Jämställdhet kan tyckas vara en självklarhet. Ibland kan det framstå som att vi alla vill samma sak, att alla partier förespråkar någon form av feminism. På internationella kvinnodagen vill många påtala att de är för jämställdhet. S-kvinnor vill den här dagen passa på att påminna om att ord måste leda till handling. För allt för många gör det inte det. Fina ord räcker inte – det är inte ny feminism, det är falsk feminism.

Visst är det viktigt att påminna om hur ojämställdhet fortfarande påverkar kvinnors situation och livsval. Det kan ofta kännas som vi har tröstlöst långt kvar när vi ser hur stor andel av makten och ägandet i samhället som tillhör män. Samtidigt känner jag det där brinnande raseriet över orättvisorna som får mig att aldrig ge upp kampen.

Under sin livstid kommer var fjärde kvinna någon gång att utsättas för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld av en närstående.

Den yttersta konsekvensen av ojämställdhet, mäns våld mot kvinnor, är fortfarande så omfattande att vi talar om ett strukturellt samhällsproblem. Så länge det här fortgår måste vi ta krafttag och göra det som krävs i alla lägen. Även när det är obekvämt och jobbigt.

Under sin livstid kommer var fjärde kvinna någon gång att utsättas för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld av en närstående. Allt för länge har detta förminskats och fått fortgå i det fördolda, men så långt har vi ändå kommit i Sverige att det nu finns en bred enighet och uppslutning mot detta.
Problemet är att sedan göra det som krävs, där finns inte den enigheten. Vi vet redan vad som behöver göras, både akut för att rädda liv och långsiktigt för att förebygga våldet. Det kräver dock att vi ser till att detta också görs, att arbetet aldrig stannar av. 

De senaste åren har jämställdhet blivit populärt – allt fler vågar till och med säga att de är feminister. En annan sorts feminister bara, en egen version av särartsfeminister, eller någon slags nya feminister på sitt eget sätt. 
Högerpartiernas nyfunna stöd har varit bitterljuvt. Visst vore det tacksamt om fler var med på tåget, men deras löften och fina ord har sällan varit mer än luftslott. Det kommer få eller inga riktiga reformförslag och de förslag som vi lägger fram röstas ned.

Ett tydligt exempel var förra sommaren när en känd TV-profil greps för sexköp. Då ville plötsligt alla högerpartier uttala sig och förfärades över att inte mer gjorts. Tre högerledare undrade varför inte sexköpare får fängelsestraff i det här landet. Svaret är enkelt, för att just de partierna röstat ner våra motioner om detta, varje gång. Samma partier har också fällt våra förslag om att straffa svenska medborgare som köper övergrepp utomlands.

Steg för steg stärker vi arbetet med att förebygga våld och skydda våldets offer.

Det går helt enkelt inte att hitta på en egen sorts feminism som känns bekvämare. Det går inte att förespråka ett jämställt föräldraskap och samtidigt bita sig fast vid en form av föräldraförsäkring som cementerar ojämställdhet, eller förespråka olika former av vårdnadsbidrag som låser kvinnor i hemmet och raserar integrationen – det är inte feminism, varken ny eller gammal.

Vi är stolta över att ha varit med och drivit igenom livsviktiga reformer, inte minst samtyckeslagen, stärkt lagstiftning mot hedersbrott och barnfridsbrott och stärkt finansiering till kvinnojourerna. Skolan har fått en breddad sexualundervisning ”Sexualitet, samtycke och relationer” och idrottsföreningar har fått utökat ansvar att arbeta med jämställdhet och relationer, där samtycke är ledordet. Steg för steg stärker vi arbetet med att förebygga våld och skydda våldets offer.

För det finns ingen quick fix, förändring kostar och tar tid. Vi vågar göra det som krävs, vara obekväma och jobbiga. Vi tar ansvar och fortsätter ta kampen för varje kvinnas rätt att äga makten över sitt liv, att leva i trygghet och frihet.

Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor

Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor, miljö- och klimatminister, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.