Från fattigvård och barnhem till radikal kvinnokamp. Fabrikörsdottern från Falkenberg, Fredrika Frigga Carlberg, hinner fylla 50 och rösträttskampen blir hennes heltidsvärv. Nu får hon sjunga ut tillsammans med sina rörelsesystrar i Musikalen om Frigga – en feministisk pärla där allt för mycket känns igen även idag.

Musikalen börjar med bildandet av FKPR, Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, 1902 i Göteborg, och för er som sett tv-serien Fröken Frimans krig är igenkänningen stor, på många sätt. Det är i första hand de någorlunda välbärgade, liberala kvinnorna, i frasande kjolar och tjusiga hattar, som driver kampen för förändring.

Det är möten och tebjudningar i vackra salonger och man kan lätt förledas att tro att det är bara är en lek, ett tidsfördriv. Eller att rösträtten för kvinnor skulle kommit ändå, så småningom, som om förfluten tid i sig skulle vara avgörande för politisk rättvisa. Musikalen om Frigga visar att ingenting kunde vara mer fel. Kampen för politisk rösträtt och kvinnors övriga rättigheter, såsom rätten till arv, rätt att ingå avtal och rätten till sin kropp kräver både mod, tålamod och envishet.

Jessica Högefjord Åslund briljerar i rollen som Frigga, en radikal snudd på revolutionär Mary Poppins-figur som skriver ironiska tal, sjunger ut och aldrig förlorar tron på att kampen ska lyckas trots ständiga motgångar. Ensemblen runt henne, med Ida-Maria Brunt som vapendragaren Hildur Öijer i spetsen, levererar hela vägen. Ömsom en varm känsla av vänskap och solidaritet bland kvinnor i rörelsen, ömsom den tuffa verkligheten med svält, interna stridigheter och patriarkatets makt.

Genomgående är det kvinnor på scen, med några få väl valda undantag. Ett underhållande sådant är de bakåtsträvande mustaschprydda mediemän som med skrivmaskiner på magen dansar runt, hånskrattande åt idén om kvinnlig rösträtt. Att berätta en komplex historia till nyskriven musik, som därmed är omöjlig för publiken att känna igen borde vara svårt. Men musiken och sångnumren i Musikalen om Frigga lyfter berättelsen, ger djup åt karaktärerna och driver föreställningen framåt.

Välfunna är också blinkningarna till nutiden, som när Frigga klagar över hur svårt det är att vara liberal, eller när hon blir anklagad för terrorism för att hon bjuder in suffragetten Sylvia Pankhurst för att hålla föredrag i Göteborg 1913. Själv känner Frigga, efter elva års oavbruten kamp, sin suffragettsjäl vakna och efter 2,5 timme i hennes sällskap känner jag något liknande.

Rösträttskvinnorna kämpade ihop över klassgränserna och trodde att kvinnors rösträtt och tillträde riksdagen skulle göra samhället jämlikt och jämställt. Jag kan inte låta bli att undra vad de skulle sagt om vårt samhälle idag?

Som helhet är Musikalen om Frigga en sällsynt välgjord föreställning där ambitionerna fått styra hela vägen. Det enda smolket i glädjebägaren är att i nuläget finns inte fler speldatum inplanerade, vilket ju är märkligt när halva mänsklighetens rätt till demokrati och självbestämmande dramatiseras, på göteborgska dessutom.

FAKTA/Musikalen om Frigga 

Bakom föreställningen står fyra fria teatergrupper; Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet scenkonst och Typ vuxen. Deras ambition är att fira 100-årsjubiléet för kvinnlig rösträtt, men också belysa den kvinnokamp som fortfarande pågår, lyfta en kvinnlig Göteborgsprofil och samhällsbilda.

Musikalen om Frigga 
Regissör: Tina Glenvik
Stora teatern, Göteborg, 3 maj

Mer information.