Jag tar mig an den italienska författaren Silvia Avallones nya bok, En vänskap, med entusiasm. Efter att ha läst två av hennes tre tidigare böcker som översatts till svenska känns det spännande att återigen få läsa en samhällsskildring med starkt klassperspektiv på den italienska samtiden. För det är vad som blivit Avallones kännetecken sedan romandebuten med Stål (2010). 

Men riktigt så blir det inte den här gången.

Det känns som den uppmärksammade författaren född på 80-talet, och som nu har fått sin fjärde roman översatt till svenska, haft lite bråttom. Velat få ur sig något om hur sociala medier blivit del av unga människors liv och inverkar på deras relationer, framför allt vänskapsrelationer, eftersom hon ogillar det starkt.

Men det blir inte bra.

Bokens huvudpersoner är Elisa Cerruti, introvert och ständigt läsande, och hennes bästa vän Beatrice Rossetti, “som är så känd som man överhuvudtaget kan bli”, får vi veta redan i inledningen av boken, innan själva berättelsen tar sin början. Deras vänskap uppstår dock långt innan Rossetti blir känd, men karaktäriseras ändå av en maktrelation redan från start.

Upplägget är bra, en skildring av två tonårstjejers vänskap – den typen av vänskap som är så viktig och betyder så mycket under den intensiva fas som den varar. Men det blir aldrig trovärdigt. Handlingen är inte tillräckligt stark och bokens karaktärer känns aldrig riktigt nära, som om det – omedvetet – byggts in en viss distans. Eller så beror det helt enkelt på att det saknas originalitet och det är för många upprepningar i stil med hon var så vacker, den vackraste, hennes uppenbarelse var perfekt. Till och med språket känns ogenomarbetat och stundtals klyschigt. Som ett resultat är boken dessutom för lång.

Avallone tillägnar sin pappa boken. Och om det är något som är oväntat i berättelsen så är det pappakaraktären, som faktiskt överraskar. Fadern är universitetslektorn som är frånvarande i Elisas liv under fjorton år, fram tills det bestäms att hon ska bo hos honom, i en för henne ny stad. ”Vi var far och dotter men också fullständiga främlingar för varandra.” Och den här far-dotter-relationen som stundtals är till synes innehållslös är ändå den mest intressanta i boken.

Det framkommer också att de två vännerna besitter en stark integritet, självständighet och styrka, vilket är inspirerande.

Men En vänskap kommer tyvärr inte ens i närheten av den första boken Ståls (2010) träffsäkra och vackra berättelse av två unga tjejers vänskap och liv i ett traditionellt machosamhälle skildrat ur ett klassperspektiv.

En vänskap
av Silvia Avallone
Översättning: Johanna Hedenberg 
Natur och kultur