– Vi vuxna måste börja prata med killar om porr och hur den påverkar oss alla. Vi behöver bli bättre på att ställa öppna frågor kring porren: Hur kan så många själva vara negativa till porr, men ändå ha uppfattningen att andra är positiva? Och varför tittar man så mycket, trots att man är negativt inställd, säger Shahab Ahmadian, ordförande för organisationen Män i samband med lanseringen av undersökningen.

Män driver stödchatten Killar.se. Dit söker sig runt femtusen killar varje år med frågor och tankar som kan härledas till vad de sett i porr, enligt organisationen. Det handlar till exempel om prestationskrav kopplat till sex, snoppstorlek, uthållighet och tankar om hur sex ska gå till. Sju av tio svarar också själva i Sifoundersökningen att de instämmer i någon grad till att porr färgat deras bild av vad sex är.

– Nyfikenhet kring sex och viljan att utforska sin sexualitet ska vara en självklarhet och kännas bra. Porren berövar unga människor den möjligheten. Porren är en referensram och det vore naivt att tro att killars erfarenhet av porr inte färgar av sig på deras bild av hur sex ska vara, eller vad som är normalt, säger Shahab Ahmadian.

Oroväckande är dock att 90 procent av de mest populära porrfilmerna innehåller våldsamma handlingar, visar en rapport från Folkhälsomyndigheten 2017. Trots det så uppger endast 7 procent av killarna i Sifoundersökningen att de tittat på porr som innehåller våld eller tvång.

– Vi behöver bredda killars förståelse av vad våld kan vara. Fastän mycket i porren skulle kunna beskrivas som verbalt, fysiskt eller sexualiserat våld verkar killarna själva inte uppfatta det som just våld. Ändå har var fjärde kille sett på porr där någon säger nej. Nästan hälften har tittat på porr där någon verkar ha ont, säger Shahab Ahmadian.
 
Sedan 2018 finns en lag i Sverige som kräver samtycke vid sex. Lagen innebär ett ansvar i att vara uppmärksam på om den eller de som deltar i en sexuell situation med dig, vill ha sex. Detta gäller även om någon först vill ha sex, men sedan ångrar sig, det kan också handla om att någon vill ha sex på ett visst sätt, men inte ett annat.

Organisationen Män uppmanar alla vuxna att prata med killar om porr.

EU-parlamentariker Alice Bah Kuhnke arrangerar den kommande veckan en konferens om kvinnor, fred och säkerhet i Ukraina tillsammans med ukrainska civilsamhällesorganisationer och den gröna tankesmedjan Heinrich Böll Stiftung. Konferensen anordnas tillsammans med ukrainska kvinnor, för ukrainska kvinnor.

– Det ukrainska civilsamhället har länge larmat om det ökande våldet mot kvinnor i spåren av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Vi kan inte vänta eller titta bort från de övergrepp som Ukrainska kvinnor utsätts för i kölvattnet av kriget, säger Alice Bah Kuhnke

Bah Kuhnke reser till Ukraina tillsammans med framstående svenska experter specialiserade på mäns våld mot kvinnor, jämställdhet och utvecklingsarbete. Syftet med konferensen är att erbjuda ukrainska och svenska experter, myndigheter och civilsamhällesaktörer en plattform för kunskapsutbyte och möten. Konferensen fokuserar dels på det ökande våldet mot kvinnor i Ukraina och hur det kan bekämpas, samt på hur jämställdhetsarbetet före och under Ukrainas återuppbyggnad kan förstärkas och bidra till Ukrainas EU-tillträde.

Under två dagar med seminarier och samtal kommer cirka 100 ukrainska deltagare, som på olika sätt arbetar för jämställdhet och mot våld mot kvinnor, att diskutera hur arbetet kan utvecklas och hur samarbetet mellan Ukraina och EU kan stärkas.

I en ny doktorsavhandling i sociologi har forskaren Merve Tunçer intervjuat tjugo äldre kvinnor som har migrerat till Sverige från Turkiet. Kvinnorna, som är mellan 60 och 78 år gamla, har bott i Sverige i ungefär 40 år.

