Krigets fasor är desamma över hela världen. Människor på flykt från krig har rätt till skydd, oavsett var de kommer ifrån. Men ”skillnaden, mellan ”vi och dem”, blev smärtsamt uppenbar när Europa gick samman och mobiliserade för ett mottagande av Ukrainas flyktingar, skriver Teysir Subhi och manar till fred.
Sverige håller andan. Socialdemokraterna, som säger sig föra en ”feministisk utrikespolitik”, har partistyrelsemöte i helgen. Socialdemokraterna, som nu mest troligen, om bara ett par dagar, kommer att rösta för ett Nato-medlemskap. Socialdemokraterna, som inte velat signera avtalet som förbjuder kärnvapen, har partistyrelsemöte i helgen för att rösta om vår framtid. Och Sverige håller andan.
Jag tänker på de miljontals människor som tvingats fly för sina liv i Ukraina. Jag tänker på hur svårt det måste vara att bara lämna allt bakom sig. Allt det där vardagliga som vi vanligtvis tar för givet. Men också värdefulla ägodelar, upplevelser och minnen. Relationer.
Jag tänker på min faster Aicha från Syrien. Det var först för fyra år sedan som jag fick se ett foto på henne. Min mamma hade lyckats besöka den enda släkting från min pappas sida som vi vet är i livet, och fått detta foto.
Vissa påstår att flyktingar från utomeuropeiska länder egentligen är ekonomiska flyktingar. Att de söker sig hit för att skaffa sig ett bättre liv, och att vi inte är skyldiga dem någonting. Att vi bör utvisa dem, och avskräcka andra från att ta sig hit.
Min faster Aicha var en kopia av min pappa som hastigt gick bort i cancer då jag bara var 19 år gammal. Några månader innan pappa gick bort hade vi bestämt att vi skulle besöka hans syriska hemstad Hama så att vi kunde hitta gamla släktingar. Pappa hade bott i Italien och i Sverige sedan 50-talet och ville verkligen att jag och mina syskon skulle lära känna våra syriska rötter också.
Men vi hann inte. Hama var en av de städer som utplånades först. När Syrienkriget bröt ut dog även mitt hopp om att finna överlevande släktingar. Därför är fotot på min faster Aicha som min mamma gett mig och mina syskon en ovärderlig gåva. Vad som hänt mina andra släktingar vet vi inte och vi kommer troligtvis aldrig få veta.
Vissa påstår att flyktingar från utomeuropeiska länder egentligen är ekonomiska flyktingar. Att de söker sig hit för att skaffa sig ett bättre liv, och att vi inte är skyldiga dem någonting. Att vi bör utvisa dem, och avskräcka andra från att ta sig hit.
Kriget i Syrien har inte bara utplånat hela familjer och släkter, det utplånade även en tredjedel av min och många andras identitet och historia. Och nu står vi inför en verklighet där inte bara den ukrainska befolkningen berövas samma sak, utan en hel civilisation.
Den skillnaden, mellan ”vi och dem”, blev smärtsamt uppenbar när Europa gick samman och mobiliserade för ett mottagande av Ukrainas flyktingar. Ännu tydligare blev det när vi fick se hur utomeuropeiskt födda människor dessutom särbehandlades under evakueringen, då de varken fick hjälp ut ur landet, eller tilläts komma in i grannländerna. Att både medierapporteringen och gemene vit svensk beskrev Ukrainare som ”riktiga” flyktingar för att de ”påminner” om dem själva gör mig illamående. På vilket sätt är det humant att värdera liv så olika?
Kriget i Syrien har inte bara utplånat hela familjer och släkter, det utplånade även en tredjedel av min och många andras identitet och historia. Och nu står vi inför en verklighet där inte bara den ukrainska befolkningen berövas samma sak, utan en hel civilisation.
På lördag samlas mina partivänner och andra fredsaktivister i Stockholm för att manifestera och samtala om fred. Jag minns att min kloka pappa en gång sade, att det svåra är inte att starta projekt, utan att avsluta dem. Men projekt som främjar och bevarar fred bör aldrig avslutas.
Teysir Subhi är partiledare för Feministiskt initiativ och högstadielärare
