I veckan debatterade Europaparlamentet en rapport om jämställdhet och löner. Den handlade om att kvinnor som kollektiv fortfarande har lägre löner än män. Därför vill Europaparlamentet se ny lagstiftning för lönetransparens för att minska löneskillnaderna mellan könen. I förslaget uppmanas EU-kommissionen utarbeta en ny ambitiös handlingsplan mot löneskillnader mellan könen, med tydliga mål för EU-länderna i syfte att minska de könsmässiga löneskillnaderna under de kommande fem åren.

Två yngre parlamentariker, båda kvinnor, höll ett gemensamt anförande när vi slutligen skulle rösta. Den ena kvinnan framförde att hon upplevde det som extremt provocerande att höra frasen ”nu är vi nästan jämställda”. Nästan. Det lilla ordet som betyder att du ändå inte riktigt är framme. Nu består nästan halva parlamentet av kvinnor. Nu är nästan en tredjedel av personerna på talarlistan kvinnor. Nu är det nästan lika lön för lika arbete.

Jag håller med, nästan är, när det handlar om jämställdhet, en avgrund. Det ordet gör all skillnad. Nästan där, men ändå inte alls där. Vi är helt enkelt inte där än. Kvinnorna ska alltid vara lite underlägsna, lite mindre viktiga. Jag kände en så stark flashback från min ungdoms feministiska vrede när jag hörde talet. Hon hade så rätt. Det duger inte.
 
Det tycks råda någon slags paradox. Ju närmre vi kommer målet, ju avlägsnare känns det som att vi ska lyckas. Fast förmodligen är det ingen paradox, det handlar snarare om att makten oftast är männens. Makten delar vi med dem vi känner igen, med vår egen spegelbild. Kvinnorna är fortfarande ofta i minoritet i de beslutande rum där lönerna bestäms. Den förklaringsmodellen verkar stämma med verkligheten. Kvinnor har färre ledande befattningar än männen i EU. År 2020 utgjorde kvinnorna en tredjedel (34 procent) av cheferna i EU.

Kvinnor tjänar inte bara sämre per timme, de utför också mer obetalt arbete, liksom färre betalda timmar. Samtidigt riskerar de i högre utsträckning arbetslöshet jämfört med män. Samtliga faktorer sammantaget innebär att löneskillnaden mellan kvinnor och män är betydligt högre än 13 procent. År 2018 visar statistiken att det reella lönegapet uppgick till nästan 37 procent inom EU.

Faktum är att ”nästan där” är ett väldigt stort nästan när det handlar om lönegapet mellan kvinnor och män. År 2020 var det genomsnittliga lönegapet 13 procent i EU. Högst var det i Lettland (22,3 procent) och Estland (21,1 procent), tätt följt av Österrike (18,9 procent) och Tyskland (18,3 procent). De lägsta siffrorna år 2020 fanns i Italien (4,2 procent) och Polen (4,5 procent). Samtidigt tyder ett lågt lönegap i dessa fall inte på jämställdhet. I vissa medlemsländer tenderar ett mindre gap att bero på att färre kvinnor deltar på arbetsmarknaden, medan stora gap ofta kan härledas till att många kvinnor arbetar deltid eller att de arbetar inom vissa yrken.

Kvinnor tjänar inte bara sämre per timme, de utför också mer obetalt arbete, liksom färre betalda timmar. Samtidigt riskerar de i högre utsträckning arbetslöshet jämfört med män. Samtliga faktorer sammantaget innebär att löneskillnaden mellan kvinnor och män är betydligt högre än 13 procent. År 2018 visar statistiken att det reella lönegapet uppgick till nästan 37 procent inom EU.
 

Samma kväll som vi hade röstat om ojämställda löner deltog jag i en debatt om säkerhetsläget och Ryssland. En viktig debatt, i min politiska grupp, om nya sanktioner mot Ryssland. Jag var glad att många lyssnade på oss som krävde ett totalt energiembargo mot Ryssland. Energiimporten innebär att Ryssland emottar 300 miljarder euro i intäkter från EU per år. Enorma pengar som definitivt hjälpt Ryssland att bygga sin krigsapparat. Detta måste få ett slut!

Under debatten tänkte jag ännu en gång på männens dominans. Denna gång i de utrikes- och säkerhetspolitiska debatterna. Där går det normalt 10 män på en kvinna. Denna gång inget undantag. Männens dominans i säkerhetspolitiken är inget ”nästan”, här är dominansen ”total”, vilket innebär att avgörande erfarenheter osynliggörs.

För en fredlig framtid krävs en feministisk utrikespolitik. Vi nöjer oss inte med nästan. Vi måste skaka av oss liknöjdheten och kräva halva makten och hela lönen!

Jytte Guteland
Europaparlamentariker för Socialdemokraterna