– Äldre kvinnor från icke-vita och icke-kristna förhållanden framställs ofta som okunniga, förtryckta och passiva individer som inte hör hemma i Sverige. Tvärtom visar min forskning att de står emot både förtryck från familj och grannar och samhällets exkludering, säger hon i en kommentar.

Kvinnorna rör sig ofta mellan de traditionella könsnormerna och jämställdhet. Det gäller även de som kommer från traditionella familjer med starka patriarkala normer. Det finns också ett tydligt mönster av social rörlighet. De kvinnor som kom från landsbygdsområden utan någon utbildning med sig arbetade på fabriker, som barnskötare eller lokalvårdare.

– Men flera kvinnor har läst svenska på SFI, gått yrkesutbildningar eller studerat vidare, vilket har lett till jobb som lärare, sjuksköterska eller administratör, säger Merve Tunçer.

Forskningen visar också att samhällsdebatten om kvinnor som har migrerat till Sverige borde sluta handla om hur annorlunda de är.
– Den överdrivna fixeringen vid olikhet kan bidra till uppfattningen om att migranter inte hör hemma i Sverige. Och att bli betraktad som annorlunda i ett samhälle kan medföra nackdelar och diskriminering på flera nivåer, säger Merve Tunçer.

En medelväg

Migrationen till Sverige markerar en viktig vändpunkt för kvinnorna – något som har haft bestående inverkan på deras liv och känslan av tillhörighet.
När det gäller det ideala åldrandet har kvinnorna ofta en kluven inställning. Äldre personer i Turkiet ses som sköra, ohälsosamma och beroende av andra. Ändå betraktas de som sociala eftersom de får vård och stöd från sina anhöriga.

– För dessa kvinnor är barn och barnbarn starkt kopplade till känslan av tillhörighet.

Å andra sidan ses äldre i Sverige som aktiva och självständiga, men isolerade och ensamma.
– De här kvinnorna strävar i stället efter att hitta en medelväg. De vill åldras självständigt med god hälsa samtidigt som de vill vara sociala och ha nära kontakt med sin familj och släkt, precis som äldre i Turkiet.

Men trots att de äldre kvinnorna vill åldras självständigt är de ofta skeptiska till hemtjänst och äldreboende i Sverige.
– De ser ofta dessa alternativ som en sista utväg. Därför är det viktigt att vi har en mer flexibel äldreomsorg där vi också tar hänsyn till de kulturella aspekterna, säger Merve Tunçer.

Det var ett avgörande ögonblick. En ung flicka som hade varit läkaren Eunice Brookman-Amissahs patient sedan tioårsåldern kom till henne och bad om hjälp. Hon hade blivit gravid som fjortonåring och ville göra abort. Eunice Brookman-Amissah förklarade att Ghanas lagar inte tillät henne att utföra en abort. Men den unga flickans utsatta läge dröjde sig kvar och Eunice Brookman-Amissah undrade om hon inte hade kunnat hjälpa henne på något sätt trots allt. Sedan fick hon veta att det var för sent –  flickan hade tagits till en kvacksalvare efter besöket och hade dött i komplikationerna av en osäker abort.

– Det fick mig att fundera på vad min roll var i den här flickans död, säger hon i ett samtal med journalisten och programledaren Parisa Amiri som Right Livelihood Foundation arrangerade i förra veckan.

Eunice Brookman-Amissah insåg att hon behövde ta reda på hur Ghanas abortlag egentligen var utformad. Under sin tid som läkarstudent hade hon fått lära sig att abort både var förbjudet enligt lag och en fråga belagd med stigma och tabu. Men hon hade aldrig fått se själva lagen. Det var inte helt lätt att få tag på en kopia av den. När hon slutligen lyckades få fatt på en utskrift av landets abortlag insåg hon att hennes patient hade kunnat få hjälp trots allt.

– Hon hade kunnat räddas för hon var underårig, och oavsett om hon hade haft en relation eller inte räknades det som en våldtäkt, säger hon.

