Poddar har varit populära och återkommande i Sverige i 15-20 år. De flesta mediehus har poddar numer och många är relationspoddar där människor delar med sig av personliga upplevser. De senaste åren har nyhetspoddarna blivit fler och fler. 


Även Femperspodden har haft ett tidigare liv, i mindre skala och inom ramen för dåvarande Feministiskt perspektivs webbtidningsutgivning. Torsdagen den 5 maj släpps första avsnittet av Femperspodden – en nyhets- och kulturpodcast som ska utkomma varje vecka, med ambitionen att en dag kunna stå på egna ben. Redaktör är Sagal Hussein Omar.

Hur skulle du beskriva podden?


– Känslan ska vara ibland sur, ibland söt, det ska kännas som en kaffepaus du inte vill missa i den feministiska världen. Femperspodden kommer att presentera och diskutera ett brett spektrum av ämnen som helt enkelt påverkar oss allihop. Det kan vara intervjuer med akademiker, debattörer, journalister, opinionsbildare, personer med egna erfarenheter, aktivister.

– Vi kommer att ha segment där vi koncentrerar oss på nyheter, både lokalt och globalt, hur det hela hänger ihop. Och i vår podd kommer vi också att kasta ett kritiskt öga på nätet, internet, Metaverse eller Web3 – alla uttryck som används för den här världen vi sakta men säkert flyttar in till.

– Vi kommer vara den klubb där du kan diskutera, reagera och samtidigt till och med processa nyheterna och ha kul – och känna dig inspirerad! Det ska vara en podd du kan sätta på därhemma utan att bli totalt deprimerad. Det är det jag kommer kämpa mest med.


Så vad är en podd egentligen?

– Helt ärligt: En podd kan vara vad fan som helst, men vår podd är en audioversion av det Fempers nyheter, och tidigare Feministiskt perspektiv, har arbetat med i alla år. Vi ska försöka få så många viktiga röster som möjligt, lyfta så många olika vittnesmål som möjligt och samtidigt hålla oss uppdaterade.


Lämnade journalistiken

Att det blev Fempers för Sagal Hussein Omar var ingen självklarhet.

– Jag gav upp på svensk journalistik 2019, efter en ganska sur upplevelse på Sveriges radio. Egentligen borde jag ha slutat flera år innan, berättar hon.

I flera år hade hon kämpat och hoppats på att den svenska journalistiken kunde bredda sig, bredda språket och perspektiven, ändå fortsatte allt i samma gamla hjulspår.


– För att ge ett exempel: jag jobbade i Malmö, ett tag var det mycket om brottslighet och kriminalitet. Då kunde jag fråga ska vi inte göra något på det här, ska vi inte skicka fler reportrar? ”Nej men vi har pratat med polisen och vi har fått citat från den och den.” Det är i och för sig inte dåligt, man ska snacka med polisen, men det var samma formula varje gång. För en kvinna, som jag, som är svart, muslim, feminist, journalist, var det djupt frustrerande, säger Sagal Hussein Omar.


Men det finns också en roligare förklaring:  


– Jag var på bröllop för ett år sedan och träffade Anna-Klara Bratt (Fempers nyheters chefredaktör, reds anm) för första gången i mitt liv. Vi snackade och jag berättade för henne att jag gjort jättemycket radio innan och att jag var trött på svensk journalistik. Då sa hon att Fempers funderat på att kanske, kanske, kanske ta upp Femperspodden igen. 


Ett kanske började gro också hos Sagal Hussein Omar.

– Tanken i mitt huvud var: ”Du kan var feminist och journalist i alla fall på den platsen.”

– Ett år senare är vi här nu. Det är inget som skedde på en månad eller så, utan det har tagit den här tiden att förstå exakt hur det skulle kunna låta. Och ja, nu kör vi! Jag tycker inte det finns en feministisk podcast på det viset som jag hoppas att vår podcast ska utveckla sig.

Audio är framtiden

Det handlar enligt Sagal Hussein Omar om att vara dagsaktuell kring feministiska frågor överallt i världen och i Sverige.

Går det att säga något om lyssningsmönster ur ett intersektionellt perspektiv?

– Det måste gå, vi kan inte se på lyssnarna som en siffra bara, utan kolla vem det är som lyssnar och försöka förstå hur det ser ut för dem, hur politiken kan spegla olika grupper, hur samhällhets värde kan skifta, allt som verkligen påverkar kvinnor, minoriteter, människor som inte har en direkt närhet till makten.

– I slutändan handlar det bara om makt och maktlöshet, det som är feminismens grund. Feminister är i frontlinjen oavsett vilken fråga det handlar om. Det är så min upplevelse har varit, och det är ingen skillnad vad gäller den här podden. Det gäller att hitta de personer som gör jobbet och problematiserar saker och som har kritiska ögon till sådant den stora majoriteten inte ser. Jag tror det har saknats både media och poddar för det i större kapacitet.

Hur ser du på kommersialiseringen av feminismen och poddens roll i den utvecklingen?


– Det du snackar om är kort och gott performative activism, det finns ett annat ord för det i miljövärlden, greenwashing. Alla är fan inte feminister, och vi måste vara bättre på att vara kritiska i det också. Jag har själv upplevt det i vänskap och överallt, speciellt när man blir förälder. Det där kritiska tänkandet försvinner lite. Många orkar inte i längden.

– Och självklart, med de könsroller vi blir tilldelade i det här samhället – ingen kommer undan. Många tror att de är feminister, men reproducerar faktiskt bara dåliga sidor som gör det svårare för feminister. Det ser man inte minst på arbetsplatser: ”Jag är feminist.” Okej, men du gör just de saker du säger att du kämpar emot: härskarteknik, inte lämnar plats, inte håller tyst låter någon annan ta plats. Allt det här man måste göra i sin vardag, men där försvinner det.


Det blir något att utforska i podden…

– Verkligen. Inte bara låta politiker säga att de är feminister men sedan vara förespråkare för politiska förslag som skulle göra det väldigt svårt för vissa grupper. Det är därför vi finns där så att vi kan säga: ”Nä, inte riktigt va…”


– Vår podd ska ge våra lyssnare de feministiska nyheter som många andra medier missar. Det kan vara kulturnyheter, allt från vilka artister som är grymma, vilka böcker som man skulle vilja läsa, till hur det ser ut med queerfrågor, transfrågor, hur det ser ut för #metoo-upproret, allt det här som vi redaktörer kommer att prata dagligen om – det kommer att komma ut i podden.


– Audio passar de berättelser vi får in och de frågor vi vill lyfta. Det är framtiden, för även om jag älskar att läsa passar audio och poddar storytellingbiten, att nörda ner sig i ett ämne åt gången, säger Sagal Hussein Omar.

Till sist konstaterar hon:

– Det går inte att snacka för mycket om poddar, man måste bara göra det!

Elinor Odeberg menar att den förda penningpolitiken med höjda räntor stramar åt ekonomin utan att komma åt orsakerna till inflationen.

– Istället för att höja räntorna borde politikerna sätta press på företagen att sänka priserna, säger hon över telefon till Fempers nyheter.

För de största vinnarna på det som Odeberg kallar utbudschock, framför allt orsakad av kriget i Ukraina, är företagen. Särskilt bankerna och de stora livsmedelskedjorna som har tagit ut överpriser och gjort rekordvinster. Till stor del beror det på smygflation, alltså att många företag har smyghöjt priserna på sina produkter mer än deras egentliga kostnadsökningar.

Förlorarna är vanliga löntagare. De får ta smällen – en smäll som förvärras av ojämlikheten som vuxit enormt under de senaste decennierna.

Men den här krisen är inget Sverige kan ta sig ur genom att göra de fattiga fattigare.

Så vem ska betala priset när kostnaden för produktionen stiger? Odeberg menar att svaret är politiskt.

– Det är ingen naturlag att kostnadsökningar bara ska bäras av konsumenterna. Vinstmarginalerna måste gå ner. Det är inte rimligt att löntagarna tar hela smällen. Även företagen och staten måste vara med och dela på kostnaderna.

För att uppnå detta krävs det, enligt Odeberg, en aktiv penning- och finanspolitik. Och den bör samordnas.

Sedan 1999 är penningpolitiken, som styrs av en oberoende Riksbank, och finanspolitiken helt separerade från varandra.

Sveriges Riksbank är en av världens äldsta centralbanker. Den ska garantera prisstabilitet och se till att växelkursen är stabil.

