Med Rysslands invasion av Ukraina har det demilitariserade och självstyrda Åland hamnat i brännpunkten i den finska debatten. Den här veckan fattar Finland beslut i Natofrågan. Frågan är: Hur ska demilitariseringen behållas och kan Ålands unika modell spela roll i framtida fredsförhandlingar?
Åland borde befästas, finska soldater skickas till det militärstrategiskt känsliga området och åländska män borde göra värnplikt. Även på åländskt håll finns det förespråkare för soldater på ”fredens öar”. Inför Finlands ansökan om anslutning till Nato har debatten hettats upp ytterligare: Finland skyddar privilegierade, bortskämda och otacksamma Åland, låter det på sina håll.
– Det finns många konfliktytor mellan Finland och Åland och i kristider uppstår det en massa experter som vet allt om militärt försvar och som tycker att man ska agera med musklerna och inte med hjärnan.
Detta säger Nina Fellman, åländsk politiker, fredsaktivist och feminist. Hon manar till besinning.
För det första kan varken Åland eller Finland ensamt bestämma i denna fråga. Örikets demilitarisering, som innebär att inga militärer får uppehålla sig på Åland och att inga militära befästningar får uppföras, är nämligen i sista hand reglerad av internationella avtal.
Ålands unika modell, som även omfattar självstyre och konfliktlösnings-mekanismer, ska dessutom inte bara bevaras i förbindelse med Finlands eventuella Natomedlemskap utan kan också fungera som exempel för andra områden, även Ukraina, beroende på hur konflikten utvecklar sig, anser Fellman.
Och i stället för att skicka unga ålänningar till Finland för att göra värnplikt föreslår den socialdemokratiska ledamoten i Ålands parlament, lagtinget, att man på Åland inför ett ickemilitärt försvar för att upprätthålla en beredskap för kriser och katastrofer:
– Man har aldrig reglerat vad ålänningarna kunde göra i gengäld för demilitariseringen, säger Fellman.
Bestämmer inte om demilitariseringen
För Fellman och många andra ålänningar är det viktigt att förvalta och utveckla den unika åländska modellen. Inget annat område i världen har autonomi samtidigt som det är både demilitariserat och neutralt. Men det är en konstruktion som ålänningarna ursprungligen inte ens bad om, tvärtom.
I förbindelse med Parisfreden 1856 bestämdes det nämligen att Åland skulle vara demilitariserat. Detta bekräftades och fördjupades 1921-22, då Åland också fick självstyre. Då önskade de flesta ålänningar bli en del av Sverige men Förenta nationerna (FN) avgjorde att Åland skulle bli en självstyrd del av Finland. Samtidigt befriades åländska män från värnplikten. Detta undertecknades av tio så kallade signatärmakter, bland dem England och Frankrike.
Efter andra världskriget och när Finland gick med i EU 1995 bekräftades att Åland fortsatt skulle vara demilitariserat i fredstid och neutralt i krigstid och därmed helt utanför krigshandlingar.
– Sedan dess har vi utvecklat vår identitet, fått en egen röst, och en uppfattning om vad vi kan och inte kan göra, säger Fellman.
Men där Åland inte har en egen röst är just demilitariseringen.
– I den frågan har regeringen och riksdagen i Finland all makt. Men Finland ensamt kan inte fatta ett beslut om demilitariseringen utan måste involvera signatärmakterna, säger Fellman.
– Demilitariseringen som säkerhetsskapande åtgärd handlar dessutom inte bara om Åland utan om hela Östersjöregionen. Om man rör vid det avtalet rubbas också andra avtal och andra stater, som Ungern och Ryssland, kan ifrågasätta förhållandena, fortsätter Fellman.
Finska soldater till Åland
Men sedan Rysslands anfall på Ukraina har Ålands demilitariserade status varit en het potatis. Debatten flammade till ordentligt efter att riksdagens talman Matti Vanhanen i april uttalade att ålänningarna själva kunde ta initiativ till finsk militärnärvaro på Åland.
Uttalandet, som Vanhanen senare sade hade missförståtts, fick Ålands lantråd (regeringschef, reds anm) Veronica Thörnroos att parera med att man inte hade någon avsikt att bjuda in finska försvarstrupper till Åland så länge ön inte blivit anfallen, med tillägget att det ändå är Finlands skyldighet att försvara öriket.
Dessa ord satte sinnena i kok i Finland. I ledarspalter kallades hon både arrogant och naiv, demilitariseringen var en ”udda relik från forntiden”. ”Åland kan säljas till Sverige”, ”bort med alla åländska särrättigheter”, ”ålänningarna får försvara sig själva”, var andra kommentarer.
Senast har även röster på Åland talat för militär närvaro på Åland. Åländska reservister organiserar sig och i en tidningsintervju sade åländska kommerserådet Anders Wiklöf:
– Det är bättre att be den finska försvarsmakten om hjälp en vecka för tidigt än en vecka för sent.
Demilitariseringen består
Men Fellman slår fast att man kommer att följa demilitariseringsavtalen så länge de finns:
– Det betyder att den finska militären, om ett sådant behov uppstår, kommer att följa existerande avtal som exakt reglerar vad de får göra och när, säger hon och berättar att militären, på ”väldigt finskt sätt”, säger att de har koll in i minsta detalj och är redo att agera om det behövs.
Fellman har nämligen själv varit i kontakt med högt uppsatta militärer och de konstaterar att man inte vinner någonting på att befästa Åland nu.
– För krigsföring i dag fungerar på det viset att det bara har en symbolisk betydelse om man stationerar några soldater på Åland, anser Fellman.
