Recension

Stundtals tankeväckande filosofi om graviditet

Filosofen Jonna Bornemark vill i sin nya bok sätta ljuset på graviditeten utifrån ett filosofiskt perspektiv. Men undersökningen blir varken ”särskilt djuplodande eller egentligen nydanande, trots att det sistnämnda verkar vara en ambition”, skriver Anna Remmets.

Jonna Bornemark är filosofiprofessorn som blev uppmärksammad på bred front för sin bok Det omätbaras renässans, där hon formulerade en kritik av vår tids vurmande för att mäta allt.

Med sin nya bok, jag är himmel och hav, ger hon sig in i samtalet om hur erfarenheten av graviditet kan förstås ur ett filosofiskt perspektiv. Och leder ett fokus på erfarenheten till en essentialistisk och i värsta fall reaktionär förståelse av kön?

Bornemark menar att ett framhållande av graviditet och barnafödande som en viktig, ja till och med livsavgörande, upplevelse inte alls med nödvändighet behöver leda till essentialism och biologism. Däremot anser hon att avsaknaden av grundliga filosofiska undersökningar av dessa ämnen är en förlorad möjlighet att utforska centrala frågeställningar som är relevanta för alla människor. Graviditet, skriver hon, ifrågasätter etablerade dikotomier som sluten/öppen, beroende/autonomi och aktiv/passiv. 
 
Det finns fler intressanta trådar här och språket är behagligt och följsamt. Bornemark visar hur filosofiska resonemang kan se ut utan att dränka läsaren i filosofihistoria och referenser. Men det skulle ändå vara givande med lite fler referenser i texten inte minst när Bornemark rör sig på biologins och neurovetenskapens områden. Jag kan till exempel inte låta bli att undra hur vedertagna de rön hon presenterar om fosters förmåga att uppleva och känna är.

Undersökningen blir heller aldrig varken särskilt djuplodande eller egentligen nydanande, trots att det sistnämnda verkar vara en ambition. Visst stämmer det som hon skriver att den filosofiska historien i stort präglas av en avsaknad av undersökningar av graviditet och födande, till stor del som en följd av att filosofi har producerats av i huvudsak män som inte haft anledning att intressera sig för detta. Men det finns, vilket Bornemark också påtalar, feministiska tänkare såsom Maggie Nelson och Julia Kristeva som tagit sig an ämnet på spännande och utmanande sätt.

Bornemark däremot blir ofta kategorisk, som när hon verkar utgå ifrån att graviditet är ett fenomen som befinner sig bortom språket och bortom den sociala ordningen utan att gräva närmare i eller ifrågasätta vad ett sådant antagande uppstått ur. I det stycke där hon mest uttryckligt behandlar studier av graviditet och moderskap i relation till den feministiska rörelsen är analysen ganska platt. Bornemark nöjer sig med, knappast som den första, att konstatera att en progressiv rörelse har mycket att vinna på att lyfta fram omsorg och andra så kallade mjuka värden utan att för den skull hävda att dessa är för evigt och biologiskt knutna till kvinnor och endast kvinnor.

Och vad gäller dikterna om graviditet och förlossning som hon varvar sina resonemang med skulle man kunna se det som en tillämpning av feministen, lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristevas teorier om att det poetiska språket befinner sig närmare det förspråkliga stadium som människan befinner sig i innan hon förstår att hon och modern är separata varelser och därmed inträder i den språkliga (patriarkala) ordningen. Men som poesi betraktade kan man både ha och mista dem.

jag är himmel och hav är en stundtals tankeväckande ingång till teoretiska resonemang kring ett både mytologiserat och förbisett ämne. Men mitt tips är att följa Jonna Bornemarks egen indirekta uppmaning i litteraturtipsen med tillhörande presentationer längst bak i boken och läsa vidare.

jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser
Av Jonna Bornemark
Förlag Volante