Behovet av abort ”har alltid funnits”

Eunice Brookman-Amissah är i Stockholm för att ta emot Right Livelihoodpriset som i förra veckan delades ut till henne, Phyllis Omido från Kenya, och till organisationerna Mother Nature Cambodia och SOS Mediterranee. Det Eunice Brookman-Amissah insåg när hon väl kunde läsa Ghanas abortlag var att den faktiskt tillät abort i flera fall, bland annat just när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest, men också om kvinnans fysiska eller mentala hälsa hotas av en fortsatt graviditet, eller vid allvarliga fosterskador.

Hon kallar sin svängning från abortmotståndare till aborträttsförespråkare som sin ”väg till Damaskus”. Hon betonar att behovet av abort har följt den mänskliga historien och hänvisar till att den första skriftliga dokumentationen av abort finns nedtecknad på egyptisk papyrus 1 550 år före Kristus.

– Abort har alltid funnits där, men detta behov har plötsligt blivit en kontroversiell fråga som är kriminaliserad i många länder, och kriminalisering innebär att kvinnor inte får tillgång till säkra aborter, säger hon och menar med emfas att det leder till helt onödiga dödsfall, dödsfall som hade kunnat förebyggas:

– Ingen kvinna behöver dö av en osäker abort. Vi har teknologin och kunskapen för att få ett paradigmskifte, för säkra abort för kvinnor överallt, säger hon och konstaterar att Afrika söder om Sahara har den högsta andelen osäkra aborter i världen.

45 procent av alla aborter är osäkra

Årligen sker omkring 73 miljoner aborter globalt. Av dessa är så många som 45 procent osäkra aborter enligt WHO, vilket motsvarar drygt 32 miljoner aborter. 97 procent av alla osäkra aborter äger rum i utvecklingsländer. Omkring 47 000 kvinnor och flickor dör årligen av osäkra aborter, vilket gör osäkra aborter till en av de största dödsorsakerna bland kvinnor på global nivå.

I Afrika söder om Sahara är abort kraftigt begränsad i många länder enligt en omfattande rapport om regionen, publicerad på Guttmacher Institute. I sex länder är abort förbjudet utan några undantag: Madagaskar, Angola, Republiken Kongo, Mauretanien, Senegal och Sierra Leone. I ytterligare tio länder är abort endast tillåtet för att rädda kvinnans liv. I femton länder är abort tillåtet för att rädda kvinnans liv eller om hennes hälsa är i fara. Ytterligare tolv länder har lagt till att detta också uttryckligen inkluderar kvinnans mentala hälsa. Det är i den här gruppen länder Ghana befinner sig.

Men även i de länder där abort inte är kraftigt begränsat råder stora brister på tillgång till abort – något som kan bero på att lagen inte implementeras, att abort fortsätter att vara stigmatiserat på religiösa eller kulturella grunder, eller på grund av brist på hälso- och sjukvård, liksom utbildad personal. Det är en förklaring till varför så många aborter i Ghana fortsatt är osäkra trots att landets abortlag inte tillhör de mest restriktiva i regionen.

– Det finns inte sjukvård för alla kvinnor, på många platser finns det inga läkare eller barnmorskor, alla känner inte till lagen, eller saknar pengar, säger Eunice Brookman-Amissah till Fempers nyheter i en intervju efter samtalet, och fortsätter:

–  Det finns också många samvetsvägrare som inte vill utföra abort.

Maputoprotokollet 20 år

2003 antog den Afrikanska unionen Maputoprotokollet mot diskriminering av kvinnor, vilket också är det första afrikanska avtalet som uttryckligen erkänner abort som en rättighet – under vissa omständigheter. Enligt protokollet har regeringar ett rättsligt ansvar för att ”skydda kvinnors reproduktiva rättigheter” genom att erbjuda abort vid risk för allvarlig fosterskada och vid ”våldtäkt, incest, och där den fortsatta graviditeten riskerar mammans mentala och fysiska hälsa”. Under de 20 år som har gått sedan protokollet antogs har åtminstone sju länder reformerat sina abortlagar, och i ett fall, gått utöver kriterierna i protokollet.

