Precis det som vi i Vänsterpartiet varnade för vad gäller ett svenskt Natomedlemskap händer nu. Vi gör oss beroende av Erdoğan, en brutal antidemokrat som vi inte borde samarbeta med, allra minst vad gäller Sveriges säkerhet.

Vänsterpartiet är det riksdagsparti som allra tydligast tagit debatten mot ett svenskt Natomedlemskap. Vi har också krävt en folkomröstning för att svenska folket ska få säga sitt. Inget annat parti i riksdagen har dock hittills stött vår begäran, trots att det är en fråga minst lika stor som EU-medlemskapet.

Låt oss tala klarspråk. Erdoğan är en despot som attackerar sin egen befolkning, skickar oppositionella i fängelse, förföljer hbtqi-personer, sätter stopp för kvinnorörelsen, systematiskt förföljer den kurdiska befolkningen i Turkiet, och inte minst – bedriver olagliga anfallskrig (främst, men inte enbart, mot kurderna) i både Syrien och Irak.

Vi har konsekvent hävdat att ett Natomedlemskap inte är bra för Sveriges säkerhet. Det gör oss mer sårbara, det drar in oss i konflikter som inte är våra, och det gör oss beroende av anti-demokrater och regimer vi inte delar värderingar med.

Låt oss tala klarspråk. Erdoğan är en despot som attackerar sin egen befolkning, skickar oppositionella i fängelse, förföljer hbtqi-personer, sätter stopp för kvinnorörelsen, systematiskt förföljer den kurdiska befolkningen i Turkiet, och – inte minst – bedriver olagliga anfallskrig (främst, men inte enbart, mot kurderna) i både Syrien och Irak.

Ändå åker nu svenska diplomater i skytteltrafik till Istanbul för att försöka blidka Erdoğan, en ledare som alltså borde vara svartlistad för sina brott. 
Det är många oppositionella och kurdiska demokratikämpar som sökt sin fristad i Sverige. Med rätta oroar de sig nu för om de fortfarande kan betrakta Sverige som en plats där de är trygga från Erdoğans förtryck.

Erdogans regim listar också svenska politiker som allierade med terrorister. Sex kvinnor (på vänsterkanten) har hängts ut i Turkisk media, bland annat Vänsterpartiets partistyrelseledamot Yekbun Alp och Socialdemokraternas EU-parlamentariker Evin Incir. Det är inte bara oacceptabelt och obehagligt – det är faktiskt farligt att på detta sätt göras till publika måltavlor för turkiska nationalister och högerextrema.

Därför är det så sorgligt att se hur många svenska politiker - och media och ledarsidor (!) – viker sig för Erdoğan. Tystnad och undfallenhet. Vi befinner oss uppenbarligen på ett skarpt sluttande plan, på glid bort från krav på mänskliga rättigheter och demokrati som grunden för våra internationella relationer.

Viktigt att förstå i sammanhanget är att alla som vågar kritisera despoten Erdoğan riskerar att kallas för ”terroristanhängare”. Kanske är det därför inte så förvånande att också Jonas Sjöstedt, Peter Hultqvist, Håkan Svenneling (V:s utrikespolitiska talesperson) – och jag själv – utpekas.

Jag har under många år arbetat för en mer human flyktingpolitik inom EU, men också i de länder som EU valt att samarbeta med, såsom Turkiet. När jag kritiserade Turkiets behandling av flyktingar (inklusive våld och push-backs vid syriska gränsen) och regeringens förtryck av oppositionella och MR-organisationer kallades jag genast för ’terroristanhängare’ av Turkiets ökända utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu. På sittande FN-möte i Genève.

Detta är den turkiska regimens modus operandi. Alla som motsätter sig Erdoğans regim är per definition ”terrorist” eller anhängare av terrorister. Talet om att ”bekämpa terrorism” är naturligtvis skenargument. Alla, inklusive Ann Linde och Magdalena Andersson, vet att det handlar om ren och skär maktfullkomlighet, förtryck och invasionslystnad.

Därför är det så sorgligt att se hur många svenska politiker – och media och ledarsidor (!) – viker sig för Erdoğan. Tystnad och undfallenhet. Vi befinner oss uppenbarligen på ett skarpt sluttande plan, på glid bort från krav på mänskliga rättigheter och demokrati som grunden för våra internationella relationer.

Om svenska folket förnekas en folkomröstning om Natomedlemskap, bör vi se till att få starka natokritiska krafter in i riksdagen efter valet i september. Lägg din röst på ett parti som visat att vi menar allvar med vårt Natomotstånd.

Alla vi som vill se en demokratisk och fredlig utveckling i hela regionen, vet hur viktig kurdernas demokratikamp i Turkiet är, och hur viktigt det är att stödja alla oppositionella, demokratiska krafter som vågar stå upp mot Erdoğan. Ändå gör Sverige precis det motsatta just nu.

Den turkiska regimen med Erdoğan i spetsen upprättar både officiella och inofficiella kravlistor. Erdoğan vill kunna räkna med Sveriges tystnad och lojalitet när han trappar upp både det inhemska förtrycket mot demokratikämpar och attackerna mot kurder i – och utanför – Turkiet. Han har dessutom precis annonserat att han återigen planerar anfalla ett annat land, norra Syrien, framförallt de kurdiska områdena. Detta trots att det var de kurdiska styrkorna i just dessa områden som spelade en avgörande roll för att bekämpa IS.

Jag känner ett djupt obehag inför det som nu sker med Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ska inte svärma och åla oss inför regimer vi borde ställa till svars för allvarliga människorättsbrott. Vi ska inte exportera vapen till en regim som bryter mot internationell lag.

Vad händer med Sveriges röst i världen för mänskliga rättigheter och internationell lag? Vilken är nästa despot vi ska stryka medhårs?

Om svenska folket förnekas en folkomröstning om Natomedlemskap, bör vi se till att få starka natokritiska krafter in i riksdagen efter valet i september. Lägg din röst på ett parti som visat att vi menar allvar med vårt Natomotstånd.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande krönikör i Fempers nyheter.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer