Vi befinner oss i ett klimatnödläge, demokratin är på tillbakagång i flera länder runt om i världen och fattigdomen ökar. Det är med andra ord inte läge för Sverige att backa från sina globala åtaganden, ändå är det precis vad den socialdemokratiska regeringen föreslår i sin budget.

Ska mänskligheten klara av de kriser vi står inför måste vi säkerställa att motståndskraften stärks i samhällen världen över. Utan internationellt stöd är det svårt att se hur det ska bli stopp på kriget i Ukraina, hur svältkatastrofen i Jemen ska förhindras och hur Afghanistans befolkning, särskilt flickor och kvinnor, ska få en dräglig framtid.

Listan över platser på vår jord där bistånd idag är avgörande är tyvärr lång. Och som grädde på moset pågår klimatförändringarna, och vi har bara sett början av de många olika situationer som kommer att förvärras ytterligare av dess konsekvenser. 

Svenskt bistånd har länge varit en stolthet och framgång för vårt land. Vi har kallats för en humanitär stormakt och varit föregångare i vårt ambitiösa stöd till den globala utvecklingen. Vi har delat med oss och tagit ansvar. 

Man bygger varken demokrati, fred eller ekonomisk utveckling i en handvändning, det är processer som kräver tid och tålamod, vilket måste avspeglas i hur vi utformar det svenska biståndet. 

Den grundläggande tanken har sedan årtionden tillbaka varit att  det svenska utvecklingsbiståndet ska fungera som ett fundament och en språngbräda för fred, frihet, egenmakt, jämställdhet och säkerhet. Genom att ge människor verktyg för att ta sig ur fattigdom, få utbildning, mat på bordet och tillgång till sjukvård läggs grunden för demokratisk och ekonomisk utveckling runtom i världen. Detta är bland det enskilt viktigaste vaccinet mot krig och konflikt. 

För att biståndsinsatser ska bli effektiva och leda till hållbar utveckling måste de vara planerbara. Stödet och utbetalningarna måste vara pålitliga och långsiktiga för att de projekt som finansieras ska kunna uppnå sina mål. Man bygger varken demokrati, fred eller ekonomisk utveckling i en handvändning, det är processer som kräver tid och tålamod, vilket måste avspeglas i hur vi utformar det svenska biståndet. 

Allt detta borde Socialdemokraterna vara fullt medvetna om. Ändå väljer de att blunda när såväl utvecklingsmyndigheten Sida, som svenska hjälporganisationer påtalar dessa faktum.

Just nu är behovet av bistånd skriande i såväl Ukraina som runtom i Afrika, Latinamerika och Asien. Coronapandemin slog hårt mot världens fattiga, och precis som här hemma i Europa krävs stora investeringar i människor och teknik för att återhämtningen ska bli verklighet. Enligt FN riskerar 30 miljoner människor dessutom att drabbas av akut hungersnöd redan innan sommaren. 

Med all säkerhet finns det andra sätt för Sverige att dra åt svångremmen i solidaritet med Ukraina, än att dra in stödet till världens fattigaste.

Regeringens förslag, att ta nästan en femtedel från den svenska biståndsbudget för att finansiera det interna mottagandet av ukrainska flyktingar, strider mot den biståndslogik Sverige så gärna slår sig för bröstet kring. 

Givetvis ska Sverige välkomna de som flyr från Ukraina, och givetvis ska mottagandet få de resurser som krävs för att det ska bli tryggt och värdigt. Men det kan inte ske på bekostnad av världens mest utsatta. Den svenska ekonomin är stark, det påtalar regeringens egna företrädare. Då måste också solidariteten vara stark. Med all säkerhet finns det andra sätt för Sverige att dra åt svångremmen i solidaritet med Ukraina, än att dra in stödet till världens fattigaste.

När regeringen presenterade sin budget, som i detalj innebär att 9,2 miljarder ska räknas bort från det svenska biståndet för att istället finansiera utgifterna för flyktingmottagandet från Ukraina i Sverige, hänvisade de till att detta är tillåtet enligt OECD/DAC:s internationella regler för bistånd. Men att något är tillåtet är inte samma sak som att det är klokt och bra.

Sverige är ett rikt land med omfattande resurser. Ett av världens rikaste. Vill regeringen behålla sin trovärdighet som föregångare när det kommer till internationellt bistånd måste de ändra kurs, leta fram sin solidaritet och med den göra en annan prioritering. 

Alice Bah Kuhnke är EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och gruppledare för jämställdhetsutskottet, samt återkommande EU-krönikör i Fempers nyheter.

Den ideella organisationen PRE bedriver forskning om prostitution, pornografi och trafficking, samt opinionsbildar för alternativ och vård till kvinnor i prostitution. PRE erbjuder även utbildning och konsultation till forskare, överlevande, allmänhet och beslutsfattare, med målet att avskaffa prostitution. I förra veckan presenterade de en studie

105 kvinnor och män med erfarenhet av den svenska sexindustrin intervjuades i den treåriga studie som USA-baserade ideella organisationen PRE publicerade förra veckan. 81 procent av dem har diagnosticerats med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Siffran sticker ut, konstaterar PRE, som i jämförelse lyfter fram att 29 procent av amerikanska krigsveteraner som deltagit i Irak-kriget fått diagnosen någon gång under sitt liv.

Andelen i studien som utsatts för våldtäkt inom svensk sexindustri är också hög, 84 procent. Förövarna uppges vara sexköpare, pojkvänner, hallickar, pornografiproducenter, porrskådespelare, porregissörer och porrkonsumenter.

Av studien framgår även att:

• 50 procent av respondenterna identifierar sig som svenskar, den andra hälften som invandrare eller med ”multietnisk kulturell bakgrund”.

• En tredjedel av dem som inte identifierade sig som etniskt svenska har upplevt rasistiska verbala kränkningar relaterade till deras hudfärg, kulturella eller religiösa bakgrund.

• 80 procent av all prostitution skedde i privata hem, hotell eller vid privata fester.

• 64 procent uppger att de har filmats eller fotograferats i prostitution utan att de har givit sitt samtycke till det.

• Bland de som medverkat i produktion av pornografi uppger 71 procent att de har tvingats att utföra sexuella handlingar de inte velat utföra.

• 27 procent har hindrats från att använda kondom under pornografiproduktion.

• Hälften av respondenterna har ägnat sig åt ”transaktionssex” eller ”överlevnadssex”, vilket enligt PRE återspeglar deras fattigdom och brist på alternativ.

Någon tydlig skillnad mellan hur man annonserar för pornografi eller sexköp finns inte, uppger de medverkande i studien.