Viljan och glädjen över att vara del av en arbetsplatsgemenskap får inte leda till att vi accepterar ohållbara arbetstider och arbetsvillkor. Det menar Teysir Subhi (Fi), ny inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.
Det har gått över 100 år sedan vi fick lagstadgad arbetstid om åtta timmar. I maj 1890 började arbetarrörelsen driva förslaget under parollen “8 timmar arbete, 8 timmar fritid, 8 timmar hvila”. Men det skulle dröja ända till 1919 innan vi fick lagstadgad arbetstid om 8 timmar. Hur kommer det sig att vi 100 år senare fortfarande arbetar åtta timmar och inte mindre?
Vila och fritid, två saker som arbetarrörelsen i Sverige lyfte fram som lika viktiga som arbetet tycks här inte vara relevant.
De senaste veckorna har jag sett en tv-serie som heter Severance. I denna hisnande sci fi-thriller arbetar en av huvudpersonerna, Mark, på ett företag där alla anställda har fått ett chip inplanterat i hjärnan som gör att de anställdas minnen från arbetet och privatliv helt separeras. Så när Mark kommer till jobbet så har han inga minnen av vem han är eller vad han gjort utanför sitt arbete.
Företaget Lumon som han arbetar på är den ultimata stereotypen för det kallhjärtade kapitalistiska företaget som bara bryr sig om pengar och de anställdas effektivitet istället för att värna om det goda livet och den lilla människan. Vila och fritid, två saker som arbetarrörelsen i Sverige lyfte fram som lika viktiga som arbetet tycks här inte vara relevant.
Piskan och moroten var återkommande element i disciplineringen av de anställda.
Jag kommer att tänka på när jag arbetade för ett av Sveriges största försäkringsbolag. Hur det började med att de blockerade alla internetsidor som inte var kopplade till företaget. Så att vi inte skulle bli distraherade, sa de när de försvarade sitt beslut. Andra gånger tvingades vi delta i stora sektliknande jippon där vi skulle rabbla upp företagets värdegrund så högt och glatt som vi bara kunde. Till slut trodde vi på varje ord, vi var en del av företaget och företaget var en del av oss, vår identitet. Piskan och moroten var återkommande element i disciplineringen av de anställda.
När försäljningssiffrorna var bra blev vi likt de anställda på Lumon belönade och när det gick dåligt blev det samtal med cheferna. I serien Severance blev de anställda kallade till ett så kallat friskvårdssamtal när de hade misskött sig. På företaget där jag arbetade blev vi inkallade till chefen för att förklara de dåliga siffrorna. Var det så att jag var omotiverad eller sjuk? Gud förbjude om jag var sjuk. Eller var jag verkligen rätt person för denna arbetsplats? Och när det gick bra så belönades vi, med stora våffelkalas och middagar, precis som på Lumon. När jag sedan var hemma fortsatte jag att prata om mitt arbete.
Att arbeta på en arbetsplats där hela ens identitet reduceras till en del av företagets värdegrund och där viljan och glädjen över att få vara en del av denna gemenskap gör att man inte ifrågasätter sin egen arbetsmiljö eller varför vi arbetar åtta timmar istället för sex.
När det gick bra pratade jag om adrenalinkickarna och om belöningarna och när det gick dåligt berättade jag om stressen, pressen och besvikelsen över min egna insats. Företaget var en del av mig och jag var en del av företaget.
Tänk om jag då hade haft möjligheten att förtränga minnena från arbetsdagen, att kunna spendera kvällen med nära och kära utan tankar på det som tidigare varit under dagen. Men det verkliga arbetslivet är värre än en sci fi- thriller.
Jag insåg att min tid på en av Sveriges största försäkringsbolag och så som det ser ut på många företag i Sverige idag är ett öde långt värre än det de anställda på Lumon genomgår.
Att arbeta på en arbetsplats där hela ens identitet reduceras till en del av företagets värdegrund och där viljan och glädjen över att få vara en del av denna gemenskap gör att man inte ifrågasätter sin egen arbetsmiljö eller varför vi arbetar åtta timmar istället för sex.
Teysir Subhi,
partiledare för Feministiskt initiativ och högstadielärare