Men det fungerar inte, menar Odeberg, som vill att staten tar en mer aktiv roll när det kommer till finanspolitiken, som idag är passiv.

– Det finns en övertro på marknadskrafterna, vilket har lett till en total utsatthet för omvärldshändelser och prischocker.

Under polykrisernas tidevarv så har det alltså varken varit expertis eller demokratiskt styre som styrt ekonomin utan nyliberala dogmer. Och vilka som har gynnats är tydligt: Stora bolag, bankerna och högerextrema politiska krafter.

Och hårdast slår det mot kvinnorna.

– Kvinnor som grupp drabbas mest negativt av räntehöjningarna, säger Odeberg och tillägger:

– Detta eftersom de oftast arbetar i mer konjunkturkänsliga branscher, exempelvis inom restaurang och handel.
Välfärden, som drabbas hårt av åtstramningarna, är också kvinnodominerad.

Dessutom, menar Odeberg, gör dålig ekonomi och den stora bristen på bostäder att kvinnor låses in i relationer de inte vill vara kvar i.

– De har helt enkelt inte råd att flytta. Räntorna gör bolånen otillgängliga för de flesta och det finns knappt några hyresrätter att tillgå.

– Man kan säga att inflationen och de höjda räntorna slår med klinisk precision mot ensamstående kvinnor med barn. Vare sig de precis har skaffat en större bostad eller skulle behöva en större bostad i takt med att barnen växer. De här familjerna är väldigt utsatta när inflationen och boendekostnaderna stiger.

Odeberg, konstaterar att det finns många feministiska raster att lägga på analysen.

Duvor och hökar

Riksbankens verktyg att styra efter inflationsmålet på 2 procent är alldeles för trubbigt, menar Odeberg som också efterlyser en offensivare finanspolitik.

– Staten kunde till exempel ha gått in och satt ett pristak på elen. Det gjorde Spanien.

Staten hade också kunnat ransonera energin. Åtgärder, som Odeberg menar hade kunnat halvera inflationen.

Prisreglering är en åtgärd som kan stävja en akut prischock. Men på sikt krävs det stora samhällsinvesteringar för att skapa prisstabilitet i ett längre perspektiv och undvika både hög inflation och räntor, menar Odeberg.

Dagens mest kapitalkrävande samhällsekonomiska utmaning är klimatomställningen och bostadsbristen. För att lösa dessa krävs offensiv finanspolitik. Med räntehöjningar fördyras både privata och offentliga investeringar. Medan bankerna gynnas.

– Precis som det var aktiv bostadspolitik under 1960- och 70-talet som ledde till att en miljon bostäder byggdes, så krävs idag aktiv politik för att bromsa klimatförändringarna och de växande klyftorna.

Hon föreslår till exempel att räntorna skulle kunna användas för stimulering av klimatinvesteringar.

Samordning av finans- och penningpolitiken.

Odeberg målar upp tre framtidsscenarier.

Själv förordar hon en demokratisering av Riksbanken. Sveriges riksbanken är bland världens äldsta centralbanker (drygt 350 år), men har bara varit självständig de senaste 25 åren. Den har aldrig letts av en kvinna. Det är stor maktkoncentration och liten insyn. I penningpolitikens värld är det män som styr, män som oftast är präglade av en gemensam världsbild och syn på ekonomi. Det handlar alltså mycket om ideologi.

– Hökar kallas centralbanksföreträdare som vågar ta i och göra rejäla räntehöjningar utan att tveka, säger Odeberg och tillägger:

– Det är en slags machoism som är samhällsekonomiskt farlig.

Hökarna finns inte bara inom penningpolitiken utan återfinns även i brottsbekämpning och försvarspolitiken.

– Det behövs helt enkelt en högre grad av representation inom alla politikområden.

Odeberg menar att Riksbanken borde ha ett brett mandat och vara föremål för demokratisk kontroll.

Hon beskriver det som nödvändigt för att klara klimat- och bostadspolitiken. Det skulle stärka finansieringen av välfärden, främja sysselsättningen och välståndet brett i Sverige.

För att demokratisera Riksbanken krävs en lagändring. Odeberg föreslår därför att det tillsätts en utredning av Riksbankens oberoende.

