Recension

När #metoo-pendeln svängde

Irena Pozar.

Narrativet om #metoo formades av könsmaktsordning och unken sexualmoral – ett historiskt mönster väl värt att undersöka. Det anser Anna Remmets som läst Irena Pozars efterlängtade bok Backlashen och hoppas på uppföljningar som gräver längre och djupare.

Jag tror att vi är många som känner igen oss i den slags eufori som uppstod under #metoo. Inte inte en eufori som kom sig av lycka: hur skulle den kunna göra det när det svepte fram en flodvåg av vittnesmål om våld och förnedring? Men däremot den sorts eufori jag kan tänka mig att en känner när en varit nära att kvävas under vatten men sedan plötsligt får huvudet över ytan och återigen kan andas.

Vi var många som kände att det vi bevittnade inte var något mindre än en revolution. Sedan kom sorgen när vinden vände, förtalsmålen tornade upp sig och #metoo nästan började omtalas som en pinsam fadäs i mediernas publiceringshistorik.

Samma känslor beskriver journalisten och Veckorevyns chefredaktör Irena Požar i sin nya bok som handlar om efterdyningarna och det rättsliga efterspelet efter #metoo. Požar skriver essäistiskt om hur könsmaktsordning och unken sexualmoral har format narrativet. Om hur pendeln svängde och det på kort tid blev kvinnorna som satt på de anklagades bänk och #metoo beskrevs i termer av lynchning och häxjakt.

Hon har intervjuat enskilda kvinnor, offentliga feminister, en advokat med flera. Men de mest framstående mediala figurerna, såsom Cissi Wallin, är relativt frånvarande även om de omnämns. Detta är ganska skönt, och understryker dessutom Požars ambition att lyfta fram att detta, till skillnad mot hur det har låtit i metadebatten, främst handlade om vanliga kvinnor utan stora plattformar som plötsligt blev en del av något större.

Jag tillhör de som tycker att tesen Irena Požar driver, att reaktionerna mot #metoo ingår i ett historiskt mönster av backlashes mot feministiska rörelser, ter sig rimlig och därmed ytterst relevant att undersöka. Men just därför är det mycket synd att argumentationen är så grund och spretig. För på det hela taget känns boken som ett hafsverk.

Požar hoppar runt mellan allmänna resonemang om våldtäktskultur, som är lätta att hålla med om men inte tillför särskilt mycket nytt, och diskussioner om pressetik och juridik som hon bara snuddar vid som om de brändes. Vilket de ju också gör. Det är just därför hon skulle behöva stanna där och bemöta de bästa argumenten från de som beskrivit delar av #metoo som pressetiska och moraliska haverier. Som det är nu är hennes argumentation vidöppen för kritik.

Hon är inte heller så radikal i sin feminism att hon vågar gå hela vägen och hävda att eftersom kvinnor är rättslösa i domstolar och systematiskt tystade i medier, behöver vi inte heller bry oss om deras regler. Istället upprepar hon det vanliga inom-systemet-tugget om fler fällande våldtäktsdomar.

Resultatet är en bok som känns som något man (från förlag och författares?) sida velat få ut snabbt. Antagligen för att man korrekt antog att ämnet var efterlängtat. Vilket det var, inte minst av mig. Jag kan bara hoppas att detta är den första av flera och att andra kommer gräva sig längre och djupare.

Backlashen. Metoo och revolutionen som stoppades
Irena Požar
Weyler