”Efter förödda jordar, flera tusentals döda och miljoner människor på flykt återstår alltid bara förhandlingsbordet. Det borde vara internationell lag på att börja där. Och stanna där. Tills konflikten är löst”, skriver Gudrun Schyman.
”När kriget rasar och militära lösningar framträder som det enda svaret på människors rädsla, stress och förtvivlan, ser vi som vår plikt att söka alternativ som värnar om livet och framtiden”, skrev 32 kvinnor från olika delar av samhället i Dagens arena den 8 mars.
”I ett läge där det militära våldets logik och konfliktens eskalering dominerar det offentliga samtalet vill vi höja våra röster. Vi upprepar att våld aldrig har varit en lösning för de miljoner människor som drabbats av krigets fasor”, skrev de och tillade att vi som ”inte befinner oss i krigets centrum är skyldiga att mobilisera alla möjliga hjälpinsatser till dem som drabbas men vi har också ett ansvar för att hitta alternativ till en ökande våldsspiral”.
På samma tema skrev Anita Goldman en text med titeln Jag ringer mina systrar.
”Jag ringer mina systrar. Jag säger (försiktigt, prövande): vad säger ni om upprustningen, om miljarderna som strömmar till försvaret, om vapenleveranserna? Vad säger ni om tonen nu, den som överröstar alla andra toner, den som stämmer oss till en massa, ett folk, en gemenskap, som om alla är på väg mot ett håll (och denna illa dolda upphetsning över att få känna gemenskap, att stå där, skuldra vid skuldra mot tyranniet). Alla är för. Och alla är emot. Samma sak. Jag ringer till mina systrar. Vi säger: Det går så fort nu! – Hur skall vi förstå detta, att den första kvinnliga statsministern, den första kvinnliga ordföranden för Socialdemokraterna, som vid första – extremt allvarliga – kris, med en enda historisk armrörelse sveper undan de socialdemokratiska kvinnornas ärofyllda arv: Alva Myrdals, Inga Thorssons, Maj-Britt Theorins? Inga Thorsson, ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, blev informerad av Ulla Lindström, enda kvinnan i Tage Erlanders regering, att militären planerade att skaffa svenska atomvapen. Inga bröt partiets etiketter och deklarerade att kvinnoförbundet skulle motsätta sig svenska atomvapen, vilket väckte stort uppseende i den mycket manliga partiledningen. I den hårda offentliga debatten om svenskt atomvapen, skrev DN:s dåvarande chefredaktör, kärnvapenanhängaren Herbert Tingsten, att de som ville ha atomvapen var i övervikt i alla befolkningsgrupper, ”bortsett från kvinnorna”.
Anita Goldman ringer sina systrar och konstaterar att det finns ett ärofullt förflutet att försvara och föra vidare: Inte den svenska nationens ära, men väl de modiga föregångssystrarnas arv.
Och Anita Goldman undrar: Vad säger de svenska kvinnorna nu om det jättelika flödet av resurser till försvaret, alla dessa kvinnor som är utslitna efter åren vid pandemins frontlinjer, alla de som stressas av barnmorskebristen, alla de som vill se en upprustning av ”utsatta områden” så att sönerna inte skall mörda eller mördas?
Och hon påminner om Elin Wägner, hon som kämpade för rösträtten och motsatte sig första världskriget—”varken Europas boskap eller dess kvinnor har tillfrågats om detta krig” – för att sedan kastas in i det vidriga trettiotalet som ledde till det andra världskriget. Att vara medveten feminist och antimilitarist under den smärtsamt utdragna tiden! Hur stod de ut? Elin blev förlöjligad för sitt vapenlösa uppror mot kriget och Barbro Alving satt en månad på Långholmens fängelse för sin civilförsvarsvägran under kalla kriget vid 50-talets mitt.
Anita Goldman ringer sina systrar och konstaterar att det finns ett ärofullt förflutet att försvara och föra vidare: Inte den svenska nationens ära, men väl de modiga föregångssystrarnas arv. Elin och Bang och Alva och Inga och Maj-Britt och alla dessa tusentals hängivna kvinnor som deltagit i fredsmarscher, i Kvinnor för fred, i kampen mot kärnkraften.
Det handlar om makt och kontroll, exploatering och förtryck, iscensatt genom hot om våld och utlöst våld. Trots att vi vet att det varken går att slå sig fram till kärlek eller att kriga sig fram till fred.
Jag som tillhör skaran som i över 40 år varit en aktiv del av antikärnkraftsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen, klimatrörelsen och den feministiska rörelsen, tänker att det gick fort. Att hos en del flagnar den feministiska fernissan fort.
Inför militarismens våldsspråk och det militärindustriella komplexets kompakta påtryckningar behövs visionen om en värld utan vapen mer än någonsin. Historiskt vet vi att förhandlingslösningar är den enda utvägen. Men i stället ser vi nu hur våldets mekanismer igen förgiftar våra samhällen. I de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en upprustning som slår rekord och som dessutom står i vägen för de insatser som krävs för att vi ska kunna ta oss an det globala hotet – klimatkrisen.
Alla nivåerna hänger ihop. Det handlar om makt och kontroll, exploatering och förtryck, iscensatt genom hot om våld och utlöst våld. Trots att vi vet att det varken går att slå sig fram till kärlek eller att kriga sig fram till fred.
Efter förödda jordar, flera tusentals döda och miljoner människor på flykt återstår alltid bara förhandlingsbordet. Det borde vara internationell lag på att börja där. Och stanna där. Tills konflikten är löst. Förhandlingsbordet är alternativet till en ständigt ökande våldsspiral. Det behövs alltså fler bord. Inte fler bomber.
Om detta måste vi fortsätta att höja våra röster. Och kanske ska vi ringa varandra lite oftare.
Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot för Feministiskt initiativ i Simrishamns kommunfullmäktige och återkommande krönikör i Fempers nyheter.