Ett alternativ till att demokratisera Riksbanken skulle kunna vara att Finansministern och riksbankschefen börjar prata med varandra. Som det är idag vet inte finansministern vad som ska framkomma på en pressträff som hålls av Riksbanken inför en förmodad räntehöjning. Det kan också hända att finansdepartementet och riksbanken för politik som motverkar varandra.

Det här alternativet skulle innebära att Riksbanken är fortsatt oberoende, men att finanspolitiken är mer aktiv när det kommer till prisregeringar och tar kontrollen från marknaden när det behövs och i krissituationer.

Detta eftersom högre räntor fördyrar samhällsviktiga investeringar i onödan. Det här alternativet innebär att Riksbanken har ett smalare fokus på finansiell stabilitet och stabila räntor över tid.

Oavsett är Odeberg övertygad om att det krävs aktiv finanspolitik.

– Staten bör föra en aktiv fördelningspolitik, som går ut på att våga utmana marknaden när den inte fungerar. Staten bör ha möjlighet att stoppa företag från att profitera på kriser och reglera bankernas vinster, till exempel bör bankskatten höjas, säger Odeberg och tillägger:

– Staten bör också skaffa sig en krisberedskap och kunna säkra vissa varor och produktion under extrema tider såsom nu.

Och det finns pengar. Sverige har bland de lägsta statsskulderna i Europa, vilket gör att det finns ett reformutrymme.

– Det handlar om politiska val och politisk vilja. Det är fullt möjligt att skjuta till pengar till välfärden eller göra samhällsekonomiskt viktiga investeringar.

Krig, klimatförändringar och ojämlikhet orsakar inflationen, som i sin tur skadar tilliten till samhället och ökar klyftorna.

– Vi behöver en mer solidarisk inflationsbekämpning.

När satsningar har gjorts på polisen har åklagarna, som är nästa led i rättskedjan, inte fått extra pengar utan blivit en propp i rättsprocessen trots att en del av dem arbetar upp till 60 timmar i veckan.

– Vi vill uppmärksamma den här yrkesgruppen. Lyfta fram de här kvinnorna. Det är på deras axlar som rättssamhället vilar i ganska stor utsträckning. Det är de som ser till att misstänkta brottslingar kommer till rättssalen och åtalas, säger Greta Svensson en av två författare, i ett videosamtal.

Hon har tillsammans med Lars Einar Engström intervjuat ett femtiotal personer, varav hälften är kvinnor som arbetar som åklagare och med grova brottslingar. Resultatet är boken, Darrar jag, så darrar demokratin – Kvinnliga åklagare genom hot och vardag, i vilken det framkommer att många av Sveriges kvinnliga åklagare har upp mot 40 till 60 fall på sitt skrivbord, arbetar upp mot 60 timmar per vecka och dessutom har jour och/eller helgtjänstgöring.

Samtidigt har en majoritet av dem utsatts för hot och trakasserier både i tjänsten – även inne i rättssalen – och privat. Flera lever med skyddad identitet och avråds från aktivitet på sociala medier samtidigt som de får säkerhetsinstruktioner för hur de ska röra sig mellan arbetet och hemmet.

Åklagarkvinnorna blir hotade på jobbet i mejl och på telefon, men också i hemmet genom brev eller åverkan på hemmet – allt med syfte att skrämmas.

– Kvinnor får dessutom oftare än män utstå sexuella trakasserier och en råare form av trakasserier, så även åklagarkvinnorna. Det som vi blev mest bestörta över var att vi förstod att även inne i rättssalarna så händer det att åklagare blir trakasserade eller hotade – ibland utan att domarna, som är de som bestämmer i rättssalen, reagerar, säger Svensson.

Råare klimat i rättssalarna

I rättssalarna, som oftast är ganska små, sitter åklagaren på ena sidan och representerar staten. På den andra sidan av rummet sitter den åtalade, en eller två advokater, som oftare är män än kvinnor, och en hejarklack som kommit för att backa upp den åtalade.

– Förutom att språket kan vara rått och raljerande från den åtalade och ibland även från försvarsadvokaterna, så skapas det dessutom en fysiskt obehaglig och ibland hotfull stämning, säger Greta Svensson, och menar att åklagarna inte sällan måste trängas med dessa personer på väg in- och ut ur rättssalen och ibland även på de lokala transporterna.

Det framkommer att åklagarna i svenska rättssalar eller i anslutning till dem kan bli knuffade, trakasserade verbalt, anklagade för hur de ser ut och hur de arbetar, och kan få höra att de/deras barn/deras mamma ska knullas.

