Motivet med moderskapet som skräck och alienation har den senaste tiden diskuterats en del på kultursidorna, bland annat med svenska verk som Pooneh Rohis Hölje och Elinor Torps Moderkakan som exempel. Motsättningen mellan autonomi och moderskap är densamma i alla patriarkala samhällen. Men Rachel Yoders Nattbitchen presenterar ämnet i en specifikt amerikansk kontext där betald föräldraledighet i stort sett är obefintlig och den offentliga barnomsorgen bristfällig.

Huvudpersonen, som i början talande nog bara kallas ”modern”, var konstnär och arbetade på ett galleri. När hon fick sitt första barn gick hon tillbaka till jobbet efter de tre månader det var möjligt att vara hemma. Snart stod hon dock inte ut med att lämna barnet på ett spädbarnsdagis mest liknande förvaring och knappt träffa honom.

Så liksom som så många andra bestämde hon och hennes man att hon skulle vara hemma på heltid eftersom han tjänade mer. Nu är barnet två år och ”modern” är fortfarande hemma och håller på att gå under av sömnbrist, ständigt omvårdnadsarbete och monotoni. Vreden inom henne växer, men växer gör också hennes kroppsbehåring. En dag upptäcker hon dessutom begynnelsen till en svans.

Det är Nattbitchen som håller på att födas. Valet av direktöversättning är förståeligt då ”bitch” på ett sätt som inga svenska motsvarigheter kan fångar in många misogyna tankefigurer på en gång: både satmaran och det djuriska. För att beskriva den rent fysiska förvandling som huvudpersonen genomgår hade dock Natthyndan varit ett bättre ord. För det är ett rovdjur, och närmare bestämt en hund huvudpersonen håller på att förvandlas till.

Som synes finns det inget subtilt i denna allegori över en kvinna som känner att hon håller på att fråntas sin mänsklighet och som in sin vrede slutligen bejakar det våldsamt djuriska. Tvärtom är det ofta ganska övertydligt, och sådant som redan tydligt framgår skrivs ofta ut. ”Nattbitchen hade alltid funnits, och inte ens särskilt långt under ytan en gång.” kan det till exempel heta.

Å andra sidan behöver ju inte heller en allegori nödvändigtvis vara subtil. Och roligt och träffande är det, trots ganska grova stereotyper som den blonda, ”perfekta” mamman Jen som ger alla andra mammor mindervärdeskomplex. Det finns också flera intressanta trådar här, inte minst hur Yoder dekonstruerar motsättningen mellan det skapande subjektet och det djuriska objektet och låter förlusten av autonomi och kanske till och med mänsklighet i slutändan vara det som genererar konst, vilket står i total motsats till hela den västerländska konstsynen.

Det känns därför lite tråkigt att romanen, trots att huvudpersonen i sin nattbitchgestalt är på god väg att bli farlig på riktigt, slutar så pass relativt försonligt och harmoniskt. Kanske är slutet ironiskt, kanske utopiskt. Annars är det svårt att se varför en bok med en så skarp blick på den moderna heterosexuella kärnfamiljen skulle sluta i ett glättigt ”women can have it all” trots att hela samhället, vilket boken visat, fortfarande är riggat för att göra det omöjligt.

Nattbitchen
Av Rachel Yoder 
Översättning Klara Lindell 
Norstedts