Den amerikanska författaren Tillie Olsens bok Jag står här och stryker från 1961 ges ut i nyutgåva. Läsaren får fyra starka och helgjutna noveller om arbetarkvinnor, skriver Anna Remmets i en recension av boken.
Den amerikanska författaren Tillie Olsen (1912-2007) är en av de författare om vilka det kan sägas att det är något av ett mirakel att de lyckades skriva och bli utgivna. Olsens föräldrar var judiska invandrare från Ryssland och själv slutade hon skolan för att börja arbeta när hon var femton år gammal. Hon fick fyra barn och trots att hon började skriva tidigt debuterade hon inte förrän på 60-talet.
I sitt hemland har hon fått erkännande som en betydande skildrare av kvinnors och arbetares erfarenheter, men i Sverige är hon relativt okänd. Den novellsamling från 1961 som nu utkommer på förlaget Romanus och Selling har dock funnits på svenska sedan tidigare, men då med titeln Ge mig en gåta som är en direktöversättning av det amerikanska originalet.
Jag gissar att den nya titeln, som liksom den förra också är titeln på en av novellerna, förutom att ligga bättre i munnen på svenska också ska spegla den hårt arbetande kvinnans och moderns enformiga tillvaro. Men faktum är att samlingen inte innehåller så mycket av de konkreta skildringar av kvinnligt kodade bestyr som titeln kan föra tankarna till, och som till exempel böckerna om Maj av Kristina Sandberg (som har skrivit förordet) är så rika på. Här är penseldragen större och mer drastiska även om Olsen också är skicklig på att zooma in på detaljer.
Jag står här och stryker består av blott fyra, men ganska långa noveller. I tre av dem återkommer samma persongalleri, även om de som spelar en huvudroll i en novell kan ha en mycket perifer plats i en annan. Olsens metod att är att snabbt kasta in läsaren mitt i ett händelseförlopp eller sammanhang som först efter hand utkristalliseras, utan att för den skull bli poserande kryptisk.
I titelnovellen tänker en mor med ånger på sin första, försummade dotter som hon fick som ung och fattig. I ”Hey Sailor, what ship?” kommer en sjöman hem till vad som verkar vara hans bror med familj men visar sig snart vara för djupt nere i alkoholism för att klara av något slags vardagsliv. I ”O ja” skiljs två nära tonårsvänner åt av rasism, och i den sista får vi följa ett gammalt par som invandrat från Ryssland under hustruns sista tid i livet.
Den första novellen är i all sin lågmälda tragik den bästa, men alla är starka och helgjutna.
Liksom vi relativt abrupt kastas in handlingarna serveras vi inte heller några uppbyggliga och tydliga lösningar, allra minst i novellen om rasism. En kan kanske önska sig ett tillfredsställande slut där den vita av de två flickorna till sist står upp för sin vän, men ett sådant slut skulle ge en falsk bild av det amerikanska samhället. Lika bister är skildringen av moderskap i både den första och den sista novellen. Båda handlar om kvinnor som har slitits hårt av livet och som därför inte har kunnat ge alla sina många barn materiell och känslomässig omsorg. I båda finns ambivalens hos döttrar som känt sig negligerade och hos mödrar som känt eller känner sig alienerade inför det reproduktiva arbete som blivit deras lott.
Tillie Olsen är en författare som ser med alldeles för klar blick på världen omkring sig för att ägna sig åt några skönmålningar.
Jag står här och stryker
Av Tillie Olsen
Översättning Else Lundgren
Romanus och Selling