– Vi vet från andra yrken, såsom socialsekreterare, lärare och arbetsförmedlare till exempel att hot, trakasserier och ibland våld har blivit en del av vardagen, men det ska inte tillåtas i rättssalar. Och domare får absolut inte låta det passera. I så fall ska de anmälas, säger Greta Svensson.

I boken framkommer att tonen i rättssalen har blivit hårdare, inte minst jargongen hos försvarsadvokaterna har blivit råare de senaste åren i takt med att den grova brottsligheten har ökat.

– Det är svårt att bortse från att en del advokater anammar en viss stil för att vinna respekt och gå hem hos gängen, vilket kan leda till fler uppdrag. Många raljerar, ifrågasätter åklagarens kompetens och säger orimliga saker.

I själva verket är det stora mörkertal kring hur många åklagare som utsätts för hat och hot och trakasserier. Enligt säkerhetschefen på Åklagarmyndigheten anmäler inte alla hot och trakasserier i det interna rapporteringssystemet, eftersom de så kallade incidentrapporterna är offentliga handlingar, berättar Svensson. Det råder med andra ord en slags självcensur.

Efter polisen måste staten prioritera åklagarna

Upptäckten av arbetssituationen för den här yrkeskåren, det vill säga både förekomsten av hot och trakasserier som lämnas därhän och den stora arbetsbelastningen som de här åklagarkvinnorna utsätts för, gjorde att författarna kände behov av att även göra boken till ett debattinlägg.

Greta Svensson menar att följden av att politikerna under ganska många år nu ökat anslagen till polisen har gjort att det kommer ännu fler fall till åklagarna.

– Detta samtidigt som man inte har satsat motsvarande resurser på åklagarväsendet, på domstolsverket och Sveriges domstolar och inte heller på Kriminalvården, som följer i rättskedjan, vilket gör att den idag står och skakar.

Det ser inte heller särskilt ljust ut den närmsta framtiden.

– Trenden är att med en eskalerande våldsbrottslighet så kommer det inte bli enklare i rättssalarna.

Greta Svensson är dock förvånad över att inget görs. Och oroad.

– De flesta representanter vi träffade från de olika partierna vet om att man satsat lite för mycket på polisen och för lite senare i rättskedjan. Trots det har vi bara de senaste två veckorna fått veta att anslagen till domstolarna inte räcker  och att de tvingas prioritera samt att Kriminalvården inte har en chans att bygga ut i den takt som skulle behövas. Det här leder ju till ökad köbildning.

Det krävs mer resurser till åklagarna, anser författarna. Som annars tycker att Åklagarmyndigheten arbetat bra och aktivt med rekrytering och säkerhetsfrågor de senaste åren. Åklagaryrket är också populärt och en profession som få lämnar.

– Det är tuffa kvinnor med väldigt hög arbetskapacitet. De har ett stort rättspatos och en enorm dedikation för arbetet. Men det kan inte fortsätta på det sätt det gör idag, med den höga arbetsbelastning de har och att de ska behöva tåla att bli kallade hora på jobbet.

Författarna är förvånade över att den här yrkesgruppen inte har rutit ifrån ännu.

– Vi ser att de efterfrågar att få prata mer om arbetssituationen och hoten samt att de vill ha nätverk och mentorer i större utsträckning. Men det är ingen som klagar. Vi ser dock att Åklagarmyndigheten behöver mer resurser – en större budget, säger Svensson och tillägger:

– Sen tycker vi att det inte vore fel med ämbetsdräkt. När man iklär sig en ämbetsdräkt blir det tydligare att man representerar en roll i rättssalen. Det tror vi på att göra.

Titel: Darrar jag, så darrar demokratin 
Kvinnliga åklagare genom hot och vardag
Författare: Lars Einar Engström och Greta Svensson
Förlag: Bite the Bullet Press AB

Medan de skrev sin bok, bröt kriget ut i Ukraina den 24:e februari 2022. Inte för att det var därför de skrev boken, men det blev oundvikligt att inte nämna Rysslands invasion i Ukraina och än mindre Sveriges Natoansökan. Frida har tidigare uttryckligen sagt att hon har varit förbluffad över den svenska medierapporteringen kring kriget i Ukraina, hur perspektiven krymper i den säkerhetspolitiska debatten och hur man värderar militära ”insatser” väldigt olika, beroende på vem som begår dem.

