Det franska Socialistpartiet hade i det närmaste en hegemonisk position i fransk politik under många år. Men sedan François Hollandes sista skandalår vid makten (2012-2017) har partiet bara fortsatt falla och i det närmaste gjort ett rejält magplask.

Frankrikes president Emmanuel Macron, som ställer upp för omval i presidentvalet i april, har nu sagt att han inte kommer att delta i några politiska debatter inför den första presidentvalsrundan. Men redan tidigare hade han meddelat att han på grund av världsläget inte hinner med att delta normalt i presidentvalsrörelsen. Och att han därför inte hade avsikt att ställa upp på några debatter mot sina utmanare och endast möta de franska väljarna minimalt.

Fram till för fem år sedan dominerades fransk politik av vänstern, eller snarare Socialistpartiet (PS), vilket kan jämföras med Socialdemokraterna. Men i parlamentsvalet i juni 2017 led Socialistpartiet ett historiskt nederlag, då de endast fick 29 platser mot 280 under mandatperioden innan.

Och sedan Emmanuel Macron vann presidentvalet samma år har det politiska landskapet förändrats helt. Det menar den franska statsvetaren och tidigare parlamentsledamoten för Socialistpartiet (2014-2017), Christophe Premat.

Rekordlågt stöd för vänstern

Den 10 april går fransmännen till val igen. Och aldrig någonsin har förutsättningarna för vänstern sett sämre ut. Den är fragmentiserad, har lågt stöd och tycks sakna förutsättningar att skapa allianser.

Ett par månader innan valet stod vänstern med sju kandidater, som var och en representerar ett parti. Inget av dessa partier hade stöd av mer än 8 procent av väljarna och tillsammans nådde de inte ens upp till 25 procent, vilket är historiskt låga siffror.

Det gjordes några trevande försök att ena vänstern – som historiskt är splittrad mellan radikala och reformistiska socialdemokrater, mittenpartier och De gröna. Bland annat hölls ett ”folkets primärval” i slutet av januari, vilket Christiane Taubira, vänsterpolitiker och tidigare justitieminister, vann.

Tanken var att genom detta folkets val hitta en figur som kunde ena den franska vänstern och öka dess chanser i valet. I fokus stod klimat och social rättvisa. Men folkvalet godkändes inte av de etablerade vänsterpartierna och blev inte till den enande kraft, såsom många kanske hoppats på. Vänstern stod därmed lika splittrad efter som inför.

Christiane Taubira från Franska Guyana är den franska vänsterns feministikon och den starkaste rösten för landets minoriteter. År 2002 blev hon den första svarta kvinnan som kandiderade till ett presidentval i Frankrike. Hon fick då 2,3 procent av rösterna.

I år lyckades hon inte få ihop de 500 underskrifter från folkvalda politiker runtom i Frankrike som krävs för att kunna ställa upp som presidentkandidat i valet. Den 2 mars 2022 drog hon sig därför ur.

Jean-Luc Mélenchon (Popular union) som brukar räknas till radikalerna. Yannick Jadot från De gröna och Paris borgmästare, Anne Hidalgo, som är kvar i spillrorna av det tidigare dominerande Socialistpartiet, och Kommunistpartiets Fabien Roussel lyckades dock få tillräckligt med underskrifter för att kunna kandidera i valet.

Dessa kandidater enas i klimatfrågor och i att se behovet av välfärd och offentliga finanser. Medan skiljelinjerna går kring synen på EU, Nato och globaliseringen.

Förändrat politiskt landskap

Efter president François Hollandes fem år vid makten, som slutade med intriger och otrohetsaffär, håller Socialistpartiet fortfarande på att sopa ihop spillrorna. Som det ser ut nu kommer det därför blir svårt för någon av vänsterkandidaterna att ta sig till den andra och avgörande presidentvalsomgången.

Splittringen av vänstern blev ett faktum när Macron kom in på den politiska arenan och den traditionella vänster-högerdelningen i fransk politik i princip slogs ut. Resultatet har blivit en mittenkraft som hårt driver på ekonomisk liberalisering, och bryr sig lite om minoritets- och rättighetsfrågor.

Macron anses ha lockat mitten- och vänstersympatisörer som tidigare stöttade Socialistpartiet. Kvar finns han själv och flera partier till höger och på ytterhögerflanken.

– Det är delvis Socialistpartiet som öppnat upp dörren till den här utvecklingen genom att driva på en marknadspolitik under många år, inte minst under François Hollandes presidenttid, säger Christophe Premat, fransk statsvetare.

Men det finns fler förklaringar. Deras bas, arbetarklassen, finns inte heller på samma sätt. Idag är det inte kollektivet utan individerna man måste locka.

Vindarna i omvärlden blåser också högerut. Dessutom finns fortfarande ett kollektivt trauma efter de terrordåd som drabbat landet tidigare. Allt faktorer som både ger högern vind i seglen och utnyttjas i kampanjen, som på sistone dessutom kommit att präglats alltmer av kriget i Ukraina, enligt Premat.