Inte heller bland andra högre instanser, varken på finskt eller svenskt håll, finns det något som tyder på att man vill förändra eller upphäva Ålands demilitarisering, säger Fellman.
Juridiskt sett har Åland till och med möjlighet att mobilisera militärt stöd från signatärmakterna om Åland, eller Finland genom Åland, angrips.
Enligt Sia Spiliopoulou Åkermark, ordförande för Ålands fredsinstitut, ger detta Finland ett kollektivt säkerhetssystem, utan att behöva vänta på ett EU-försvar eller ett framtida scenario med Nato.
Fellman håller med om att det finns en möjlighet i denna ”strukturella och teoretiska” förklaring.
– Men det är ju inte sagt att någon bryr sig om alla de reglerna, speciellt inte i tider där allt snabbt förändras och utmanas.
Åland ska beaktas i Natofrågan
Det gäller också Finlands ansökan om medlemskap i Nato som i sig är ”en kolossalt snabb förändring och lika stor som när Berlinmuren föll”.
Nina Fellman, som kallar sig pacifist och fredsaktivist och som är medgrundare till Ålands fredsinstitut, anser att det går allt för snabbt och dessutom att det sker som en reaktion på rädsla:
– Det är en förståelig reaktion på något fruktansvärt som har inträffat men att lämna en säkerhetsordning som har fungerat för att man är rädd är förhastat.
– Man borde inte ta ett så viktigt beslut utan att noga ha funderat igenom konsekvenserna ur en massa olika perspektiv. Hade man gett processen mera tid skulle folk besinna sig och fundera om det är bra eller inte, fortsätter hon.
Det finns nämligen många säkerhetspolitiska problem och frågor, som man inte löser genom militärt försvar, anser Fellman.
När det här kriget förr eller senare tar slut, ska man skriva ett fredsavtal och bygga upp världsordningen, så att det inte bara leder till nästa krig.
– Är det bästa alternativet då att vi är med i en militär allians med Erdoğan, Orbán och kanske en återvald Trump, frågar sig Fellman retoriskt.
Dessutom handlar ett Natoavtal om juridik på hög nivå, och sådana avtal påverkar allt annat, också Åland, säger Fellman. I fråga om öriket handlar det just om att reda ut Ålands demilitarisering, neutralitet och självstyre i förhållande till Nato.
Åland har inte beslutanderätt i frågan och den socialdemokratiska partigruppen har inte heller en partilinje angående Nato. Åsikterna går ännu isär inom partiet i Finland, liksom i Sverige. Socialdemokraterna i Finland fattar ett beslut om Nato den 14 maj.
Landskapsregeringen arbetar dock med ett utlåtande om Ålands särställning i förhållande till ett Natomedlemskap.
– Denna fråga borde ha behandlats mycket tidigare och jag hoppas att man uppnår enighet om att en ordentlig utredning om Ålands särställning behövs, säger Fellman som tror att demilitariseringen kan behöva separata förhandlingar och avtal.
Ålandsexemplet
– Vi har byggt upp ett starkt samhälle med en unik lösning som har hållit i 100 år, slår Fellman fast.
Därför har Åland i många internationella sammanhang fått stå som exempel på lösning av konflikter, fredlig samhällsutveckling och språkfrågor. Fellman anser att man i lösningen har reglerat precis det som är konfliktens kärna i Ukraina: minoritetsfrågan.
– Då kunde Åland fungera som exempel på hur man har reglerat en sådan konflikt på ett fredligt sätt som har hållit under lång tid, anser Fellman.
– Man behöver se ett värde i vissa saker och det måste vi själva lyfta fram. Det handlar inte bara om en antik relik som fungerar för att Åland är så litet, anser Fellman.
Åländskt civilt försvar
Fellman anser också att Ålands demilitarisering och det faktum att åländska män är befriade från värnplikt, förpliktigar.
– Man har aldrig reglerat vad ålänningarna kunde bidra med i stället. Och jag tycker inte att Åland ska agera som ett barn som säger till mamma: ”Ge mig mer karameller”, utan som en vuxen motpart säga: ”Det här kan vi göra”.
Därför har hon och en partikollega föreslagit att man utreder en åländsk civil värnplikt – en utbildning i säkerhet och hur man ska skydda människor och samhälle i händelse av krig och andra katastrofer.
Modellen skulle handla om att upprätthålla en beredskap som inte är militär, en reserv att ta till i krissituationer med människor som vet hur de ska bära sig åt om någonting händer: I förbindelse med klimatkatastrofer, flyktingströmmar eller en stor storm.
– På de områdena hjälper inget militärt försvar, utan det handlar om hur ett civilt samhälle stärker sitt civila försvar, säger Fellman som föreslår att modellen också kunde tillämpas i Finland och på andra håll.
Förslaget, som hittills har blivit väl mottaget både på Åland och i Finland, ska behandlas av landskapsregeringen inom kort.
– Det gäller för oss att förvalta möjligheterna som Ålands särställning ger oss och visa att vi på Åland också kan. Att vi är inte längre är ett objekt som andra bestämmer om, säger Fellman.
FAKTA/Åland
Fram till år 1809 var både Finland och Åland en del av Sverige. Därefter hörde Åland till storfurstendömet Finland som i sin tur lydde under Ryssland.
Ålands självstyre, som avgjordes 1921, gav ålänningarna rätt till det svenska språket, sin kultur och rätt att stifta lagar om sina inre angelägenheter. De blev även befriade från värnplikt med argumentet att kommandospråket inom finska militären var finska.
Åland har i dag cirka 30 000 invånare, egen flagga, egna frimärken och egen internetadress (.ax).
Erika Brenner är frilansskribent bosatt på Åland.