En starkt bidragande orsak till den svartvita världsbilden som reproduceras i medierna handlar om propagandans genomslagskraft, oaktat om den kommer från Ryssland eller Nato. Medier är ett normskapande instrument som påverkar språkbruket, perspektivvalen och narrativet. Vad vi har sett i svensk media de senaste åren har varit väldigt ensidigt, menar Frida.

Över 4,5 miljoner dödade i Afghanistan

Frida och jag hörs via zoom en förmiddag, och hon berättar att hon har varit i Washington och även nyligen kom hem från en fredskonferens i Oslo, där över 3400 personer deltog. Ett sammanhang som tillät många flera perspektiv än vad det svenska debattklimatet gjort det gångna 1,5 året. Det offentliga samtalet i Sverige är snävt och går man mot strömmen skapar det en mental stress, som är svår att föreställa sig. Anklagelser och osaklig kritik står som spön i backen, men det är inget som Frida avser låta sig tystnas av.

Varför har ni skrivit den här boken, och vilka målgrupper har ni haft i åtanke?
 
– Vi började planerade för den här boken i samband med att USA drog sig ur Afghanistan i aug 2021. Efter ett 20 år långt krig hade världens största supermakt inte lyckats vinna över ett av världens fattigaste länder och vi kände att det fanns en öppning att börja tala om det omöjliga i att vinna fred och stabilitet med militära medel. Inte ett enda av de uppsatta målen för kriget i Afghanistan hade enligt Pentagons egen rapport uppnåtts. Det hade kostat ofattbara 16 000 miljarder dollar och över 4,5 miljoner människor hade dött. Med vår kunskap om vad som styr Washington tillsammans med en omfattande forskning som visar att den amerikanska säkerhetsstrategin har varit kontraproduktiv och att alla de hundratals militära operationer som man utfört har lämnat många områden i världen i värre tillstånd än innan amerikansk militär gått in, uppfattade vi att vi behöver börja tala om hur Europa och Sverige kan frigöra sig från denna politik och välja en annan väg framåt.

Hur upplever du att mottagandet av boken har varit?
 – Under tiden vi skrev boken invaderade Ryssland Ukraina och Sverige hamnade för första gången i ett läge då många kände sig hotade och rädda. Det skapades ett klimat av att allt som avsåg förklara konfliktens bakgrund eller förstå stormaktsrivaliteten i världen var att försvara Putin. Inget kan vara mer fel men det blev omöjligt att peka ut problem i Washingtons utrikespolitik. Vi människor vill så gärna dela in världen i ond och god och hitta enkla svar på varför sådana här fruktansvärda krig bryter ut och hur vi kan ’vinna’ dem. Men det går inte – och jag menar att Sverige nu förlorar oerhört mycket på att vi nu utestängt viktiga parametrar för hur vi ska förstå världen och det nya osäkra läge vi befinner oss i. Jag är rädd att vi – genom att förstå så lite av Washington (eller väljer vad vi vill se) – bidrar till att göra världen mer otrygg och ge oss in i situationen som vi faktiskt inte förstår. Allt på grund av vår naiva tro att vi är de goda som inte kan göra fel. Det är farligt och det känns förfärligt att vi hamnat i detta i princip utan debatt.

”Svenskt” perspektiv på USA

Frida berättar att hon har varit verksam i ett forskningsområde som traditionellt är och har varit mansdominerat, men att hon inte har bedrivit någon egen forskning med utgångspunkt i just feministiska perspektiv.

Det är dock ett stort och viktigt forskningsfält, menar hon, och det finns en rad forskare inom exempelvis statsvetenskap, historia, ekonomi och internationella relationer, som producerat mycket rik litteratur kring förhållandet mellan feministiska perspektiv och amerikansk utrikespolitik. Som mycket annan forskning sker det med varierande ingångar och det berör många olika frågeställningar.

En aspekt handlar om representation i politiken.
– Jämfört med många andra demokratier har USA en låg representation av kvinnor på beslutsfattande poster på alla nivåer. Det påverkar beslutslogiken i maktens rum och den politik som kommer ut ur Washington.

