När våren var som vackrast kom meddelandet att Pia Naurin dött, lördagen den 23 april. Hon blev 75 år. Hennes dotter Elin berättade att stora fönster stod på glänt ut mot ekar, vitsippor och klippor och att koltrasten sjöng. Pias tre barn var samlade hos henne.

Pia var en feministisk förebild, en pionjär. Hon utbildade sig till journalist i slutet av 1960-talet och började arbeta på kvällstidningen GT i Göteborg. Det var en diskussionslysten tid och på många sätt en rolig arbetsplats, men machokulturen var lika hård som förlegad.

Det ville de flesta av de unga kvinnorna på redaktionen ändra på. Fackliga studiecirklar startades. Kvinnor stöttade varandra och blev allt modigare – och uppfattades som ett hot av förvånansvärt många män.

Jag började själv arbeta på GT vid den här tiden, jag kom dit just när ”kvinnomaffian” började formera sig. En av männen på redaktionen slungade ut ett, som han tyckte, hånfullt öknamn efter oss – Hönsamaros. Inspirationen kom från stadsgerillan Tupamaros, i Uruguay, som var
i farten vid denna tid, 1970-talets mitt.

Vi tog namnet till oss – vi blev Hönsamaros. Vi genomförde aktioner, drev kampanjer, ville påverka tidningens policy. Vi räknade bilder på kvinnor och män i tidningen och skrev artiklar i ämnen som aldrig tagits upp tidigare. Ibland publicerades de.

Pia tillhörde kärntruppen och bidrog alltid ytterst konstruktivt i de debatter som fördes, oavsett om det handlade om jämställdhet, etik, texter eller layout. Hon var modig, klok och finurlig som få, med hög integritet. Hon var den som alltid ställde de skarpaste och mest obekväma frågorna. Hon hade, som en vän påpekar, en suverän radar mot bullshit.

Pia tog sig alltid an alla nya som klev in på redaktionen, både unga killar och tjejer. Så också mig. Varm och inkluderande höll hon ett öga på att nykomlingen bemöttes schysst av äldre, ärrade redaktörer. Hon var en sann role model.

Pia stred hårt men fredligt. Värdinnan för en sammankomst hade gjort trolldeg och föreslog att vi skulle forma voodoo-dockor, föreställande de mest förtryckande männen: en happening för att stärka oss själva. Pia formade fredsduvor.

Efter cirka 20 år på GT sa Pia upp sig och blev frilans. I samma veva började hon skriva krönikor i Göteborgs-Posten, vilket hon har gjort sedan dess. Ofta speglade hennes krönikor det stora i det lilla, men politiska klichéer som ”den stora och den lilla världen” tyckte hon var bullshit. Det finns bara en värld och allt hänger ihop.

Pia Naurin var dramatiker också. Hennes skådespel innehåller oftast roller för kvinnor med erfarenhet. 2018 satte Teater Uno i Göteborg upp hennes Flyga högt, med nypremiär den 15 mars i år. I salongen satt många av hennes vänner. Ett par av oss hade hoppats få träffa Pia den kvällen, men hon orkade inte.

Vi får värna minnet av allt hon uträttat, allt roligt vi haft och alla galenskaper vi hittat på, som den gången Pia under en kvinnokampsresa förvred huvudena på en del av norska juniorlandslaget i cykel. (Allt ska inte berättas för barn och barnbarn.)

En del av Pias krönikor finns samlade i två böcker, Stunderna från 2004 och Åfanister emellan från 2016. Av några av de sista krönikorna som publicerades i GP – den allra sista är från den 7 april – förstod läsarna att Pia var sjuk, till och med allvarligt sjuk.

Hon hade drabbats av cancer som när den upptäcktes redan var långt framskriden. Cellgifter verkade till en början bita, men efter paus för utvärdering tilltog sjukdomen. Det gick utför. Men Pia tyckte att man skulle kunna skriva om allt och det gjorde hon med sedvanlig stilistisk finess.

In i döden.

Vi, hennes vänner, som ville umgås in i det sista fick förhållningsorder:

– Inget ynk! Inget ömk! No bullshit, helt enkelt.

Pia sörjs närmast av sina barn, Daniel Naurin, Elin Naurin och Sara Naurin, med familjer.

IN MEMORIAM/Pia Naurin 1946-2022