När Vladimir Putin skalade upp sitt angreppskrig i Ukraina i februari var enigheten stor i Europa: ekonomiska sanktioner mot Ryssland skulle få stopp på kriget och dödandet. Stort på något vis. Världen höll andan, banker och företag stängde ner i hela Ryssland. Några löpte amok och slutade äta rödbetor och lyssna på rysk musik, andra oroade sig över vad isoleringen av progressiva krafter, forskare och hjälporganisationer inne i Ryssland skulle betyda.

Men sanktionerna visade sig i huvudsak röra export och när det faktiska beroendet av gas, kol och olja från Gazprom tornade upp sig började enigheten krackelera. Inte ens Sverige, som visade sig ha minimal import i eget namn, kunde med säkerhet utlova nollimport – för detta fick vi förlita oss på Hamnarbetarna i Göteborg.

Nu är vi en bra bit in i april och dödandet har inte upphört. Tvärtom har det eskalerat på flera håll och omvägarna för amerikanska vapen blir allt kortare. Hur många som har dött i de annekterade städerna i östra Ukraina kanske vi aldrig ens får veta. Alla tillgängliga uppgifter beskrivs som grava underskattningar.

EU borde kunna göra mer av sin enighet. Hjälpas åt. Kanske främst där det skulle svida mest: genom att stänga av kranarna. För det krävs både uppfinningsrikedom och samarbete, men möjligen skulle det på riktigt göra skillnad. Rädda liv. Förkorta kriget.

Ransonering, prioritering, solidarisk fördelning, uppskalning av sol- och vind? Gemensamma insatser ner på individnivå – alla kan släcka en lampa för att medverka till att rädda liv i Ukraina! Enigheten och solidariteten måste rimligtvis bestå av något mer substantiellt än hjälpsändningar som inte kommer fram eller underrättelser på vilka ukrainarna inte kan agera.

Dryga två år med covid har visat att våra samhällen inte går under för att vi drar ner på flyget, kör en hemester eller ställer bilen. Men för att det ska fungera krävs politiskt mod och ledarskap och snabb omställning av jordbruket och inom en rad andra områden i Europa. EU har alltid torgförts som ett fredsprojekt och om inte förr så prövas det nu – i alla fall i det omhuldade närområdet.

Två år med covid har också visat att det gick att samarbeta över nationsgränserna för att dela data, ta fram vaccin och starta upp omfattande massproduktion. Som många har påpekat är det smått fantastiskt, men det säger också något om vad stora, riktade investeringar på samhällsnivå kan innebära.

Under 70-talet stängde de så kallade Opec-länderna sina oljekranar till nord och som en följd sparade alla på värmen. Till och med vi som var barn visste att det var oljekris i världen. Nu går vi mot sommar och vi gör det med en tilltagande inflation. Men om det är någon tid på året som Europa faktiskt kan dra ner på energikonsumtionen så är det nu.

Att Sverige har en ”minimal” import av ryskt bränsle får inte stå i vägen för våra folkvalda att driva frågan vidare i EU. Stäng av kranarna från Ryssland – ransonera bränsle och prioritera samhällsviktiga tjänster. Att inte försöka innebär att vända Ukraina ryggen. Det är för sorgligt.

Anna-Klara Bratt
Chefredaktör och ansvarig utgivare för Fempers nyheter