Dock är det viktigt menar Frida att komma ihåg att man i Sverige väldigt ofta har ett ”svenskt” perspektiv på USA. Sanningen är att USA är ett helt annat land, med ett helt annat politiskt landskap, med en helt annan historia. Konservatism i USA har en betydligt mer framträdande roll. Kärnfamiljen och religion har helt andra tyngdpunkter än vad många i Sverige kan ana. Även kvinnorörelsen i USA är inte identisk med den feministiska rörelse som vi har sett i Sverige, även om det finns likheter.

– I Sverige finns också en föreställning om att Demokraterna i USA skulle vara mindre benägna att använda krig och våld som utrikespolitiskt verktyg jämfört med Republikanerna.

En annan viktig aspekt i jämställdhetsfrågan handlar om resursfördelning.
– Den militära upprustningen sker ju på bekostnad av sociala investeringar. I vår bok tar vi upp denna aspekt i delen som handlar om militarismens pris, om hur anslagen till den amerikanska militären utgör den största budgetposten.

I boken beskriver Frida och Trita att det inte finns något exakt samband mellan kostnaderna för vissa krig och brister på specifika välfärdsreformer eller infrastruktursatsningar, men att de utrikespolitiska prioriteringarna de senaste decennierna har i mångt och mycket – såväl direkt som indirekt – bidragit till det USA vi ser idag, med ökade socioekonomiska skillnader, samt en starkt eftersatt infrastruktur, bristande framtidstro samt en nedmontering av demokratin.

– Men också att det råder en växande ”krigströtthet” bland många ”vanliga” amerikaner och i förlängningen påverkar det förtroendet till de demokratiska institutionerna”, berättar Frida. ”Det skapar en växande klyfta mellan förtroendevalda politiker och invånarna.”

”Indispensable nation”

Apropå representationsfrågan, samtliga presidenter sedan USA bildades 1776 har varit män och deras fruar har varit ”första damer” (”first ladies”). Vilken roll och politisk betydelse har dessa första damer haft?
– First ladies (rikets ’första dam’) har ingen formell makt, utan den posten är mer av en symbolisk representation, som understryker familjens betydelse. Däremot är det brukligt att dessa kvinnor driver olika kampanjer, som kan vara mer eller mindre framgångsrika. Men blir dessa kampanjer minsta kontroversiella, då uppstår ofta en storm av kritik.

Som illustrativa exempel lyfter Frida bland annat Michelle Obama och Melania Trump.

– Michelle Obama kampanjade för främjande av folkhälsan bland unga. Hon anklagades från vissa håll för att bedriva en kommunistisk agenda, eftersom hon ”lade sig i” individers levnadssätt. I USA finns ju en uppfattning om att staten ska lägga sig i så lite som möjligt i vanliga människors liv. Melania Trump bedrev en kampanj mot nätmobbning, vilket uppfattades som ironiskt av många med tanke på att hennes man satt i rummet bredvid och häcklade sina motståndare på sociala medier. Men en poäng är att de har möjlighet att lyfta frågor och få uppmärksamhet kring ett eftersatt område.

När man talar om internationellt fredsarbete brukar man inkludera kvinnors rättigheter och behov. I boken nämner ni bland annat Madeleine Albright och Hillary Clinton, och beskriver dem som några av de mest hårdföra hökarna. Hur kommer det sig att kvinnliga toppolitiker i USA sällar sig till militarismens logik och system?
– Jag skulle vilja beskriva det som att de är ”marinerade” i en föreställning om både USA och i krigens möjligheter. Toppolitiker i Washington är stöpta i samma form, bär samma ideologiska glasögon och är inbäddade i föreställningen om USA:s moraliska förträfflighet på den internationella arenan och att krig kan skapa demokrati.

De är uppväxta i en grundmurad tro på USA som en exceptionell nation, det som president Joe Biden benämnde som ”indispensable nation” (’oumbärlig nation’), och det får konsekvenser för den utrikespolitiska utformningen.  
– I boken använder vi begreppet ”liberal interventionism”, alltså, idén om att det inte bara är nödvändigt, utan en moralisk skyldighet att USA måste gripa in i andra länder och använda militära medel när de finner det lämpligt. Detta gör att det finns väldigt lite utrymme att bedriva en annan agenda”.

