I den svenska politiska debatten om feminism hör jag mycket skiljaktigheter. Många gånger kan det upplevas som att feminismens kamp mot ett jämställt samhälle har avstannat. För mig som har erfarit feminismen i två olika samhällen kan jag inte låta bli att ställa frågan till dagens politiker och kvinnoförbund om vart feminismens kamp är på väg? När kommer vi få uppleva en framgång likt den kvinnorna uppnådde för 100 år sedan?

Innan min familj flydde från diktaturen i södra Kurdistan till Sverige år 1997 levde jag i ett samhälle där flickor inte fick skratta för att det var skamligt, de fick inte tala med pojkar för att inte vanhedra familjens heder – ett samhälle där kvinnor i hög grad var underordnade män. Flickorna levde i rädsla för att bli bortgifta och inte få ha egna drömmar eller välja sitt eget liv.

Trots detta starka motstånd mot kvinnors frihet levde många flickor samtidigt under ett tak av feminism. Vi växte upp med en mormor som var outbildad och omedveten om världen, men lyckades bli en stark förebild genom att vara familjens stöttepelare. Vi uppfostrades till självständiga och modiga individer av en mamma, som var den enda högutbildade kvinnan i sin familj. Dessa kvinnor var våra förebilder och norm i vår vardag. En vardag som kolliderade med ett ojämställt samhälle.

Feminismen klarnade tydligare för mig när jag fick ta del av det demokratiska samhället i Sverige. Jag kunde förverkliga min längtan efter att få skratta högt och fånga mina drömmar. Jag började uttrycka mina åsikter utan rädsla för motstånd. Visst hade jag kvinnorna i mitt liv som levde feminism och gav den en given betydelse utan att sätta ord på och förklara vad det innebar, men jag fann också flera starka förebilder i Sverige. Och jag har fått erfara feminismen och dess kamp.

Men trots en stark feministisk rörelse, kunskap och viss framgång är kvinnors verklighet ojämställd. Därför undrar jag om jag blivit starkare av den västerländska feminismen? Jag har trots allt inte fått erfara jämställdhet fullt ut ännu, i alla fall inte såsom definitionen av feminism beskriver det.

Jag har stundtals fått erfara ojämställdhet, främst i arbetslivet. Det kan också låta bisarrt men ibland ser jag mer framgång i feminismens kamp hos mormor och mamma i södra Kurdistan än vad kampen i dagens svenska debatt om feminism lyckas åstadkomma.

För att reda ut min tvekan började jag analysera och utforska de båda feministiska kamperna. Jag intervjuade de politiska kvinnoförbundens ordförande, fackliga representanter, journalister, forskare och kulturutövare. Jag fick uppleva feminismen med alla mina sinnen genom samtal med kloka människor. Jag landade i mitt förflutna och skådade två parallella former av kamper i olika former i två världsdelar långt ifrån varandra, på två olika tidslinjer. Jag hittade skillnader och likheter i feminismen mellan mitt födelseland och Sverige.

Samtidigt sökte jag mig tillbaka till mina rötter i södra Kurdistan för att se hur samhället är idag och om det har förändrats för kvinnor. Det jag såg var att en feministisk kamp har väckts till liv och resultatet är detsamma som i Sverige, att även deras kamp har långt kvar för att uppnå ett jämställt samhälle. Även motståndet mot ett jämställt samhälle är fortfarande starkt, om inte starkare då det inte endast handlar om ideologi hos de olika partierna, utan om ett kraftigt motstånd från en stark religion mot ett jämställt samhälle.

Sverige har lyckats med många politiska reformer som har lett till en bättre situation för kvinnor de senaste 100 åren. Politiken i södra Kurdistan har också tagit steg framåt mot ett jämställt samhälle de senaste 25 åren.

Några exempel som kan visa skillnaden och likheten är: I södra Kurdistan är det många vänsteraktivister och feminister som vill åstadkomma förändring för kvinnor men stöter på motstånd från islamistiska partier, imamer samt många civila som påverkas av religionen islam och motsätter sig förändring.

Dessutom finns det andra faktorer som försvårar kvinnornas önskan att ändra lagarna. Iraks grundlagar hindrar alla nya lagar som går mot religionen islam. Södra Kurdistan har visserligen en egen regering men är fortfarande en del av Irak och tillåts inte gå emot dess lagar.

Trots det har Kurdistans regionala regering i irakiska Kurdistan och president Nechirvan Idris Barzani lyckats samla och få till en dialog med de flesta ledarna för de politiska-, feministiska- och islamistiska rörelserna. Tillsammans har de hittat gemensamma punkter och skapat nya politiska reformer och tagit fram lagar för att förbättra kvinnornas situation. Ett par exempel är: Enligt lag värderades kvinnorna tidigare som en halv juridisk person. Vid bouppteckning fick kvinnor hälften så mycket som männen av arvet och för att vittna krävdes två kvinnor jämfört med en man. Detta har ändrats och idag behandlas kvinnorna lika som männen inför lagen. Att mörda sin hustru eller en kvinna i familjen för att återfå familjens heder var nästan lagligt tidigare och gav korta fängelsestraff. Men nu rubriceras det som brott och bestraffas med livstidsfängelse utan möjlighet till benådning för att undkomma straff.

Jag fylldes av hopp efter samtalen för jag ser passion och engagemang hos många i Kurdistan idag. Vi utbildar oss och vågar samtala med varandra och kan reflektera tillsammans. Det går givetvis inte att jämföra med det svenska samhället och jag grubblar över om en ledare i ett samhälle som varit fritt i ett fåtal år och är i uppstarten av ett demokratiskt styre  vågar fortsätta kampen för ett jämställt samhälle. Om det går att lyckas trots motstridiga grundlagar, när majoriteten av civilisationen är påverkad av religionen och ett kraftfullt islamiskt parti.

Varför kan inte Sverige komma över dagens tröskel när samtal om ett jämställt samhälle förts och feminismens kamp satte igång för över 100 år sedan och när Sveriges betraktas som ett av de mest jämställda länderna i världen? Visst finns det en skiljelinje i många frågor men varför kan vi inte bortse från de ideologiska skillnaderna och hitta gemensamma frågor och  mål att arbeta mot för att skapa ett jämställt samhälle för kvinnor och män?

Politiska krafter och reformer behövs från flera håll för att få ett jämställt samhälle. Detta kan uppnås genom samverkan och enighet. Partierna behöver kompromissa och då kan en överenskommelse uppnås. Detta förstod feministerna och de islamistiska ledarna i Kurdistan och röstade för ändringar trots ett utbrett missnöje men med resultatet att landet tog ett steg närmare jämställdhet. Det förstod även kvinnorna i Sverige för över 100 år sedan liksom flera partier och lyckades på så vis göra skillnad.

Jag vill ändå hoppas på feminismens framtid. Det finns gemensamma sakfrågor hos riksdagspartierna att driva på tillsammans. Jag har en vision om ett jämställt samhälle för våra döttrar och söner. Men frågan som är relevant är när kan det ske utan mer förseningar?!

Det har varit lätt för oss att dra nytta av berömmelsen om att Sverige kommit mycket längre i jämställdheten. Om att kvinnor här har det bättre än i andra länder. Men vi måste steppa upp.  En sak är säker, alla politiska krafter, organisationer och föreningar från olika håll behövs för att Sverige ska bli ett fullständigt jämställt samhälle och åter stå först i ledet bland världens länder.

Reband Raza är folkhögskolelärare, debattör och utbildningsansvarig för tolkutbildningar på ABF Stockholm.