Vård för internationellt adopterade har länge försummats av Sveriges regioner. Ingenstans inom svensk hälso- och sjukvård finns specialistpsykiatrisk vård för vuxna internationellt adopterade, trots att patientgruppen är kraftigt överrepresenterad avseende psykisk ohälsa, missbruk, självmordsförsök och självmord. Statistik som påvisar detta har funnits tillgänglig i decennier.

År 2020 arrangerade Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) en upphandling för samtalsstöd till vuxna adopterade. Samtalsstödet skulle inte betraktas som vård, utan som komplement till ordinarie hälso- och sjukvård. Flera aktörer gav bud och MFoF valde den leverantör som var billigast, Apoteksgården kognitiva center i Dalarna, framför dyrare alternativ med mer erfarenhet och fler kvalifikationer. Apoteksgården ligger mycket otillgängligt för större delen av Sveriges befolkning.

Av alla samtalskontakter som ägt rum under år 2020 och 2021 har endast två personer varit fysiskt på plats enligt en utvärdering som redovisas på MFoF:s hemsida. Resten av kontakterna har skett digitalt eller via telefon. Utvärderingen är baserad på en enkät som fyllts i av klienter.

Utformningen av enkäten lämnar mycket att önska. I utvärderingen anges att mer än 50 procent av de svarande ansåg att stödet endast till låg grad varit till hjälp i frågor om rasism och adoptionsrelaterade frågor. Man har inte kunnat svara att stödet inte varit till hjälp alls, utan med svarsalternativen tvingats ange att stödet varit hjälpsamt i någon grad. Det är även anmärkningsvärt att en stor andel klienter valt att avsluta efter endast 1-5 samtal.

Jag har länge varit aktiv i frågor som rör rasism och psykisk ohälsa bland adopterade. Ett flertal adopterade har hört av sig till mig med berättelser om sina upplevelser av Apoteksgården. De har berättat att deras berättelser kring adoption och rasism avfärdats och de har vid flera tillfällen, när de har verbaliserat sina upplevelser kring dessa frågor, invaliderats helt och/eller uppmanats att tänka på ett annat sätt.

De upplever att terapeuterna saknat kunskap om separation, trauma, utanförskap och rotlöshet. När klienterna försökt ta upp detta har de inte blivit mötta eller vidare vägledda. De har inte heller upplevt stöd i bearbetning och frågor som rör rasism, tvärtom har terapeuterna saknat kunskap även på detta område.

De har sagt att det känts som att det är de som har behövt utbilda och upplysa terapeuterna om trauma, separation och adoption istället för att få samtalsstöd. Mot bakgrund av ovanstående är det lätt att förstå att klienter till slut avstår från att ta upp vidare tankar kring de trauman som de sökt sig till Apoteksgården för att få möjlighet att bearbeta.

Det är oerhört allvarligt att en tjänst som upphandlats specifikt för att hjälpa och vägleda i frågor kring just adoption och rasism inte bara saknar kunskap om just de ämnena, utan även invaliderar personers rättmätiga känslor av skada och orättvisa i anslutning till detta. Samtalsstödet blir då inget stöd, utan ytterligare trauma för den som utsätts. Man kan också fråga sig varför det endast finns ett enda kostnadsfritt alternativ i hela Sverige, och varför ingen ny upphandling gjordes inför 2022 med tanke på utfallet av utvärderingen.

Som läkare verksam inom psykiatrin är jag illa berörd och djupt oroad över hur man behandlar den här patientgruppen inom svensk sjukvård. Bristen på stöd förvärras av osynliggörandet av adopterades utsatthet. Sverige har ett särskilt stort ansvar som ett av världens största mottagarländer för barn genom internationella adoptioner, att säkerställa deras trygghet och hälsa under hela livet. Det måste bli förändring.

Inrätta specialistvård och stöd för transnationellt adopterade med traumainformerad personal som är utbildad inom adoption och rasism. Så länge Apoteksgården är den enda kostnadsfria instansen för hjälp och stöd i adoptionsfrågor kommer de skrämmande siffrorna för psykisk ohälsa och suicid bland transnationellt adopterade inte att förändras. Åtminstone inte till det bättre.

Natte Hillerberg
ST-läkare i psykiatri och styrelseledamot i Läkare mot rasism