– Ett talande exempel för det sistnämnda är Barbara Lee från Kalifornien, som suttit i kongressen sedan 1998 för Demokraterna och är kvar än idag. Hon var den enda som röstade nej till USA:s brutala invasionskrig i Irak 2003 och argumenterade öppet och tydligt mot fördjupad militarism. Hennes ställningstagande gjorde att hon stämplades som en ”landsförrädare” från såväl det politiska etablissemanget som den breda allmänheten.

– En annan aspekt som knyter an till karriärmässiga framgångar i amerikansk politik handlar om personvalskampanjer, och i USA är det extremt kostnadskrävande. Förutom gräsrötter, brukar stor del av finansieringen inte sällan komma från resursstarka lobbygrupper och särintressen, som vill utöva inflytande på den politiska dagordningen. Likt många andra länder har kvinnor som strävar efter att nå landets högsta politiska nivå närmast undantagslöst tvingats anpassa sig efter patriarkala strukturer på vägen, för att uppnå framgångar. Inte minst kommer detta till uttryck i militarismen, med tanke på att militären är starkt förknippat med manlighet. Albright och Clinton är bara två av flera exempel på detta.

Väst saknar förmåga till självrannsakan

När USA inledde sitt krig i Afghanistan 2001, vill jag minnas att västvärlden konstruerade bilden av den Muslimska Kvinnan som skulle räddas från talibanstyret. Den Muslimska Kvinnan blev en retorisk figur, även till följd av en växande islamofobi efter terrorattackerna den 11:e september 2001. Har andra liknande exempel på konstruerandet av Kvinnan som den Andre förekommit, när man talat om USA:s krigsbrott runtom i världen? 

– När USA försökte rättfärdiga sitt invasionskrig i Irak 2003, höll bland annat Laura Bush offentliga tal om att USA skulle in i Irak och ”befria kvinnorna”. USA skulle dit för att kämpa för frihet och demokrati, hävdade man, men idag har vi ju ett facit på hur det gick. Liknande exempel på ”rädda kvinnorna”-retoriken är säkerligen många, men jag har inte själv forskat om detta. Generellt kan man däremot säga, och som vi också påpekar i vår bok, att det finns ett återkommande narrativ som handlar om idén om USA som omvärldens räddare. Att vara en ”räddare” i en militär kontext är ofta något som förknippas med manlighet, och där finns extremt begränsat utrymme till ifrågasättande. Man ska lyda. Men det är också destruktivt och förstör möjligheter till utveckling och stabilitet.

Frågan om hur konfrontation gått före diplomati i den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets andra hälft är något som Frida och Trita tittar närmare på i bokens andra del som handlar om ”systemets inneboende problem”. Med all den forskning, dokumentation och kunskap som finns tillgänglig idag, borde vi veta bättre, hävdar Frida.
– Vi i väst har tappat förmågan, eller frågan är om vi nånsin har haft förmågan till självrannsakan. Det tycks finnas nåt konstigt psykologiskt behov av att tillskriva oss som ”de goda” och de andra som ”de onda”. Det finns en historisk blindhet, som gör att vi inte ser oss själva som en del av problemet.

Trita och du landar i slutsatsen – av de historiska erfarenheterna av USA:s ändlösa och kostnadskrävande krigföringar runtom i världen – att världen blivit alltmer osäker och instabil. Hur har denna utveckling påverkat män som grupp respektive kvinnor som grupp inom och utanför USA:s gränser?
– Det finns ett mycket bra citat som säger att ”om vapen vore vägen till fred, så hade vi inte haft några krig”. Det ligger mycket i det. Inte ens världens i särklass starkaste supermakt kunde vinna över ett av världens fattigaste länder. Och kvinnor och barn är alltid sårbara och extremt utsatta i krig. Olika grundläggande materiella behov förstörs alltid i krig. Faktum är att ingenstans där USA har invaderat, har man lyckats implementera frihet, trygghet och demokrati på det sätt som man tänkt. IstälLet har vi sett att man Lämnat mer kaos och lidande och att många militära operationer varit rent kontraproduktiva. Det är så anmärkningsvärt att man inte tar hänsyn till vad den samlade fredsforskningen faktiskt lär oss av detta, utan att västvärlden fortsätter att låta sitt dominansanspråk fortskrida. Man är fastlåst i den ideologiska föreställningen att svaren finns i krig och militarismen.