”Att anklaga fattiga mammor för att vara dåliga mammor verkar dessvärre aldrig bli omodernt”, konstaterar Lina Stenberg och beskriver den rävsax det så kallade livspusslet innebär för arbetarkvinnor – inte minst de som är ensamstående med barn.
“Borde man få skaffa barn om man inte kan försörja sig själv?”
Frågan är en rubrik på internetforumet Familjeliv, och reaktionerna i trådarna spretar. Här ges starkt medhåll varvat med stort motstånd.
”Ansvarslöst”, skriver några. ”Klarar man inte av att sköta sin egen ekonomi kan man inte ta hand om ett barn”.
”Skrämmande”, skriver andra, ”Ska vi införa tvångsaborter för de som inte har en bra ekonomi?”.
Diskussionen om föräldrars lämplighet kopplat till ekonomi är knappast ny. Ända fram tills Sverige blev ett välfärdsland sågs ofta fattiga föräldrar – och särskilt ensamstående mammor – som naturligt oansvariga, med sämre omdöme. Långt in på 1900-talet ifrågasattes fattiga föräldrars lämplighet av myndigheter. Barn tvångsomhändertogs och kvinnor steriliserades mot sin vilja.
Men det här är definitivt inte bara en fråga för historien. Att anklaga fattiga mammor för att vara dåliga mammor verkar dessvärre aldrig bli omodernt.
I höstas mottog socialtjänsten en orosanmälan gällande hennes dotter. Orsaken? Förskolan tyckte att fyraåriga dottern Keira gick för långa tider i förskolan.
En som vet vad det handlar om är Maria Jacobsson utanför Bollnäs. I höstas mottog socialtjänsten en orosanmälan gällande hennes dotter. Orsaken? Förskolan tyckte att fyraåriga dottern Keira gick för långa tider i förskolan.
För Kommunalarbetaren berättade Maria Jacobsson om den skräck hon känner för vad som kan hända: ”Jag vaknar mitt i natten och tänker att jag kan mista Keira.”
Till saken hör att Jacobsson, som är undersköterska i hemtjänsten, har arbetstider som skiftar från vecka till vecka. Det är delade turer, kvällspass och nattjobb om vart annat.
Något som också hör till saken är att hon är ensamstående och saknar släktingar som kan hjälpa till med dottern. Men dottern har nattis, flexibel barnomsorg. Räddningen som har fått vardagen att gå ihop.
Ändå är det hon som anklagas för att vara en dålig mamma, ändå är det på hennes axlar det läggs att lösa situationen om hon vill behålla dottern när myndigheterna ger henne skulden. Trots att hon liksom gör allt rätt.
Faktum är att Maria Jacobsson och hennes dotter är långt ifrån ensamma om att sitta fast i den här rävsaxen, även om just soc-anmälningar på grund av långa förskolevistelser – tack och lov – inte är så vanliga.
Det LO:s rapport visar så tydligt är hur stort behovet av familjestöd är bland arbetarföräldrar, som också har sämst tillgång till det.
I LO:s jämställdhetsbarometer som publicerades i veckan Den klassblinda familjepolitiken – Vem kan arbeta och ha barn? visas hur utbredd den här skevheten är.
För även om alla barn ska ha samma rätt till förskola enligt svensk lag så är det faktiskt inte så. De flesta svenska kommuner – 101 av 290 – har inte ett enda nattis, flexibel barnomsorg.
De är nämligen inte tvingande genom lag att tillhandahålla detta, utan frivilligt med möjlighet till ersättning från staten.
Kanske beror det på att de som själva inte behöver nattis inte förstår hur avgörande det kan vara. Avgörande för att kunna jobba tillräckligt mycket för att få ekonomin att gå ihop.
För det är inga lyxfrågor vi pratar om här. Det LO:s rapport visar så tydligt är hur stort behovet av familjestöd är bland arbetarföräldrar, som också har sämst tillgång till det.
Och här behöver man förstå hur arbetarkvinnors löner och villkor sticker ut jämfört med alla andra grupper. Nära hälften jobbar deltid, eftersom heltider inte erbjuds. Och lönerna är i snitt 25 800 kronor i månaden uppräknat i heltider. Hela fyra av tio kan inte påverka sina arbetstider och hela sju av tio kan inte jobba kontorstider.
Det säger sig självt att livspusslet betyder något helt annat än för kvinnor i tjänstemannayrken där deltider oftare är självvalda och där arbetstiderna är något annat.
Det här valet visar hur orättvist det är. Ändå är det inte i den här rävsaxen som problemen börjar.
Tillbaka till rävsaxen. En ensamstående arbetarmamma utan nätverk står inför två val i dagens Sverige.
Det ena är att jobba (upp till) heltid och ha sina barn på nattis – om det finns i kommunen.
Det andra är att tacka nej till arbetspass, med ännu mindre pengar i lönekuvertet som resultat, och kanske med sämre möjligheter till förlängd visstidsanställning.
Det här valet visar hur orättvist det är. Ändå är det inte i den här rävsaxen som problemen börjar. Det är i betydligt mer djupa orättvisor som har att göra med synen på jobb och föräldraskap där arbetarkvinnor liksom inte räknas in.
För det borde ju gå att ha en arbetsmarknad som fungerar för arbetarkvinnor – också ensamstående sådana med små barn. Och det borde vara självklart att barnomsorg finns efter behov i hela landet så att alla familjer – oavsett föräldrarnas yrken – kan klara sig ekonomiskt och lösa sina livspussel.
Vi måste sluta att instinktivt lägga skulden på de fattiga föräldrarna, på de enskilda mammorna, när de fastnar i rävsaxarna som samhället konstruerat.
Lina Stenberg är författare och skribent
