Finns det verkligen någon som vill ha krig? Ja det  gör det. De som tjänar pengar på det. Men önskan om krig måste förstås då draperas i andra ordalag. Till exempel fred. Man säger att det är för att förhindra krig som vi behöver vapen. Ju fler och ju mer effektiva vapnen, desto bättre förhindrar vi krig.

Detta är mantrat i det globala militära rustningskomplexet. Just nu går det som tåget. Det var ju inte så att det stod stilla innan Rysslands oförsvarliga och folkrättsvidriga invasion av Ukraina, men sedan dess har det finansiella intresset ökat dramatiskt. Vilket inte är så konstigt eftersom det numera finns full parlamentarisk enighet om att Sverige kan skicka vapen till krigförande land.

Det pågår en mängd krig i världen så det finns verkligen utvecklingsmöjligheter. Jag vet inte hur många men i Wikipedia finns dessa under rubriken ”pågående”: Burmesiska inbördeskriget, Chiapaskonflikten, Colombiakonflikten, Darfurkonflikten, drogkriget i Mexiko, inbördeskriget i Somalia, Irakiska inbördeskriget, konflikten mellan Indien och Pakistan, kriget i Donbass, kriget i nordvästra Pakistan, Rysslands invasion av Ukraina 2022, syriska inbördeskriget, talibanoffensiven 2021, Tigray-kriget. Det finns säkert fler.

Inte ens det internationella förbudet mot kärnvapen kunde skrivas på, med hänvisning till att det skulle störa det militära samarbetet.

Det verkar inte som vi just nu behöver ”uppfinna fiender” för att sälja vapen. Men i tider av avspänning odlas fiendebilderna med stor kraft. Vilket också under en längre tid har pågått i Sverige och motiverat ett sällan skådat miljardregn över militären. Det har talats om oro i vårt närområde. Det har motiverat allt ifrån värdlandsavtal till stadigt ökande militärt och materiellt samarbete med Nato och USA.

Inte ens det internationella förbudet mot kärnvapen kunde skrivas på, med hänvisning till att det skulle störa det militära samarbetet. Den här förändringen av Sveriges säkerhetspolitik har väckt kritik från fredsorganisationer och då har i stort sätt samma klistermärke klistrats på alla: ”Putinkramare”.

Och nu är det bråttom. Beslut om Nato-medlemskap ska helst tas innan sommaren och framför allt före valet. Socialdemokraterna ska ha dialog-möten med sina medlemmar. De borgerliga partierna har redan sina medlemmar med sig.

Men alla andra då? Alla som inte är medlemmar i något parti. Och det är ju ändå majoriteten. Alla som har räknat med att Sveriges säkerhetspolitiska linje, det vill säga alliansfriheten, med alla sina brister och kryphål, ändå ligger fast.  

Frågan är på vilket sätt Nato och en fortsatt militarisering av säkerhetspolitiken är en trygghetsskapande åtgärd?

När IPCC presenterade sin senaste rapport sade Ukrainas delegat i panelen, Svetlana Kraskova, att “klimatförändringarna och kriget i Ukraina har samma orsak – fossila bränslen och vårt beroende av dem”. Oljan och gasen förstör inte bara framtiden, utan också nuet, genom att finansiera Putin och andra diktatorer.  

Oljan har länge varit avgörande för vem som har makt. De positionerna kommer att försvagas i takt med att världens beroende av fossil energi minskar. Det är en omställning som skapar nya säkerhetspolitiska linjer. Därför har klimatet en avgörande betydelse för vår säkerhet. Frågan är på vilket sätt Nato och en fortsatt militarisering av säkerhetspolitiken är en trygghetsskapande åtgärd?

Vad vi behöver är ett ledarskap som förmår diplomati, medling och demokratiinsatser. Har någon regering gjort något för att få till stånd samtal med samtliga berörda? Den svenska? Den finska?  En FN-ledd samtalskonvoj? Varför görs inga försök till medling kring förslaget om ett alliansfritt Ukraina? Kanske en demilitariserad zon genom Europa? Snart har alla europeiska ledare blivit fotograferade på plats i Kiev men var finns de gemensamma ansträngningarna för freden, för vapenvilan? Jag hör bara löften om mer vapen.

Nu vill regeringen i stor brådska fatta ett avgörande beslut om en total omläggning av hela vår säkerhetspolitik. Varför krigshysteri i stället för demokrati?

Gudrun Schyman
Frilansfeminist