Så kom dagen när Nyamko Sabuni avgick som Liberalernas partiledare. Äntligen, tänkte nog många, under fredagseftermiddagen när L-ledaren kallade till pressträff. Och utifrån är det svårt att förstå varför detta kommer först nu. Inte själva partiledarbytet, utan att det behövde ta så här lång tid. Så djupt har alltså skeppet Liberalerna sjunkit och så lite har de att förlora på att blanda om korten nu när opinionssiffrorna ligger på ynka två procent av väljarstödet.

Kommentarerna sedan avgången har varit både sarkastiska och hånfulla och inte sällan handlat om Sabunis personlighet. Att hon har visat prov på dåligt omdöme, haft för lite koll på politiska frågor och varit för icke-ideologisk. 
Har tonen i kommentarerna och innehållet i frågorna något att göra med att hon är kvinna? Kvinna och utlandsfödd? Jag vet inte, men jag tror det.

… ett parti är en folkrörelse. Vare sig partiledning eller partiaktiva kan friskriva sig från ansvar när en så djup kris fått pågå så länge som inom Liberalerna.

Slående är i alla fall att de efterkloka, raljanta kommentarerna gör det är svårt att förstå hur Sabuni ens kunde bli vald då för tre år sedan.
Att en partiledare ställs till svars när det går dåligt är naturligt. Men ett parti är en folkrörelse. Vare sig partiledning eller partiaktiva kan friskriva sig från ansvar när en så djup kris fått pågå så länge som inom Liberalerna.

Och det är något som inte stämmer där under ytan. Vill man vara konspiratorisk kan man undra om den där Youtube-filmen till partiets hemsida verkligen gjordes i bästa välvilja. Den där hon nämner att hon eventuellt skulle fly till Norge, vilket skapat den senaste kritikerstormen.
Var det ett sätt att speeda på avgången? 

Kanske, kanske inte. Men såhär i efterhand är parallellerna tydliga till Anna Kinberg Batra som avgick 2017. Också hon vald i ett läge då hennes parti, Moderaterna, stod inför en önskan om förändring. Också hon tillsatt – och avsatt – inom samma mandatperiod utan att leda partiet i en valrörelse.
Eller Mona Sahlin, S-ledaren som gjorde ett historiskt dåligt val 2010 och som valde att avgå efter att stödet internt blev för lågt.

Erik Hörstadius skriver i Fokus att Sabunis avgång bevisar att partierna måste gå ifrån ”mantrat” som han kallar det, som lyder: ”Vi måste ha en kvinna!”. 
För kraven på kvinnliga partiledare är inte alls för höga, skriver han. De är för låga. 

Förklaringen till L-ledarens men också Kindberg Batras och Sahlins snöpliga avgångar beror på att de inte var tillräckligt kompetenta, skriver Hörstadius.
Och här skulle man kunna avfärda resonemanget som enbart stolligt. För att påstå att Nyamko Sabuni saknar kompetens är både häpnadsväckande okunnigt och osant. Det är svårt att toppa hennes cv.
 
Men Hörstadius resonemang går alldeles för mycket i linje med det som varit sant i alla tider, för att kunna viftas bort. Den så ingrodda uppfattningen att manliga ledare nog ändå alltid är att föredra. Att känslostyrda kvinnor minsann inte ska kvoteras in någonstans.

För precis som Sahlin och Kinberg Batra saknade hon tillräcklig stöd internt. Hon gavs inte rätt kort på handen för att kunna bli långvarig i uppdraget. Dolken i ryggen kom hastigt.

Och det är riktigt otäckt. Men vill vi på riktigt förstå Sabunis avgång behöver vi lämna hennes person. Vi måste se till de strukturer, förväntningar och förutsättningar som kvinnliga ledare har. Den relevanta frågan som Hörstadius borde ställa är om Sabuni verkligen gavs bästa möjliga förutsättningar för att göra sitt jobb? Jag tror nämligen inte det.

För precis som Sahlin och Kinberg Batra saknade hon tillräcklig stöd internt. Hon gavs inte rätt kort på handen för att kunna bli långvarig i uppdraget. Dolken i ryggen kom hastigt. Och kanske är det lättare att lägga hela ansvaret för ett misslyckande på den enskilda ledaren när det är en kvinna än en man, trots att hennes förutsättningar varit sämre just på grund av hennes kön. Och det är ju minst sagt bekvämt.

Nu bevisar Liberalerna med sitt agerande att den osanna tesen fortsatt gäller också på 2020-talet: den att en kvinnlig partiledare faktiskt inte är någon bra idé.

Bekvämt för partiet, Liberalerna i detta fall, som kan vända blad och tillsätta Johan Pehrsson utan att fundera på vad som egentligen gick fel. 
Och bekvämt för politiska tyckare som Hörstadius som nu kan ge alla jämställdhetskritiker rätt i att kvinnor ska sluta vara partiledare. Som ger vatten på kvarnen hos de som redan gör vad de kan för att försvåra för kvinnor att ta plats i samhället. 

Visst är det rätt att Sabuni avgår. Men tänk om partiet hade tagit ansvar tidigare i stället för se till att jämställdheten nu backar ett par steg i det politiska Sverige. 

Nu bevisar Liberalerna med sitt agerande att den osanna tesen fortsatt gäller också på 2020-talet: den att en kvinnlig partiledare faktiskt inte är någon bra idé.

Lina Stenberg
Författare och skribent