju EU-medborgare”, säger han. Jag pekar på mitt koreanska ansikte och påminner om att alla kanske inte tycker att jag är det.

Jag tänker på deltagare som berättat om hur adoptioner går till i deras länder, om att man tar sig an ett barn som sitt eget utan en massa juridiska handlingar. En sådan adoption finns inte utanför det egna landet. En somalisk kvinna som adopterat sin systers barn har mycket liten chans att komma in i Sverige med det barnet. DNA-test utförs i fall där man misstänker att vuxna försöker föra in barn som inte är deras. Som kanske är ”adopterade”.

Jag tänker åter på gränskontrollen mellan Österrike och Tyskland, då jag stod på ena sidan vägspärren och mina adoptivföräldrar på den andra. Hur skulle artonåriga Maria förklarat för de tysktalande vakterna att de vita människorna på andra sidan var hennes föräldrar? 
Om jag måste lämna landet idag finns det stor risk att jag inte har några giltiga handlingar som bevisar att jag är svensk medborgare. Och hur svensk jag än är så säger mitt östasiatiska ansikte kanske något annat.

Europa har länge förknippats med frihet. 
Frågan är vem som faktiskt är fri i Europa.

Maria Fredriksson, svensk koreaadopterad