Om vi skulle sätta ett pris på kvinnors frihet och självständighet, vad skulle det vara? 

Låt oss diskutera detta några varv, för just nu verkar de som att vi är beredda att ge bort dem helt gratis. Så mycket står nämligen på spel i höstens val.

Allt handlar om vad partierna vill med jämställdheten. Och det handlar om de rättigheter som är så självklara för oss kvinnor, trots att vi bara haft dem i enstaka årtionden i vårt land.

Målet med jämställdhetspolitiken borde vara självklar, i alla fall om man lyssnar till väljarna. Ett samhälle där alla kvinnor och män har samma möjligheter och rättigheter, är inte det vad alla strävar efter?

Svaret är nej. Detta blir glasklart i min bok Feminism på riktigt – en granskning av riksdagspartiernas jämställdhetspolitik (Premiss förlag) som nyligen givits ut.

Granskningen visar att M, C och L och delvis KD har ett mål om jämställdhet för vissa, de drivna, resursstarka. De som är tillräckligt rika för att köpa jämställdhet genom RUT-tjänster. För landets övriga kvinnor är det snarare försämringar som gäller med sänkta löner och mer otrygga arbetsvillkor.

I en genomgång av partiernas riksdagsmotioner för de senaste två åren syns nämligen ett tydligt mönster. Trots att alla partier säger sig stå för jämställdhet, så är det bara två (och ett halvt) av åtta partier – S och V och delvis MP – som har en politik där ambitionen är att få ett jämställt samhälle.

Alltså jämställdhet där alla räknas in, även arbetarkvinnor som utgör mer än halva Sveriges kvinnliga befolkning.

Boken visar att M, C och L och delvis KD har ett mål om jämställdhet för vissa, de drivna, resursstarka. De som är tillräckligt rika för att köpa jämställdhet genom RUT-tjänster. För landets övriga kvinnor är det snarare försämringar som gäller med sänkta löner och mer otrygga arbetsvillkor.

SD och KD fokuserar mest på att kvinnorollen som mamma och omsorgsgivare ska stärkas. Att kvinnor ska vara hemma länge med barn, att de ska vårda anhöriga och att det är främst kvinnor i vård- och omsorgsyrken som ska få bättre arbetsvillkor. 

Och ja, SD räknar bara in svenska medborgare här.

Bokens slutsats, att en riksdagsmajoritet inte vill föra jämställdheten framåt, borde uppröra väljarna.

För samtidigt vill svenskarna – som aldrig förr – gå framåt i frågan. Nio av tio kvinnor och åtta av tio män vill att samhället ska bli mer jämställt, visar den senaste SOM-undersökningen. Och inför förra valet rankades jämställdhet som väljarnas tredje viktigaste fråga, visar SVT:s Valundersökning 2018.

Sannolikt är frågan viktig – till och med avgörande – för många väljare i höstens val.

Här finns en diskrepans mellan partier och väljare som det behöver pratas mer om. Och frågan är hur det här avståndet mellan politiken och folkets vilja ens är möjlig i en demokrati som vår.

Kan det bero på att partierna i utspel och talepunkter låter så lika när det kommer till jämställdhet? Att det vid en snabb anblick är svårt att se vad deras faktiska politik är och vilka mål de har?

Jag tror det. För de partier som inte räknar in alla kvinnor i sin jämställdhetskamp säger inte det rakt ut. Och partierna som helst vill dra klockan tillbaka är rätt tysta om den visionen.

Men det är allvarligt när hotet om tillbakagången i kvinnors friheter och rättigheter blir så dolt, så abstrakt för väljarna.

Och här snuddar vi vid demokratins dilemma. Dilemmat att det är lätt – allt för lätt – att utan insikt i allvaret avveckla demokratin genom demokratiska medel.

Därför måste vi vara beredda att sätta värdet skyhögt på de rättigheter som vi inte är beredda att backa om. Och vi måste kräva att politikerna talar klarspråk om vad de faktiskt vill med sin jämställdhetspolitik.

Ja, det låter dramatiskt, jag vet. Men vi står faktiskt inför scenariot att svenska kvinnor i höstens val – genom sin frihet och sitt självbestämmande – kan vara med och avveckla just de rättigheterna.

Rättigheter som generationer av försystrar har krigat för. Och kanske värst av allt, det finns inga garantier att få dem tillbaka de försvinner.

Detta låter hemskt dystert, jag vet. Men det går ju att se till att detta inte händer. Det går att inte bara värna de fri- och rättigheter vi har i dag, utan också kämpa för att kampen går framåt. Att nå målet om ett jämställt samhälle.

Därför måste vi vara beredda att sätta värdet skyhögt på de rättigheter som vi inte är beredda att backa om. Och vi måste kräva att politikerna talar klarspråk om vad de faktiskt vill med sin jämställdhetspolitik.

Snälla systrar, kan vi ingå en pakt och åtminstone se till att jämställdheten inte går bakåt när vi röstar i höst?

Lina Stenberg
Författare och skribent