Det är också här man kan se effekten av bland andra Eunice Brookman-Amissahs envetna och strategiska arbete för säkrare abortvård. Hon blev Ghanas representant för organisationen Ipas, som jobbar för reproduktiva rättigheter, rätt till abort och preventivmedel på global nivå. I början av 1990-talet försökte hon övertyga landets hälsoministerium att adressera frågan.

– Jag brukade sätta mig utanför ministeriet. Ingen var intresserad men sedan blev jag utsedd till hälsominister en dag och då började jag verkligen jobba med frågan.

Abortlag härrör från kolonialtiden

Eunice Brookman-Amissah var Ghanas hälsominister 1996–1998 och hon försökte då sprida kunskap i landet om hur abortlagen faktiskt såg ut – att abort redan var tillåtet i vissa fall. Och att lagen härrör från den brittiska kolonialtiden. Hon drog tidigt slutsatsen att det bästa tillvägagångssättet för att få till stånd förändring var att gå via den afrikanska samarbetsorganisationen Afrikanska unionen, för att politik och lagar sedan skulle filtreras neråt, till regional, nationell och lokal nivå.

Hon har jobbat hårt för att sprida kunskap om frågan och har på det sättet kunnat övertyga viktiga personer som har hjälpt till att föra frågan vidare. En sådan var person var generalsekreteraren för the Supreme Council of Muslims in Kenya – en paraplyorganisation för alla kenyanska muslimska föreningar – som klargjorde att islam inte är emot abort. En annan viktig punkt nåddes när en tidigare kenyansk justitieminister under ett seminarium sade han att om han hade förstått frågan när han var justitieminister så skulle han ha ändrat lagen.

– Vi adopterade honom som vår förkämpe, säger Eunice Brookman-Amissah som också förklarar att arbetet har inneburit både tårar och prövningar men att hon aldrig har tvekat om att det går att få till stånd en förändring.

Hon berättar att när Right Livelihood Foundation tidigare i höstas ringde för att berätta att hon var en av årets fyra pristagare så trodde hon att det var ett skämt. Och lade på luren. Men när hon förstod att det faktiskt stämde gladdes hon:

– Jag blev mycket glad, inte så mycket för min egen skull som för frågan, att en stiftelse som Right Livelihood erkänner en fråga som är så stigmatiserad, säger hon.

Amerikanska abortmotståndare aktiva i Ghana

Samtidigt som flera länder i Afrika söder om Sahara de senaste åren har genomfört vissa liberaliseringar vad gäller abort är inga framgångar säkrade framåt. Utvecklingen i USA påverkar även här inte minst eftersom USA under administrationer som leds av Republikanerna har nekat bistånd till utländska icke-statliga organisationer som antingen utför aborter eller som ser abort som en del av reproduktiva rättigheter genom den så kallade munkavleregeln (global gag rule).

Amerikanska grupperingar har också ett annat inflytande – antiabortgrupper arbetar intensivt även i afrikanska länder för att motverka försök till liberaliseringar av abortlagar. 2010 satte en sådan grupp upp affischer med dödshot mot Eunice Brookman-Amissah i Nairobi.

– Jag blev inte rädd, min chaufför blev det däremot och sade upp sig, säger hon.

Händelsen med hennes fjortonåriga patient som dog efter en osäker abort fick henne att se frågan ur ett annat ljus. Samma sak hände till exempel på Irland 1992 när stigmat kring abort så smått krackelerade efter att en fjortonårig flicka hindrades från att resa till England för abort efter att hon hade blivit gravid efter en våldtäkt, det så kallade X-fallet.

På frågan om det har funnits liknande avgörande ögonblick under kampen för säkrare aborter i Afrika söder om Sahara svarar Eunice Brookman-Amissah att hon minns det irländska fallet, och att det har funnits många, allt för många, liknande fall här. Hon berättar om en ung flicka som för tio år sedan hade vunnit ett pris som bästa elev i sitt skoldistrikt i Kenya.

– När hon skulle få priset var hon redan död i följderna av en osäker abort. De här fallen sker hela tiden, säger Eunice Brookman-Amissah som påminner att mycket kvarstår att göra.

– Det är en strid vi måste fortsätta och vi kan nå fler framgångar, det handlar bara om att folk måste förstå frågan.