Lilja är kär i en typisk ”skön snubbe” som är vegetarian, har läst en evighet på universitetet och citerar Derrida. Han gör henne effektivt beroende av honom men vill själv inte ”binda sig” trots att han blir allt mer kontrollerande och svartsjuk. Vi känner till historien alltför väl.  Den isländska författaren Thora Hjörleifsdottirs roman handlar om en kvinna som gradvis men grundligt bryts ner av en man som hon älskar och som (åtminstone ibland) säger sig älska henne.

Enligt förlagets beskrivning börjar det med ”knappt märkbara utnyttjanden”, men så är knappast fallet. Redan på sidan 24 står det till exempel ”Ibland vill han kissa på mig också. /…/ Mest kissar han mig bara på ryggen, men ibland vill han att jag ställer mig på alla fyra så att han kan stå och kissa ner på mitt huvud. En gång kissade han mig i munnen också, det gillade jag inte”. Och på sidan 42 beskrivs hur han ”vill att jag slutar röka helt, och för varje cigarett jag röker tänker han sätta på åtta tjejer.”

Detta inte särskilt subtila sexuella och psykologiska våld behöver (tyvärr) varken vara orealistiskt eller ett stilistiskt problem. Problemet uppstår i kombination med det ganska platta, själlösa och överpedagogiska språk varmed det skildras.

Ibland undrar jag om romanen trots sitt allvarliga ämne också ska vara parodisk, en slags abusive pojkvän-bingo. Som när Lilja berättar om hur hon vissa morgnar vaknar av ”att han är så kåt på mig att han har börjat knulla mig. Det sker nästan omedvetet, han bara sugs in i mig. Då är han så varsam med mig att jag känner ett styng av tacksamhet i hjärtat.”

På detta vis fortsätter våldet och manipulationerna att staplas på varandra. Som sagt, knappast en ovanlig verklighet för många verkliga kvinnor, men litterärt kantrar romanen av övertydligheten och författarens tendens att skriva ut sådant som hade kunnat gestaltas. Till exempel när Lilja deklarerar ”ibland känns det som att jag håller på att försvinna.”

Glimtvis är Hjörleifsdottir dock skarpare. Jag uppskattar hur hon genom att konsekvent låta Lilja kalla sin pojkvän enbart ”han” illustrerar hur han med stort H är solen i hennes universum. Och en kommentar som ”/h/an har som tur är läst i flera år på universitetet och vet vad det går ut på” blottar effektivt klyftan mellan Liljas beundran för sin ”lärda” pojkvän och det en utomstående ser: nämligen en något överårig kille som gärna hänger kvar på a- och b-kurser i litteratur och filosofi där han kan mästra yngre (kvinnliga) studenter. Omskrivningarna av hans kyla och undvikande som ”integritet” är också träffsäkert roliga och plågsamma på samma gång. Tyvärr räddar inte dessa guldkorn romanen i stort.

I förordet skriver Hjörleifsdottir: ”Den här berättelsen är en fiktiv historia med fiktiva personer och beskriver en verklighet som kvinnor fram till nyligen har tigit om.” När jag läser Magma tänker jag dock att hon kanske skulle ha valt en annan form för det hon ville berätta än romanens. Till stor del påminner den nämligen mer om det slags utbildningsmaterial med belysande exempel som jag kan tänka mig att socionomer får ta del av på kurser. En palett av (förvisso alltför verkliga) förövarbeteenden men inte så mycket mer.

Magma
av Thora Hjörleifsdottir  
Översättning: Arvid Nordh 
Modernista