Radikal vänster mot ytterhöger

Den vänsterkandidat som har bäst förutsättningar i valet är Jean-Luc Mélenchon som anses tillhöra den radikala vänstern.

– Han är en skicklig retoriker och kör sitt race med den rörelse för social rättvisa som han leder. Det gör han utan att kompromissa och utan att egentligen bry sig om varken hur opinionen går, vilka frågor de andra partierna debatterar eller att förhandla med andra partier.

Mélenchon är trogen sitt budskap och beredd att uppträda på alla slags arenor – högt som lågt – för att sprida det.

– Han har alltid varit ute mycket och träffat människor, vilket drabbar honom extra hårt i den här valrörelsen som fortfarande präglas av pandemin.

Men på det senaste valmötet i Paris slöt över hundratusen personer upp. Och Mélenchon menar att opinionssiffrorna inte visar det reella stöd han faktiskt har bland fransmän och fransyskor. Och att han fortfarande kan överraska och ta sig till en andra avgörande omgång i presidentvalet.

De kandidater som annars ligger bäst till för att gå vidare till en andra omgång i presidentvalet är den sittande presidenten Emmanuel Macron (runt 25 procent), Marine Le Pen (18 procent) från ytterhögerpartiet Nationell samling (Rassemblement National) tidigare Nationella fronten, högerkandidaten Valerie Pecresse (11 procent), och främlingsfientliga och ytterhögerkandidaten Eric Zemmour (11 procent), vars stöd dalat sedan kriget i Ukraina bröt ut.

Innan Ryssland attackerade Ukraina och kriget var ett faktum visade opinionsundersökningar att de viktigaste valfrågorna för fransmännen var de stigande levnadsomkostnaderna, hälso- och sjukvård och klimatkrisen. Trots det stod migration, islamisering och kriminalitet högst på dagordningen både politiskt och medialt, vilket länge har gynnat både högern och extremhögern.

Krig gynnar ledare

Nu har det bytts ut mot oro och rädsla för kriget som rasar och troligtvis också delvis mot ett behov av trygghet på hemmaplan, vilket enligt forskarna brukar gynna sittande ledare.

Två partier på ytterhögerflanken har dock haft rejäl medvind det senaste året. Det handlar rom Marine Le Pen från Nationell samling och hennes konkurrent, utmanaren Eric Zemmour.

– Zemmour har vind i seglen och har en ännu friare roll att vara obekväm, kontroversiell och yvig, eftersom han inte har ett parti han måste inordna sig i, vilket däremot Marine Le Pen har, säger Christophe Premat.

Men den som har störst chans att vinna valet är den sittande presidenten Macron, spår Premat, och understryker att kriget i princip har avgjort valet på förhand och att det idag inte finns någon som kan hota Macron, om inget oförutsett händer.

– Han kör sitt eget race. Det är som att han står ovanför de andra politikerna, reser omkring i världen och låter de andra partierna käbbla. Själv behöver han inte ta någon hänsyn till partiet egentligen eftersom det bygger på hans person.

Men det är många fler faktorer än så som ger honom fördelar.

– Ekonomin går bra, han har pumpat ut generöst med krisstöd under pandemin och som president styr han de politiska agendan. I EU har han intagit en ledarroll inte minst efter att Angela Merkel avgått som förbundskansler. Och även i Ryssland-Ukraina-konflikten har han försökt inta och spela en medlarroll.

Timingen är helt enkelt upplagd för en valvinst.

Gula västarna och klassdimensionen

En stor grupp väljare som inte kommer rösta på Macron är de gula västarna. Den proteströrelse som drog igång i landet i november 2018, efter att regeringen beslutat om höjda skatter på bensin.

– Det är en stor och viktig rörelse, som faktiskt stoppades av pandemin, säger Premat.

Han beskriver deras budskap som: ”vi har inte råd”.

– Gula västarna gick egentligen i bräschen för en rörelse som lyfter frågan hur alla ska ha råd att vara med på den resa mot en miljövänligare tillvaro, inte minst när det handlar om att köra bil för att ta sig till jobbet på landsbygden, i den verklighet vi lever i där det inte finns förutsättningar för alla. Alla har inte råd, helt enkelt.

Överhuvudtaget håller klyftan mellan stad och landsbygd på att vidgas i Frankrike, menar Premat.

– Här finns egentligen en klassdimension för vänstern att jobba med, men istället har de valt att flytta sig mer mot mitten och den stora och växande medelklassen.

Presidenten har gått hårt åt de gula västarna och inte lyssnat till deras anspråk, och kommer inte hämta några röster där.

Men Premat vill ändå tro att det fortfarande finns utrymme för en annan kandidat att konkurrera om vinsten med Macron.

– Men visst, det kommer bli svårt för en vänsterkandidat att ta sig vidare till den andra och avgörande presidentvalsrundan. Det skulle vara Mélanchon i så fall.