I alla lägen, så länge vi lever i ett patriarkalt samhälle, så växer kvinnor upp och lever med andra förutsättningar än män. Med en annan typ av utsatthet, med andra risker, med andra villkor än män. Även om vi lyfter varje framsteg vi gjort, hur vi faktiskt är ett av de samhällen där kvinnor har de bästa förutsättningarna att leva jämställt och tryggt, så kvarstår fortfarande rejäla utmaningar. 

När jag ser tillbaka på vad mina företrädare på S-kvinnor gjort för att värna kvinnors liv och trygghet så gör jag det med enorm stolthet. De har gjort fantastiska insatser för att trygga kvinnors liv. Mäns våld mot kvinnor fortsätter vara ett av vår tids största samhällsproblem och min högst prioriterade fråga i den jämställdhetspolitiska kampen. Det är en ära att få fortsätta den kamp som så många S-kvinnor otröttligt drivit före mig under över hundra år, utan att någonsin ge sig. 

Det är en ständigt pågående pandemi som förstör livet för kvinnor och barn, som tar livet av kvinnor och barn. Förvisso är det positivt att se hur frågan sista åren kommit högre upp på den politiska agendan. Ändå ser vi inga undantagstillstånd, ingen operation rimfrost, inga massiva satsningar på att en gång för alla bryta det här mönstret.

Visst görs enormt mycket, framför allt är ju kvinnorörelsen fantastisk. Det ger avtryck och skapar förändring. Vi har också en feministisk regering som trots det tröttsamma motståndet från högern ändå lyckats driva igenom en hel rad åtgärder. Som straffskärpningar för sexualbrott, kvinnofrid, hedersrelaterade brott och barnfridsbrott. Som tittar på ytterligare straffskärpningar för sexköp och kontaktförbud för att nämna några delar.

Nyligen presenterade Jämställdhetmyndigheten en rapport om kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter. Tre fjärdedelar av kvinnorna som de intervjuat hade fått sin identitet röjd. Mer än hälften hade tvingats fly igen, många av dem flera gånger. Barnen som ofta bevittnat våld tvingas fortsätta leva under ständig skräck att upptäckas, behöva fly eller byta identitet igen.

Samtidigt kvarstår luckor i systemet som kan tyckas helt ofattbara. Som bristen på boende för våldsutsatta kvinnor. Att deras barn inte får sin skolgång säkrad i hela landet. Eller en så enkel sak som att hela samhället fortfarande förlita sig på volontärer för att driva landets kvinnojourer, eldsjälar som jobbar gratis dag och natt för att rädda kvinnor och barns liv.

Nyligen presenterade Jämställdhetmyndigheten en rapport om kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter. Tre fjärdedelar av kvinnorna som de intervjuat hade fått sin identitet röjd. Mer än hälften hade tvingats fly igen, många av dem flera gånger. Barnen som ofta bevittnat våld tvingas fortsätta leva under ständig skräck att upptäckas, behöva fly eller byta identitet igen.

Vi vet ju redan vad som behöver göras. Problemet är att gå från ord till handling. För trots att alla partier vill stoppa våldet mot kvinnor så är inte alla beredda att göra det som krävs eller ta obekväma beslut. Ibland kan det kännas tröstlöst sorgligt att vi inte kommit längre. Men den samlade känslan är ändå främst att jag blir förbannad.

Visst, en förövare hittar ständigt nya vägar att bryta lagar och lura systemet. Men samhället har ett ansvar att ligga steget före! Det är skamligt att inte skyddet för de här kvinnorna är bättre. Allt handlar om att prioritera, självklart går det att göra bättre. 

Vi vet ju redan vad som behöver göras. Problemet är att gå från ord till handling. För trots att alla partier vill stoppa våldet mot kvinnor så är inte alla beredda att göra det som krävs eller ta obekväma beslut. Ibland kan det kännas tröstlöst sorgligt att vi inte kommit längre. Men den samlade känslan är ändå främst att jag blir förbannad. 

Förbannad på att vi har konservativa partier som röstar nej till reformer för att rädda kvinnors liv. Som att alla högerpartierna säger nej till att kriminalisera att svenskar åker utomlands för att köpa sex, ofta av fattiga människor i extrem utsatthet. Att de röstat nej till att sexköp ska leda till frihetsberövande straff. Vad sänder det för signaler om hur man prioriterar jämställdhet och kvinnors rättigheter?

Jag är ändå glad för att Sverige idag har en socialdemokratisk feministisk regering. Där vet jag att stödet finns för flickor och kvinnors rättigheter. Där vi möts med gehör och respekt för våra krav, en regering som vill gå från ord till handling. Jag är glad att vi också ser ett ökat stöd för frågorna, att vi ändå sakta vinner över motståndarna. 

S-kvinnor kommer att fortsätta ta strid för ett tryggare jämställt samhälle. Ett samhälle som inte bygger på ett patriarkat. Gå med oss i kampen du med! 

Annika Strandhäll är ordförande i S-kvinnor och återkommande krönikör i Fempers nyheter.