Det verkar som om Rysslands invasion och pågående krigsbrottsliga handlingar i Ukraina inte bara fått militarismen att sätta sina klor i snart sagt varje politiskt parti. Nu börjar också jämställdheten ifrågasättas. Den påstås ha gått för långt. Männen har blivit för mesiga och vi har förlorat våra landsfäder. Va?
 
I Expressen skriver Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn längtansfullt om en annan typ av maskulinitet. En manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna (vad det nu är?) och som istället för självupptagenhet eller ömklighet, är män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna.
De efterlyser män som sätter sina liv på spel, för något större.

De tittar på krigets bilder från Ukraina och ser en beundransvärd tapperhet, ”långt ifrån grottmän, navelluddsanalyser eller den teorimarinad som dränker svensk kulturdebatt.”  Och de uppmanar varje man att  ”nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”

Det finns uppenbarligen en längtan efter den starke mannen, den starke familjefadern, den starke ledaren. Den som slår med samma hand som han pekar. Har vi inte tillräckligt genomlidit och genomskådat ondskans och våldets mekanismer?

I Arena skriver Selma Brodrej  att de mjuka männen inte har särskilt mycket att bidra med. Vem, frågar hon sig, försvarar Sverige om kriget kommer? Varken Calle Schulman eller Expressens Viktor Malm eller DN:s Fredrik Strage vill kriga. Och detta, menar artikelförfattaren, är beviset för att feminismen gått för långt! Vi måste nu förstå att jämställda män inte har mycket att komma med i en globaliserad värld där patriarkala strukturer fortsätter dominera. Inte minst under krig.

Och, menar Brodrej, vi svenska kvinnor har oss själva att skylla för att vi inte längre kan räkna med den starka pappan som försvarar familjen, fysiskt och verbalt. Vi har oss själva att skylla för att vi inte längre är garanterad en man som pekar med hela handen, en landsfader som likt Zelenskyj tar ansvar för sina invånare när det väl gäller.

Jag vill istället lyfta fram alla de kvinnor som, tillsammans med en och annan modig man, envist arbetat för och fortsätter att arbeta för en värld utan våld.

Det finns uppenbarligen en längtan efter den starke mannen, den starke familjefadern, den starke ledaren. Den som slår med samma hand som han pekar. Har vi inte tillräckligt genomlidit och genomskådat ondskans och våldets mekanismer? Är det verkligen patriarkal maskulinitet som vi nu behöver? Nu när vi sitter fast både i krigets fälla och i det fossilberoende framtidslösa ekonomiska systemet.

Jag vägrar. Jag vill istället lyfta fram alla de kvinnor som, tillsammans med en och annan modig man, envist arbetat för och fortsätter att arbeta för en värld utan våld. Som hållit Sverige borta från kärnvapen och som i decennier hävdat diplomati och medling som alternativ till  dödande och militarism.

Visionen om en värld utan våld och vapen behövs mer än någonsin som en motvikt till militarismens våldsspråk och det militärindustriella komplexets kompakta och globala påtryckningar. Kriget skändar kvinnor och barn och äter män i uniformer. Kanonmat kallades det för förr. Och nu strömmar vittnesmålen in om våldtäkter och sexuella övergrepp mot de ukrainska kvinnorna.

Dessutom – miljarderna till militären står i vägen för de insatser som krävs för att vi ska kunna ta oss an det globala hotet – klimatkrisen.  Det territoriella tänkandet, byggt på kolonialism och imperialism, har inga lösningar här. Där finns bara en hand som pekar rakt mot katastrofen.

Feminismen har inte gått för långt. Men en del tycker tydligen att den ska kapitulera inför män i uniform. Jag trodde faktiskt vi hade kommit längre.
 
Gudrun Schyman
Frilansfeminist