”Om det fanns en enda lag som fungerade i krig borde det vara den: Släpp alltid fram civilsamhället – de behöver aldrig rådbråka sig själva kring om de ska ha ett öppet hjärta eller ej”, skriver Anna-Klara Bratt.

När gränserna stängdes hösten 2015, med ett hastigt penndrag från regeringen trots omfattande reservationer från hela civilsamhället, lägrade sig ett mörker över det gråkalla Sverige. Beskedet kom som en käftsmäll mot alla dem som var på tårna, som engagerat sig, som hade tagit sig hit. 

Refugees welcome – som upprättat kedjor genom hela Europa var plötsligt batikhäxor med fritidsproblem, krigsflyktingar blev ljugande skäggbarn vars tänder och knäskålar skulle avgöra om de var unga nog att slippa utvisning, samtidigt som bergen av flytvästar växte längs Europas kuster. 

Volymer var ordet som skulle rädda Sverige. Hur stora volymer kunde landet egentligen klara av? Ett fattigt tänk, inte minst på grund av att gränserna redan hade bommats igen. Som om konflikthärdarna i världen blivit färre. Varför? Jo, Sverige var fullt. 

Tidigare finansminister Anders Borg, vars parhäst Fredrik Reinfeldt försökt övertyga sina väljare att öppna sina hjärtan så sent som valrörelsen 2014, undslapp sig till sist en siffra. Enligt hans beräkningar klarade Sverige av att ta emot 115 000 flyktingar på ett tillfredsställande vis. Det överensstämde också med behovet av fler händer i äldrevården som skulle komma att behövas med en allt åldrande befolkning, enligt dem. 

Nu har vi krig i Ukraina och politikerna tävlar i militarism och om vem som ha varnat mest för Vladimir Putin. Rutan fylls av militärstrateger och krigshistoriker. Men utan tvekan är det civilsamhället och dess organisationer som har larmat mest. De var på plats då 2015, och de är på plats nu. I Ukraina, men också längs gränserna. I Europa, Ryssland, men också i Jemen, Syrien, Irak. 

Det är också genom civilsamhällets organisationer som det kommer bäst underrättelser, där behoven sammanfattas bäst och där den humanitära situationen bäst beskrivs. De kan juridik, har kontakter, känner varandra och har varit med – hela tiden sedan 2015 och definitivt även innan. 

Mycket skiljer det som Europa kallar flyktingkatastrofen 2015 och dagens situation, men en sak är densamma. Civilsamhällets organisationer är redan på plats. De har beredskapslager, tydlig beslutsordning, vana av operativt arbete och samarbetar alltid med lokalbefolkningen – eller som i Ukraina – är lokalbefolkningen. De vet var på vägen hjälpsändningarna strandar, vad som fattas och hur länge de kan hålla ställningarna. Och de har larmat precis hela tiden. Civilsamhällets organisationer ligger också i framkant vad gäller omvärldsbevakning. 

Nu öppnar Europa sina hjärtan – inte för alla – men för betydligt fler krigsflyktingar än 2015 vad det verkar. Och när Migrationsverkets generaldirektör intervjuas i SVT:s Agenda är det till civilsamhället och frivilligkrafterna han vänder sig. Varken Migrationsverket eller MSB kan hantera alla utrop och erbjudanden om att hjälpa till. De har ingen organisation för det. Chansen att Röda korset, Rädda barnen, Kvinna till kvinna, Läkare utan gränser, RFSU eller RFSL, fredsrörelsen eller trossamfunden får en organisation på plats är helt enkelt större. 

Därför måste det ändå ses som positivt att både försvaret, Migrationsverket och på senare år även Polisen nu vänder sig till civilsamhällets aktörer. Vi klarar det inte utan civilsamhället, säger de rakt ut. Det finns helt enkelt mycket att lära där – för en generande liten del av beloppen som nu ska strösslas över exempelvis försvaret. Inte sällan i huvudsak baserat på medlemskap, donationer och bidrag från svenska folket. 

Om det fanns en enda lag som fungerade i krig borde det vara den: Släpp alltid fram civilsamhället – de behöver aldrig rådbråka sig själva kring om de ska ha ett öppet hjärta eller ej. I en civilisation måste det finnas ett hjärta – och gör det inte det är det inte längre en civilisation. Sverige har legat farligt nära den gränsen i flera år – kanske finns det hopp för både Sverige och Europa trots allt? 

Anna-Klara Bratt är chefredaktör och ansvarig utgivare för Fempers nyheter.